fråga till er...

[tillfälligt ensam]

Hej. Jag hoppas jag kan komma med en dum fråga till er som är ensamföräldrar. Det är så att min man kommer att åka utomlands på FN-tjänst och jag kommer vara helt ensam med vårt barn 5år i ca 7 månader. Jag är så nervös över hur jag ska fixa allt med jobb och tid att det leder till mycket gräl hemma.

Jag kommer ha ca 50 min till jobbet, kommer i maj börja på ett krävande jobb som tar mycket tid o energi och som det är väldigt svårt att jobba deltid på. Har dock flexibla arbetstider. Måste åka på tjänsteresa med övernattning ca 1 gång/månad. (Han åker iväg i oktober så jag hinner komma in lite på mitt nya jobb iaf)

Vi har farmor o farfar i stan som gärna ställer upp men de jobbar också och sätter sitt liv först (förstås och det måste de självklart göra). Mina föräldrar bor 50 mil bort och jobbar också, de ställer gärna upp om det blir kris men de kan ju inte åka fram o tillbaka hur som helst. De behöver också lång framförhållning. Vi har i övrigt inga som någon gång kan hämta barn på dagis och sånt.

Vi har en förskola som bara är öppen 9,5 timmer per dag och jag har förstått att barnet kanske måste gå så länge på dagarna (jag måste ju vara på möten och så, kan inte jobba hemma hela dagarna även om det är "fria arbetstider")

Det som jag skulle behöva höra är ungefär: "Hallå, vilket i-landsproblem. Klart du fixar det, själv gör jag såhär...blabla" För min omgivning bara skakar på huvudena o ojar sig och säger att det aldrig kommer att gå, de skulle aaaaldrig orka eller gå med på nåt sånt här och har man små barn så måste man jobba nära hemmet även om det är ett uselt jobb man inte vill ha med usel lön....

Om nån har lite realism att komma med så blir jag superglad!

[Malinau]

Helt ärligt då. Jag har varit ensam med en femåring en gång i tiden och haft ett krävande jobb. Det gick, men det var inte lätt alla gånger och det slet ganska hårt.

Personligen skulle jag aldrig gå med på att min man stack iväg i sju månader över huvud taget. Jag skulle inte stå ut själv och än mindre att ensam försöka klara allt med en så begränsad uppbackning som du verkar ha.

Var ni överens om detta? Var det en gemensam plan? Annars tycker jag att det är en klart trist attityd av honom att bara lämna dig och åka iväg och har han insett vad han gör med relationen med sin femåring?

[terriern]

Okej, min realism. Är ensam med två barn, en son på 9 år en dotter som är 4 år. De är hos sin pappa varannan helg, övrig tid bor de hos mig. Jag jobbar varje dag från 8 - 17 med ett jobb som rätt ofta brukar kräva av mig att jag åker bort över en dag, eller två dagar - under sommaren i bland i veckor. Jag är nästan alltid sista att hämta på dagis. Vi äter i stort sätt aldrig middag förrän vid 18.30. Därefter är det högst en timme innan yngsta skall i säng....

Jag har ingen släkt i stan, dock goda vänner som ställer upp om det krisar - men de har ju också ett eget liv. Om det går så åker ju barnen till sin pappa om jag måste iväg, men ibland går det ju inte pga skolan. Då är det att fixa barnvakt för kvällen eller ibland natten.

Förra året var en sommar jag faktiskt vill slippa ha flera år. Dels var jag ny på jobbet och dels har mitt jobb högsäsong under sommaren. Vid ett tllfälle var jag iväg i 10 dagar på uppdrag, vilket innebar pussel med pappan, kompisar och mina föräldrar som åkte 86 mil för att vara barnvakt.... Under några veckor fick jag ha barnen med mig på jobb, vilket bland annat innebar några dagar då jag gick i skog och mark med en fyraåring på axlarna......runt 5 km....

Senaste tiden har jag dessutom haft massor med övertidsarbete, som gjorts hemma på kvällarna när barnen lagt sig....så där mellan 21 och midnatt....

Jag har varit ensam med barnen i över fyra år, och det är ett ständigt pusslande. Jag är till tider (som t.ex. nu) riktigt riktigt dötrött.....men allt går med stark vilja och massor av envishet

Men, det skall tilläggas att jag inte ser mörkt på tillvaron (väl, jag har väl mina stunder ), utan för det mesta är den faktiskt rätt bra

Lycka till!

[Anonym]

Jag har varit ensam hela graviditeten samt från att vår dotter var 8 veckor tills hon var 1 år och sedan non stop igen 5 månader i streck när hon var 2 år. Är själv nu med 2 barn 3-4kvällar iveckan samt hela lördagar. Arbetslös och måste ta alla sorters piss jobb med dålig lön. Tycker det är tufft men att ha ett barn och iallfall ett jobb känns enkelt om man jämför.

[Anonym]

Hej!
Jag är helt ensam med en fyraåring. Jobbar dock inte men studerar heltid på universitet, 40 minuters resväg dit. Klart att det går att vara själv, man får prioritera helt enkelt. Praktiska saker som kan vara bra att göra är ex storkok att frysa in, bara att tina de kvällar man är sen och inte hinner laga mat. Lägg alla onödiga "måsten" åt sidan och ta alla tillfällen i akt att vila. När jag är barnledig (när mormor/morfar ställer upp) passar jag på att bara vila. Ofta känner man att det är så mycket man ska göra när man väl är barnledig, men det bästa tycker jag är att bara ta de lugnt och återhämta sig då.

Klart att du fixar det här!

[Achelois]

Tjaa, allt går om man vill. Det handlar om 7 månader. Anställ en tonåring eller pensionär som kan hjälpa till när det kniper?

[_Ingela_]

Hallå, vilket i-landsproblem... Nej, men ärligt talat så behöver det inte bli särskilt jobbigt. Jag har också rätt långa resvägar, men kan arbeta hemifrån och kan därför gå tidigare från jobbet. Det brukar lösa sig.

Det finns ingen annan ensamstående förälder på ditt dagis som kan hämta ditt barn en dag i veckan mot att du hämtar dennes barn en dag i veckan? Eller någon annan dagiskompis som skulle kunna hämta någon gång? De gånger du ska vara bortrest kanske far- och morföräldrarna ställa upp?

Personligen tycker jag inte att det finns något jobbigt över att vara ensam med sonen. Det som kan vara kämpigt är att komma överens med den andra föräldern när man inte bor tillsammans och har lite olika perspektiv på situationen. Men det kommer ju inte du att drabbas av.

Så tvärtom, det finns ju en massa fördelar med att vara ensam med barn. Ni kommer förmodligen att hitta en helt ny närhet till varandra, det blir ett annat sätt att umgås när det bara är en förälder och barnet/barnen. Man kan vara impulsiv och dra iväg ut på äventyr efter dagis/skolan och behöver inte bekräfta det med den andra föräldern.

Komma på att man vill äta ute eftersom man gick förbi en trevlig restaurang. Eller äta hämtmatspicknick på golvet i barnrummet för att man inte orkar laga mat. Eller mysa ihop bara ni två framför tv:n. Det kan bli hur bra som helst!

[tillfälligt ensam]

Svar till alla!

Tack så jättemycket för svaren! Jag känner mig lugnare när jag läser era svar! Blev verklligen glad över att så många svarade!

Sen svar på några frågor: det är sambons dröm att åka på fn-tjänst. Han har varit på väg många gånger men jag har sagt nej för vårt barn har varit för litet. Nu kommer h*n vara nästan 6 så då känns det som att OK, nu kan deras relation nog upprätthållas på ett OK sätt. (har pratat med psykologen på bvc om det också, hon tyckte jag var jättelöjlig som oroade mig). Så det är ett gemensamt beslut men det kom ändå olägligt eftersom jag byter jobb ett halvår innan. Men men. Å andra sidan blir han uppsagd från sitt nuvarande jobb i sommar, så på det sättet kom det lägligt...

På dagis har vi NOLL ensamstående föräldrar. Eller jo, en, men hennes son är den enda som mitt barn verkligen har svårt för (han är väldigt vild). Jag har tänkt på det där att h*n kan följa med nån kompis hem ibland men alla som h*n leker med är ett år äldre o slutar nu till sommaren. Jag hoppas att h*n kommer hitta nån annan som h*n kan vilja leka med efter dagis nångång i höst.

Det _är_ ju en begränsad period! Jag tänker på er som är ensamma jämt, kanske med osämja med pappan också, då känns detta som en piss i Missisippi eller vad man brukar säga....

[snart 50]

Kommunen har en skyldighet att orna barnomsor så du kan jobba heltid. Är det ett kommunalt dagis så får de helt enkelt lov att utöka öppettiderna. Är det inte ett kommunalt dagis prata med kommunen. Det där med att jobba upp ett samarbete med andra föräldrar på dagis är jättebra. Det räddade mig när barnen vabr små.

Oss ensamstående år det inte så synd om. Vi får oftast avlastning varannan vecka. åtminstonne varannan helg så man hinner jobba ifatt. Jag tycker nog ditt problem är värre.

Klart du ska fixa jobbet. Självklart kommer du göra det. Men ärligt talat... Jag hade separerat från den sambon.
(En liten varning kan jag inte låta bli. Det är vanligt att de som varit på FN tjänst längtar ut igen... och igen... och ingen. Är man den rastlösa typen så är man. Satas du på en bra karriär så att du kan klara dig själv om det skulle bli så.)

[*Vickan*]

Kommunen har bara en skyldighet att ordna barnomsorg om ett minsta barnantal uppfylls. Görs inte det anses behovet inte finnas *vet*

Sen behöver du inte tala för "oss ensamstående". En avlastning är inte så självklar. Absolut inte varannan vecka, och inte ens varannan helg. Vissa/många (mig själv inkluderad) har ingen avlastning, inga släktingar, inga morföräldrar, inga kompisar som kan "hoppa in". Inget illa menat....

[måste nog va anonym]

Du måste skämta eller? Håller med ovanstående som svarade dig om att det är bra att inte alls generalisera alla ensamstående föräldrar bara för att man själv är en (?).

Avlastning är ett ord jag inte ens kan stava till, (eller jo se på tusan, jag _kunde_ stava till det) men tack, det går toppen iaf..

När tredje barnet föddes åkte jag in till sjukhuset efter att de två stora somnat och jag fått dit en kompis som barnvakt (svårt o neka när jag säger att jag verkligen ska föda, det var nära att de fick hänga med), hon lämnade de på dagis på morgonen och kl 15 på em hämtade jag dem med lilla syskonet i vagnen... och sen dess är vi här, det är några år sedan.

Avlastning... jo *fniss* årligen har jag ju det, kom jag på; jag brukar få en eller två sovmorgnar varje jul när vi är hos mina föräldrar som bor långt bort.

[tytta]

Vilken tur att din förlossning av 3:an gick bra! (hoppas jag?) Vad duktig du var!

Jag är också ensam till 100%, med avlastning kanske 3-4 gånger per år. Det fungerar ju så länge man är frisk, men inte kul att ligga i feber och inte veta vad barnet hittar på medan man feber-sover.

Mitt råd till "Tillfälligt ensam" är: Du kommer att fixa allting eftersom du måste. Men gardera dig genom att prata med vänner/släktingar/dagisföräldrar som du kan ringa om du tex blir sjuk och inte kan ta hand om barnen.

[Jag håller med du]

avlastnyng?? Hmm nepp kunde inte stava... du är så mycket duktigare än mig ;-)

[Mamma A med lilla C]

Jag där håller jag med... ett par intensiva magsjukor sista tiden har fått mig totalt däckad... inte skoj att vara ensam då

[Anonym]

"Oss ensamstående år det inte så synd om. Vi får oftast avlastning varannan vecka. åtminstonne varannan helg så man hinner jobba ifatt. Jag tycker nog ditt problem är värre."

Men jisses vilken skyddad verkstad lever du i? *skakar på huvudet*

[Ulle+3]

Det enda problemet du egentligen kommer att behöva lösa är ju detta med barnomsorgen. Om timmarna på daigis inte räcker och det inte går att få längre öppettider kanske med, som någon föreslog, en barnflicka/extramormor ev. alt. svärisarna om det gäller vissa bestämda veckodagar.

Annars kan jag inte alls se att det på något vis skulle bli särskilt svårt att vara ensam med en snart 6-åring.

Jag har dragit runt det ensam (utan bil och körkort btw) med tre barn från det de var 3,5&7 år, det är klart att du klarar det hela galant, om du bara får ordning på barnomsorgen.

[flaxis]

TACK! Om barnomsorgen förresten, jag ringde kommunen o kollade och jag får nån som kommer hem till mig o passar barnet på natten när jag måste vara borta om jag kan visa att jag har ansträngt mig för att ordna på annat sätt och arbetsgivaren skriver intyg på att jag måste åka iväg. Däremot får jag hålla mig till 'min' förskolas öppettider, annars får jag ställa mig i kö för att byta till en förskola med längre öppettider o det vill jag inte.

[snart 50]

Oj då så mycket skänslor mitt inlägg rörde upp.

Nej jag menar inte att alla ensamstående har avlastning varannan vecka. Det jag ville säga var att jag tycker inte någon ska gå och "tycka synd om oss" Ingen ska behöva skänna att deras problem inte är något problem för ensamstående har det värre. Ber om ursäkt om jag sårat så många som jag verkar ha gjort.

[snart 50]

Kommunen har bara en skyldighet att ordna barnomsorg om ett minsta barnantal uppfylls. Görs inte det anses behovet inte finnas *vet*
.

Vadå "minsta barnantal" Det där var nytt för mig. Vad menas med det? Här ordnar de barnomsor så att föräldern kan sköta sitt job på heltid om det så bara är _ett_ barn som behöver.

[_Ingela_]

Jag håller med om att det inte är ett problem att vara ensamstående. Jag är övertygad om att vissa har det jättejobbigt och tycker att det är väldigt betungande, medan vissa inte tycker att det är problematiskt alls. Så ser det väl å andra sidan ut för alla barnfamiljer. Det beror förstås på föräldrarnas arbeten, möjlighet till avlastning, antalet barn osv.

Men jag instämmer, jag reagerar också när det förutsätts att jag har det jobbigt bara för att jag är ensamstående. Det här är ju ett liv jag har valt! Det här är det bästa livet för mig just nu, så det blir lite knepigt om någon känner sig tacksam för att de inte har det som jag...