Hur talar ni med era barn om deras funktionshinder? Har ni haft något speciellt samtal kring det eller har ni bara låtit det komma fram med tiden eller inte sagt något alls? Vore spännande att höra hur ni tänker kring det.
1
hur berättar ni? Hur talar ni med era barn om deras funktionshinder? Har ni haft något speciellt samtal kring det eller har ni bara låtit det komma fram med tiden eller inte sagt något alls? Vore spännande att höra hur ni tänker kring det.
Vi pratar mycket kring människor och människors olikheter, att alla har lätt för något och svårt för något, att det ena inte är bättre än det andra osv. Min dotter brukar säga -Min svårighet är att.... och "Kalles" svårighet är...
2
Vi pratar mycket kring människor och människors olikheter, att alla har lätt för något och svårt för något, att det ena inte är bättre än det andra osv. Min dotter brukar säga -Min svårighet är att.... och "Kalles" svårighet är...
I och med att det varit så mkt prat om utredningar och skola som inte funkar och alternativskola som är AS-skola så har min lilla (nio år) inte kunnat undgå att höra väldigt mycket. Häromdagen frågade hon: Mamma, om det nu är så att jag har a s p e r g e r s s y n d r o m (hon liksom avstavade det), när går det över då?
Hjälp vad ledsen hon blev när jag svarade.. Och ändå har jag öst över henne att det INTE handlar om att vara konstig (som de säger till henne i skolan jämt) utan att man kan se det som skillnaden på en elbil och en bensinbil, eller en pc och en mac. Man är bättre på somligt och sämre på somligt, ungefär som alla är olika redan som individer fast ändå lite till... Ibland känns det som det går in och hon tar det på "rätt sätt", ibland ramlar hon ner i Jag vill vara normaaaaal-hålet.
Och ändå är inte ens utredningen helt klar... Givetvis har jag sagt gång efter annan att vi inte VET nåt än, och vi inte säger att det är si eller så, och att vi vet mer när vi är klara, men hon är lika otålig som sina föräldrar och tar gärna ut saker man kan skapa drama kring i förskott. Stackars liten, jag kommer alltid att minnas ovanstående scen. Uff.
3
I och med att det varit så mkt prat om utredningar och skola som inte funkar och alternativskola som är AS-skola så har min lilla (nio år) inte kunnat undgå att höra väldigt mycket. Häromdagen frågade hon: Mamma, om det nu är så att jag har a s p e r g e r s s y n d r o m (hon liksom avstavade det), när går det över då?
Hjälp vad ledsen hon blev när jag svarade.. Och ändå har jag öst över henne att det INTE handlar om att vara konstig (som de säger till henne i skolan jämt) utan att man kan se det som skillnaden på en elbil och en bensinbil, eller en pc och en mac. Man är bättre på somligt och sämre på somligt, ungefär som alla är olika redan som individer fast ändå lite till... Ibland känns det som det går in och hon tar det på "rätt sätt", ibland ramlar hon ner i Jag vill vara normaaaaal-hålet.
Och ändå är inte ens utredningen helt klar... Givetvis har jag sagt gång efter annan att vi inte VET nåt än, och vi inte säger att det är si eller så, och att vi vet mer när vi är klara, men hon är lika otålig som sina föräldrar och tar gärna ut saker man kan skapa drama kring i förskott. Stackars liten, jag kommer alltid att minnas ovanstående scen. Uff.
Vi pratar mycket om dotterns funktionshinder och hur hennes AS "ställer till det" i olika situationer. Nu är hon ju 17, och hon fick sin diagnos i slutet av nian. Hon är mycket intresserad och vill gärna diskutera sin diagnos, och jag försöker svara efter bästa förmåga.
Jag var väldigt orolig inför vår utredning och hur jag skulle lägga fram det för henne. Men eftersom hon mådde så dåligt och inget funkade med skola eller kompisar (ja, vilka då?), så blev det ganska naturligt att säga att vi skulle få hjälp för att förstå varför hon mådde som hon gjorde.
5
Vi pratar mycket om dotterns funktionshinder och hur hennes AS "ställer till det" i olika situationer. Nu är hon ju 17, och hon fick sin diagnos i slutet av nian. Hon är mycket intresserad och vill gärna diskutera sin diagnos, och jag försöker svara efter bästa förmåga.
Jag var väldigt orolig inför vår utredning och hur jag skulle lägga fram det för henne. Men eftersom hon mådde så dåligt och inget funkade med skola eller kompisar (ja, vilka då?), så blev det ganska naturligt att säga att vi skulle få hjälp för att förstå varför hon mådde som hon gjorde.
Vi pratar om pojkens och mina problem precis som allt annat. Vår "motto" är att alla är olika, alla är bra på något och alla är dåliga på något.
Min "stora" tjej (7 år, otrolig normal) är bra på en hel del saker men det finns saker hun inte är speciell bra på, likadan med killen (10, AS), då pratar vi om situationer som han o jag klarar mindre bra o hur man kan lösa situationer.
Vi pratar öppet om pojkens AS och svårigheter, det fungerar bra för oss.
6
Vi pratar om pojkens och mina problem precis som allt annat. Vår "motto" är att alla är olika, alla är bra på något och alla är dåliga på något.
Min "stora" tjej (7 år, otrolig normal) är bra på en hel del saker men det finns saker hun inte är speciell bra på, likadan med killen (10, AS), då pratar vi om situationer som han o jag klarar mindre bra o hur man kan lösa situationer.
Vi pratar öppet om pojkens AS och svårigheter, det fungerar bra för oss.
Mac/PC-analogin gillade jag. Synd att Fabian har så begränsad erfarenhet av Mac, men jag tror att jag kan klura lite kring det och kanske använda något likanade (Playstation/Nintendo?)
På de flesta områden funkar Mac och PC (läs aspiesar och normalstörda) lika bra. En del saker får man göra lite annorlunda med Mac, och ofta är funktioner anpassade för PC eftersom det är vanligast. Men med trixighet och kunskap om hur macen fungerar och vilka hjälpmedel som finns, brukar man kunna lösa de viktigaste sakerna ändå!
Men Mac fungerar mycket bättre på vissa områden. I bland fungerar de t o m bättre just för att de är annorlunda. Det finns t ex betydligt fler virus i PC-världen.
7
Mac/PC-analogin gillade jag. Synd att Fabian har så begränsad erfarenhet av Mac, men jag tror att jag kan klura lite kring det och kanske använda något likanade (Playstation/Nintendo?)
På de flesta områden funkar Mac och PC (läs aspiesar och normalstörda) lika bra. En del saker får man göra lite annorlunda med Mac, och ofta är funktioner anpassade för PC eftersom det är vanligast. Men med trixighet och kunskap om hur macen fungerar och vilka hjälpmedel som finns, brukar man kunna lösa de viktigaste sakerna ändå!
Men Mac fungerar mycket bättre på vissa områden. I bland fungerar de t o m bättre just för att de är annorlunda. Det finns t ex betydligt fler virus i PC-världen.
Hon vet inte mycket om datorer heller, men hon vet ATT det finns olika sorter, liksom folk kommer i olika färgställningar men ser likadana ut på insidan (iaf de inre organen...), så hon köpte den förklaringen. Öht tycker jag ofta hon förstår metaforer och liknelser BÄTTRE än en rakare förklaring, liksom min gamle vän som jag är säker på är aspie också gör. Han talar nästan uteslutande i liknelser, på ett sätt som retar och tröttar ut de flesta. Själv älskar jag det och jag vet ingen roligare människa (förutom att han är så svartsynt). Tänk att det skulle ta tjugo års vänskap innan jag började tänka att vi är vänner bl.a för att vi delar en viss uddahet som kanske har ett namn... Det där var nog OT, men orka (som min stora skulle säga).
Och tack för responsen, Mammuten!
8
Hon vet inte mycket om datorer heller, men hon vet ATT det finns olika sorter, liksom folk kommer i olika färgställningar men ser likadana ut på insidan (iaf de inre organen...), så hon köpte den förklaringen. Öht tycker jag ofta hon förstår metaforer och liknelser BÄTTRE än en rakare förklaring, liksom min gamle vän som jag är säker på är aspie också gör. Han talar nästan uteslutande i liknelser, på ett sätt som retar och tröttar ut de flesta. Själv älskar jag det och jag vet ingen roligare människa (förutom att han är så svartsynt). Tänk att det skulle ta tjugo års vänskap innan jag började tänka att vi är vänner bl.a för att vi delar en viss uddahet som kanske har ett namn... Det där var nog OT, men orka (som min stora skulle säga).
Vi pratar öppet om det. Min man och Nisse, 16 är ofta i maskopi. Pelle som är 20 vill inte höra talas om det så vi får acceptera det. Han kanske inser en dag vad hans svårigheter beror på. Men det är det svåraste när de inte vill veta av det. Nisse är väldigt intresserad och var med sist på Attentionmöte, flera föräldrar som har yngre barn ställde frågor till honom. Men när hans kompis frågade var han hade varit sa han att han varit på ett möte för ungdomar som ville bli läkare. Så han väljer vad och vem han vill prata med om AS
10
Vi pratar öppet om det. Min man och Nisse, 16 är ofta i maskopi. Pelle som är 20 vill inte höra talas om det så vi får acceptera det. Han kanske inser en dag vad hans svårigheter beror på. Men det är det svåraste när de inte vill veta av det. Nisse är väldigt intresserad och var med sist på Attentionmöte, flera föräldrar som har yngre barn ställde frågor till honom. Men när hans kompis frågade var han hade varit sa han att han varit på ett möte för ungdomar som ville bli läkare. Så han väljer vad och vem han vill prata med om AS
Ohh vilken bra fråga! hoppas många svarar så man kan få ta del av tips, själv så har jag en 15 åring som vägrar att prata om det, vill inte kännas vid det, detta ställer till massor av problem som blir jobbiga för honom, tex medicin vägrar han att ta, trots att han själv tyckte att han mådde bra på den, så den får jag smyg ge honom genom maten, för han fungerar inte utan den, hjälp i skolan är ochså ett problem när man inte vill känna vid sitt funktionshinder. vi har bett Bup om hjälp till att han ska komma till insikt om sitt funktionshinder, men tror det blir väldigt svårt när han inte vill träffa varken läkare eller någon annan på bup, han har inget att prata med dom om säger han, samt pratar dom om hans autism så vill han inte gå dit. det är största problemet nu att få honom med till läkaren på bup dit vi snart ska, några bra råd???
11
Ohh vilken bra fråga! hoppas många svarar så man kan få ta del av tips, själv så har jag en 15 åring som vägrar att prata om det, vill inte kännas vid det, detta ställer till massor av problem som blir jobbiga för honom, tex medicin vägrar han att ta, trots att han själv tyckte att han mådde bra på den, så den får jag smyg ge honom genom maten, för han fungerar inte utan den, hjälp i skolan är ochså ett problem när man inte vill känna vid sitt funktionshinder. vi har bett Bup om hjälp till att han ska komma till insikt om sitt funktionshinder, men tror det blir väldigt svårt när han inte vill träffa varken läkare eller någon annan på bup, han har inget att prata med dom om säger han, samt pratar dom om hans autism så vill han inte gå dit. det är största problemet nu att få honom med till läkaren på bup dit vi snart ska, några bra råd???
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
