För min "översociala" dotter har jag berättat. Mest för att hon frågade om flickan på bilden.
Helt ärligt sa jag som det var.
Nu visste jag ju hur hon skulle reagera; inte visa så mycket även om hon tar till sig vad man säger, hon lägger inte på sig det hela på negativt sätt som marddrömmar el. dyl.
Jag tror att man som förälder oftast gör rätt bedömningar för hur, vad och på vilket sätt man berättar obehagliga saker för sina barn. Och NÄR!
En del ängsligare barn ska man nog vänta med att berätta, men som i vårt fall behövde vi nog få mer "svart på vitt" - vad som kan hända, för att hon ska få sig en liten tankeställare.
(Alltså; hon är VERKLIGEN översocial! OCH hon har inte blivit mindre social heller efter händelsen utan bara att hon börjar tänka liiiite på hur man ska vara.)
Blev lite konstigt svar - fråga om ni tycker något vekrar knepigt...