Skrivet: 2008-05-07, 09:27
#1
Hej alla raringar:) *långt*
Det var länge sen jag tittade in. Har verkligen haft fullt upp med livet...
Om ni kommer ihåg så var det jag som var den ledsna febbemamman i höstas. Då kändes allt helt hopplöst och jag såg ingen annan utväg än att skiljas från min man och leva själv med mina barn. Men på något sätt så vågade/orkade/kunde jag inte bryta mig loss riktigt och innerst inne så hoppades jag på att det skulle lösa sig på något sätt.
Jag har varit sjukskriver pga utmattningsdepression hela hösten och fram till två veckor sedan, först 100%, sen 50% och sist 25%. Jag har hunnit fylla 40 år dessutom och kanske är det så att när man närmar sig en milstolpe i livet så summerar man på något sätt. Jag har funderat mycket på livet och till slut, med hjälp av samtalsterapi, insåg jag att jag har ett bekräftelseberoende (mitt eget ord på det). Jag såg till slut klart att jag försöker få bekräftelse genom prestation och det är ju dömt att misslyckas. Jag har äntligen sett mitt eget sjuka beteende och insett att jag inte behöver arbeta hårdast, vara bäst, klätta högst, stråla klarast... det räcker gott med att vara mig själv.
Min man och jag har kommit varandra så otroligt mycket närmare. Trots att han inte litar på att jag mår bra igen, han har också en process att gå igenom för att kunna gå vidare med mig trots att jag aldrig kom till honom när jag mådde dåligt. Ett svek, men just då kunde jag inte göra andra val eftersom jag var i så dåligt skick. Men det finns en framtid för oss och jag älskar honom verkligen. Nu när jag kan älska mig själv så finns det även en ovillkorlig kärlek som jag kan ge.
Jag har numera fyra hörnstenar i mitt liv som gör att jag har kunnat landa i mig själv, att kunna hitta styrkan och kärleken i mitt eget jag. Förståelse, förlåtelse, accepterande och försoning.
Förståelse för de val jag har gjort, att jag inte kunde göra på annnat sätt. Förlåtelse för att jag har gjort dåliga val, val som har sårat min omgivning, det är så viktigt att förlåta sig själv också, det räcker inte att andra gör det. Att inte förlåta sig själv förder bara bitterhet. Nu lever jag också i vissheten om att de val jag nu kommer att göra kommer att vara bra val. Accepterande av mig själv, att älska sig själv och att må bra i sitt eget sällskap är nyckeln. Jag insåg att vart jag än rymde så skulle jag har mig själv med mig... Och så till sist försoning, att bara landa i sig själv och att ta emot sitt innersta... Det låter kanske pretantiöst men för mig har det varit nästan som en frälsning. Att kunna leva mitt liv i sanning, att vara sann mot mig själv är en underbar känsla.
Jag ska läsa ikapp lite och kolla in alla syskon som kommit till världen och små och stora glädjeämnen som förgyller våra och våra barns liv
Min lilla tös pratar för fullt och har humor som bara den. Hon är envis som en röd gris och älskar att "gosa mammas hår*
Varma kramar till er alla!
Ninni
FRÄCK, FRÄN OCH FRAMÅT!
Mamma till Gustav 0205 och Vilma 0602
