Har ni berättat om Engla för era barn?
Vi har inte sagt ett knyst och jag tror inte hon har snappat upp det någon annan stans heller. Hon kan ju inte läsa och vi har inte radion eller TVn stående på så att hon har hört nyheterna.
Hur har ni andra gjort? Och hur har de barn som vet om vad som hänt reagerat?
Min dotter har frågat för hon har sett bilder på Engla på löpsedlarna. Jag berättade då att hon var försvunnen. Sen frågade hon igen och då berättade jag att hon hittats död. Hon var ganska nöjd med det svaret. Men tyckte att det var en dum man.
Vi pratar om främlingar då och då. Vad de ska tänka på osv. Men samtidigt inte skrämma upp för det finns ju mest vänliga människor trots allt.
Träffade kompisens barn (7 och 9 år) häromdagen och de pratade en del om Engla. Tror att det gjort det i deras skola.
Jag har inte ens funderat på att berätta. Skulle hon fråga hade vi pratat om det, dvs jag hade svarat ärligt på hennes frågor, men inte broderat ut det hela. Men jag har inte uppfattat att hon tittar på löpsedlar och sånt.
Jag är faktiskt glad att hon inte kan läsa än. Har en kompis som tvingats förklara mycket mer än hon velat för att hennes vetgiriga 5åring läst rubriker.
För min "översociala" dotter har jag berättat. Mest för att hon frågade om flickan på bilden.
Helt ärligt sa jag som det var.
Nu visste jag ju hur hon skulle reagera; inte visa så mycket även om hon tar till sig vad man säger, hon lägger inte på sig det hela på negativt sätt som marddrömmar el. dyl.
Jag tror att man som förälder oftast gör rätt bedömningar för hur, vad och på vilket sätt man berättar obehagliga saker för sina barn. Och NÄR!
En del ängsligare barn ska man nog vänta med att berätta, men som i vårt fall behövde vi nog få mer "svart på vitt" - vad som kan hända, för att hon ska få sig en liten tankeställare.
(Alltså; hon är VERKLIGEN översocial! OCH hon har inte blivit mindre social heller efter händelsen utan bara att hon börjar tänka liiiite på hur man ska vara.)
Blev lite konstigt svar - fråga om ni tycker något vekrar knepigt...
