Först och främst: Jag har aldrig talat och kommer aldrig att tala om "dåligt föräldraskap". Som jag har påpekat många gånger förr i diskussionerna på bokstavsbarn-sidorna, så gör de allra flesta föräldrar sitt bästa efter sina förutsättningar. Om de ändå inte räcker till, och inte kan möta barnens känslor och behov, så beror det på att de själva som barn har genomlevt likartade förhållanden. Både sina egna barndomsförhållanden, och den bristande förmågan att som vuxna möta sina barns behov, kan de vara djupt omedvetna om.
Över till din fråga: Autism är inte ETT medicinskt väldefinierat tillstånd, utan en mångfacetterad symptombild, som dessutom kan se mycket olika ut från individ till individ. Det är ganska uppenbart att vissa former av autism, framförallt grav eller klassisk autism, har någon form av biologisk bakgrund. Asperger/HFA och liknande tillstånd kan inte lika självklart bedömas som biologiskt betingade. I varje fall inte huvudsakligen så. Symptombilden är i princip densamma som för psykosocialt betingade "störningar", och något hållbart vetenskapligt belägg för att det INTE handlar om just psykosocialt betingade störningar finns inte.
Omvänt finns det mängder av ungdomar och vuxna, som kan vittna om att deras symptombilder hänger ihop med psykosociala förhållanden under framförallt uppväxten. De har tydliga upplevelser och erfarenheter att berätta om. Sådana berättelser kan givetvis heller aldrig betraktas som "vetenskap", men de har det självupplevdas ganska odiskutabla tyngd. Att ifrågasätta dem blir detsamma som att ifrågasätta de personer som förmedlar berättelserna.
1
Svar till Anonym från... ...Bokstavsbarn.
Först och främst: Jag har aldrig talat och kommer aldrig att tala om "dåligt föräldraskap". Som jag har påpekat många gånger förr i diskussionerna på bokstavsbarn-sidorna, så gör de allra flesta föräldrar sitt bästa efter sina förutsättningar. Om de ändå inte räcker till, och inte kan möta barnens känslor och behov, så beror det på att de själva som barn har genomlevt likartade förhållanden. Både sina egna barndomsförhållanden, och den bristande förmågan att som vuxna möta sina barns behov, kan de vara djupt omedvetna om.
Över till din fråga: Autism är inte ETT medicinskt väldefinierat tillstånd, utan en mångfacetterad symptombild, som dessutom kan se mycket olika ut från individ till individ. Det är ganska uppenbart att vissa former av autism, framförallt grav eller klassisk autism, har någon form av biologisk bakgrund. Asperger/HFA och liknande tillstånd kan inte lika självklart bedömas som biologiskt betingade. I varje fall inte huvudsakligen så. Symptombilden är i princip densamma som för psykosocialt betingade "störningar", och något hållbart vetenskapligt belägg för att det INTE handlar om just psykosocialt betingade störningar finns inte.
Omvänt finns det mängder av ungdomar och vuxna, som kan vittna om att deras symptombilder hänger ihop med psykosociala förhållanden under framförallt uppväxten. De har tydliga upplevelser och erfarenheter att berätta om. Sådana berättelser kan givetvis heller aldrig betraktas som "vetenskap", men de har det självupplevdas ganska odiskutabla tyngd. Att ifrågasätta dem blir detsamma som att ifrågasätta de personer som förmedlar berättelserna.
Jag instämmer inte med dina åsikter men tack för svar! Jag kan då berätta att jag själv har Aspergers syndrom, och min barndom och uppväxt var bästa möjliga. Min far var barnläkare och min mor kurator. De var fantastiska på alla sätt och vis med oss barn. Nu menar jag inte att de var bra pga deras "titlar"-bara att de var underbara föräldrar.
Jag tror inte ett dugg på det du tror, men det var intressant ändå att läsa det.
2
Jag instämmer inte med dina åsikter men tack för svar! Jag kan då berätta att jag själv har Aspergers syndrom, och min barndom och uppväxt var bästa möjliga. Min far var barnläkare och min mor kurator. De var fantastiska på alla sätt och vis med oss barn. Nu menar jag inte att de var bra pga deras "titlar"-bara att de var underbara föräldrar.
Jag tror inte ett dugg på det du tror, men det var intressant ändå att läsa det.
Det ena utesluter faktiskt inte det andra, Anonym. Man kan uppleva sina föräldrar som underbara, trots att de inte har kunnat svara mot ens känslomässiga behov. Det handlar INTE om någon sorts "ondska" eller elakhet!
Jag har mött en hel del människor med psykisk ohälsa genom livet, och många av dem har just sagt att de har haft en "jättebra barndom" och liknande uttalanden. När jag sedan har börjat intervjua och forska lite mer i detalj hur det faktiskt har varit, så har det nästan alltid visat sig, att något väsentligt har brustit i relationerna och den känslomässiga miljön. En osäkerhet eller "stumhet" inför känslomässiga behov och uttryck är t.ex. inte ovanligt, trots att föräldrarna har gjort vad de kan och med de bästa avsikter.
Hur det ligger till i just ditt fall kan jag givetvis inte uttala mig om.
3
Det ena utesluter faktiskt inte det andra, Anonym. Man kan uppleva sina föräldrar som underbara, trots att de inte har kunnat svara mot ens känslomässiga behov. Det handlar INTE om någon sorts "ondska" eller elakhet!
Jag har mött en hel del människor med psykisk ohälsa genom livet, och många av dem har just sagt att de har haft en "jättebra barndom" och liknande uttalanden. När jag sedan har börjat intervjua och forska lite mer i detalj hur det faktiskt har varit, så har det nästan alltid visat sig, att något väsentligt har brustit i relationerna och den känslomässiga miljön. En osäkerhet eller "stumhet" inför känslomässiga behov och uttryck är t.ex. inte ovanligt, trots att föräldrarna har gjort vad de kan och med de bästa avsikter.
Hur det ligger till i just ditt fall kan jag givetvis inte uttala mig om.
Får jag fråga dig hur du upplever dig själv. Jag har en son som fick sin As-diagnos när han var sju år, idag är han 22. Han förnekar sin diagnos, det är väl inget fel på honom det är alla andra som har konstiga åsikter.
Jag vet inte hur han ska kunna få hjälp när han inte tar till sig sitt "handikapp". Hur fick du hjälp?
Har du alltid accepterat att ha As?
Hur blir livet som vuxen, med familj mm.?
Känns som om jag kommer att få "mamma" honom resten av livet, trots att han inte bor hemma så behöver han alltid vår hjälp. Men han ser inte själv att han behöver hjälpen han får.
4
Får jag fråga dig hur du upplever dig själv. Jag har en son som fick sin As-diagnos när han var sju år, idag är han 22. Han förnekar sin diagnos, det är väl inget fel på honom det är alla andra som har konstiga åsikter.
Jag vet inte hur han ska kunna få hjälp när han inte tar till sig sitt "handikapp". Hur fick du hjälp?
Har du alltid accepterat att ha As?
Hur blir livet som vuxen, med familj mm.?
Känns som om jag kommer att få "mamma" honom resten av livet, trots att han inte bor hemma så behöver han alltid vår hjälp. Men han ser inte själv att han behöver hjälpen han får.
Jag tror att det mesta som man lider av är genetiskt betingat. Även om det handlar om sjukdomar som sitter i huvudet som asperger. Jag tror att de psykosociala omständigheterna har väldigt liten betydelse och när omständigheterna varit väldigt dåliga under uppväxten får man andra problem som mindervärdeskomplex och olycklighetskänslor men inte autism eller asperger. Jag förstår inte varifrån folk får idén att så många sjukdomar skulle förvärvas från den psykosociala miljön när vi redan är födda med en hel uppsättning dåliga gener.
6
Jag tror att det mesta som man lider av är genetiskt betingat. Även om det handlar om sjukdomar som sitter i huvudet som asperger. Jag tror att de psykosociala omständigheterna har väldigt liten betydelse och när omständigheterna varit väldigt dåliga under uppväxten får man andra problem som mindervärdeskomplex och olycklighetskänslor men inte autism eller asperger. Jag förstår inte varifrån folk får idén att så många sjukdomar skulle förvärvas från den psykosociala miljön när vi redan är födda med en hel uppsättning dåliga gener.
Du kan rota i vems barndom som helst och det finns ALLTID saker som inte varit så bra, det är helt normalt. Men det är inte självklart att man svarar med psykisk störning på en lite besvärlig men alldeles vanlig barndom. Och hur förklarar du dem som haft det för jävligt och klarar sig bra?
7
Du kan rota i vems barndom som helst och det finns ALLTID saker som inte varit så bra, det är helt normalt. Men det är inte självklart att man svarar med psykisk störning på en lite besvärlig men alldeles vanlig barndom. Och hur förklarar du dem som haft det för jävligt och klarar sig bra?
Just det! Och de avancerade tester som man gör under lång tid kan aldrig ljuga. Men har man inte på nära håll sett och upplevt hur annorlunda tex ett barn med Aspergers syndrom är i jämförelse med syskonen så ska man inte komma och snacka en massa skit som ovanstående gör.
8
Just det! Och de avancerade tester som man gör under lång tid kan aldrig ljuga. Men har man inte på nära håll sett och upplevt hur annorlunda tex ett barn med Aspergers syndrom är i jämförelse med syskonen så ska man inte komma och snacka en massa skit som ovanstående gör.
Detta är inga nyheter för vare sig "läkarvetenskapen" eller forskningen i övrigt. Däremot har de flesta representanter för "läkarvetenskapen" ett mycket smalt, biologiskt perspektiv, som inte ser/erkänner andra påverkansfaktorer. (Det finns dock undantag även från den regeln.)
9
Detta är inga nyheter för vare sig "läkarvetenskapen" eller forskningen i övrigt. Däremot har de flesta representanter för "läkarvetenskapen" ett mycket smalt, biologiskt perspektiv, som inte ser/erkänner andra påverkansfaktorer. (Det finns dock undantag även från den regeln.)
Den uppfattningen får stå för dig, Lorena. Med mer än trettio års erfarenhet på området har jag en helt annan bild av verkligheten.
Det är mycket få som har "haft det för jävligt" och samtidigt "klarar sig bra". En del som har haft det för jävligt lyckas ändå skapa sig ett hyggligt liv, dock med märkbara ärr i själen. Ofta hänger det ihop med att de har haft kontakt med någon annan vuxen under uppväxten, som har kunnat ge dem bättre bekräftelse än föräldrarna.
10
Den uppfattningen får stå för dig, Lorena. Med mer än trettio års erfarenhet på området har jag en helt annan bild av verkligheten.
Det är mycket få som har "haft det för jävligt" och samtidigt "klarar sig bra". En del som har haft det för jävligt lyckas ändå skapa sig ett hyggligt liv, dock med märkbara ärr i själen. Ofta hänger det ihop med att de har haft kontakt med någon annan vuxen under uppväxten, som har kunnat ge dem bättre bekräftelse än föräldrarna.
automatiskt en dålig uppväxt då? Jag har jobbat på låst avd på psyket med unga människor med alla möjliga personlighetsstörningar och funktionshinder....gemensamt för 90% är en uppväxt/bakgrund som få av oss kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi...så jag tror faktiskt att betydligt mer än gener gör att människor utvecklar dessa "tillstånd".
12
Men ger dåliga gener automatiskt en dålig uppväxt då? Jag har jobbat på låst avd på psyket med unga människor med alla möjliga personlighetsstörningar och funktionshinder....gemensamt för 90% är en uppväxt/bakgrund som få av oss kan föreställa oss ens i vår vildaste fantasi...så jag tror faktiskt att betydligt mer än gener gör att människor utvecklar dessa "tillstånd".
Jag tror dock att en dålig miljö kan göra att tendenserna att "leva ut" de karaktärsdrag, som man har benägenhet för, större. Och att en trygg harmonisk miljö kan dölja dem.
14
Jag tror dock att en dålig miljö kan göra att tendenserna att "leva ut" de karaktärsdrag, som man har benägenhet för, större. Och att en trygg harmonisk miljö kan dölja dem.
som det så fint heter - mycket som spelar in. Tror oxå det finns "risk-faktorer" och även "frisk-faktorer" som spelar en viktig roll när det gäller vilka som utvecklar "problem" och inte...
15
Arv och miljö som det så fint heter - mycket som spelar in. Tror oxå det finns "risk-faktorer" och även "frisk-faktorer" som spelar en viktig roll när det gäller vilka som utvecklar "problem" och inte...
Men du svarar inte på att nästan alla har i sin barndom saker som varit "inte så bra", så det är ju självklart att om du börjar rota så dyker det upp saker.
Och om man nu antar att man skulle svara med asperger för att man haft en jävlig barndom så varför gör inte alla det?
Jag sa att det inte är rimligt att tänka sig att man får en sjukdom av en för jäklig barndom, däremot känslomässiga störningar såsom mindervärdeskänslor eller olycklighetskänslor.
Du har inte svarat alls på vad jag skrivit. Och ja, jag står för mina åsikter tills de är motbevisade, vilket du inte kan.
18
Men du svarar inte på att nästan alla har i sin barndom saker som varit "inte så bra", så det är ju självklart att om du börjar rota så dyker det upp saker.
Och om man nu antar att man skulle svara med asperger för att man haft en jävlig barndom så varför gör inte alla det?
Jag sa att det inte är rimligt att tänka sig att man får en sjukdom av en för jäklig barndom, däremot känslomässiga störningar såsom mindervärdeskänslor eller olycklighetskänslor.
Du har inte svarat alls på vad jag skrivit. Och ja, jag står för mina åsikter tills de är motbevisade, vilket du inte kan.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
. Vissa löper större risk än andra...