Bonusbarn!

[anonymt namn]

Hej!
För 4½ år sen blev jag mamma till en underbar dotter. Jag separerade från hennes pappa när hon var 7 månader för att jag blev kär i en annan. Inte bara därför, förhållandet med min dotters pappa var under all kritik. Hot, våld och trackaserier osv. Tre månader senare flyttar jag ihop med min nya kärlek, och jag blir bonusmamma till 3 större barn på 3, 8 och 13 år. Det var jättesvårt och jättejobbigt. Jag tyckte att mina bonusbarn var ouppfostrade skitungar som skulle leda min dotter i fördärvet om inget radikalt gjordes åt deras uppfostran. Nu 4 år senare bor vi fortfarande tillsammans. Min dotter har formats efter dessa hopplösa "syskon".
Jag viste redan från början vilka ungar jag skulle bo tillsammans med, men trodde jag kunde påverka dem.
Jag vill inte bo tillsammans med dem alla gånger....

[Anonym]

Men, menar du att du fortfarande efter 4 år tycker att dina bonusbarn är ouppfostrade skitungar? Hoppas bara du inte låter dem märka vad du tycker om dem isåfall. Hur har din dotter påverkats av dem då? Jag blir ärligt talat riktigt förbannad när jag läser sånt här eftersom jag själv har erfarenhet av en "elak styvmor", d v s min pappas fru. Hon skulle nog helst se att både jag och syrran försvann från jordytan så hon fick leva ifred med vår pappa och dersa gemensamma barn och hennes barn från tidigare. Träffar man någon som har barn sen tidigare, får man faktiskt acceptera dem, annars är det bara att lägga ner alltsammans. Så tycker jag iallafall.

[saraulrika]

Blir liksom anonym ovan lite fundersam över dina drastiska formuleringar. Jag hoppas att du bara ville skriva av dig lite! Det låter annars precis som om du bestämde dig för vad du tyckte om dem med en gång och aldrig har gett dem en chans. Sedan är det lätt för mig att snacka, eftersom jag tyckte om alla mina bonusbarn med en gång (även om de går mig på nerverna ibland). Tror att du får ge något konkret exempel på en jobbig situation för att få mer sympati för dina känslor...

[englamandarin]

Min kompis kände likadant. Hennes bonusbarn hade inga läggdagstider, inga regler vid matbordet och inga regler för hur man uttalar sig. Men 4 år?? Hjälper inte din sambo dig med hur regler (om det nu är det som är problemet) ska följas?

[NannaH]

Självklart så älskar man inte alla barn på en gång, men seriöst. ska man bo ihop med den man man säger sig älska, får man faktikst lära sig att älska även hans barn. För hans, din deras och din dotters skull.

Kan ju bara uttala mig om hur jag känner det, men jag älskar min man så mycket, att kärleken till hans son kommer av bara farten, även om jag kan bli tok irriterad på honom också, precis som på min egen dotter.

Om jag var som du, skulle jag lägga ner ALLT krut på att lära dig tycka om dina bonusbarn. De verkar vara dömda som "skitungar". Fy.

[Mamma Erik]

Fast man behöver inte alls älska sina "styvbarn", det räcker med att respektera dom.
Jag älskar inte min sambos barn. även om jag älskar min sambo och vår son.
Men jag tycker bra om dom och ju äldre de har blivit desto lättare har de varit.
Just nu är sonen i den åldern som sambons barn var när jag träffade dom och jag lovar, jag hade haft full förståelse för en kvinna som svor ve och förbannelse över sonen ifall hon hade haft honom som styvson, när han lägger den sidan till.

[NannaH]

självklart behöver man inte älska dem även om jag har liiiite svårt att förstå hur man kan låta bli att göra det. det beror förståss lite på ålder, men det är ju personer som ingår i ens familj, som man träffar dagligen och har en stor del av deras uppfostran i sina händer...

Tror det går lättare för alla om den vuxna går in med inställningen att man ska försöka älska sina bonusbarn.

[Mamma Erik]

För mig är det däremot svårare hur man kan älska människor runt omkring, som person är jag väldigt restrektiv med känslor och krav på att man skall älska få mig att lägga benen på ryggen och springa min väg så långt jag kan.
Jag älskar i princip två personer i världen, det är min son och min sambo, inte ens mina föräldrar eller mina syskon kan jag säga att jag älskar, även om jag, speciellt med min syster, har en tight relation.

[Medveten]

Du har ju själv valt din situation, så det är ju att gilla läget. Tycker mest synd om barnen förstås, eftersom de är _barn_ och du är _vuxen_, och som vuxen kan man välja sitt liv, det kan inte barnen. Inte heller ditt eget barn som blev till trots att du inte gillade hennes pappa.

[Tina40plus]

Hejps!
Av ditt sätt att skriva förstår jag att du just nu tycker att ert liv tillsammans känns ganska tungt.
Ja, det är många gånger väldigt tungt att leva som styvfamilj men det brukar bli bättre och bättre för varje år som går.
Mina bonuspojkar var jätte jobbiga och många gånger har jag undrat hur i hela livet jag skall orka med detta men kärleken till min man har varit så mycket starkare så att ge upp har aldrig egentligen varit ett alternativ i verkligheten.
Idag har vi levat tillsammans i 7 år och vi har det bra/mycket bra tillsammans. Men visst har det varit tufft många gånger.
Till skillnad från dig så har jag lyckats få pli på mina bonusar men det har krävt jätte mycket jobb och konsekvens + att jag fått fullt stöd från min man.
Jag tycker att du är lite orättvis då du skyller barnens dåliga beteende på dem (i alla fall verkar det så). Det är INTE barnens fel att de beter sig dåligt utan det måste du nog se som ett misslyckande från er vuxna, det är vuxnas uppgift att lära barn hur man bör bete sig i olika situationer.

Av din story att bedöma så är du ganska ung??? Då är det svårare att hoppa in och börja uppfostra så pass gamla barn (jag var närmare 40 då jag träffade min blivande man).

Hoppas det fixar sig för er men kom ihåg; inget kommer gratis.

Kram!

[NannaH]

Det låter ju som om at du då kanske har lite att jobba med. Att vara restriktiv med känslor och "inte älska alla" är ju en sak, att det tom är avårt att älska sina allra närmaste, är nog ganska ovanligt, och något som säkert kan gå ut över ert familjeliv.

Som du säger, du älskar din sambo, och ditt eget barn. Dvs, två av tre som du bor med. Klart att ditt/dina bonusbarn känner av det, och det tycker jag personligen inte är ok. Jag som vuxen skulle må dpligt av att dela boende med någon som inte tycker om mig.

Försök lära dig att älska även dina bonus barn, självklart inet på samma sätt som ditt eget, men så nära det går. Ta med de på roliga saker, dela med dig av dig själv till dem, försök knyta an.... För deras, och hela er familjs skull.

[Mamma Erik]

Min sambos barn är sedan flera år utflugna och vuxna, de var i min son ålder när jag träffade dom första gången.
Jag har en väldigt bra relation, vi har faktiskt diskuterat sådana frågor och de har sagt att de alltid känt sig respekterade av mig och så.
Jag har alltid som person varit reserverad i mina känslor, ser inget fel med detta.
Jag blir väldigt misstänksam när jag hör folk hur de älskar alla, tror nämligen att äkta känslor har man för några få-
För övrigt är vi endast tre i hushållet. Sambons söner har bott VH tills de var i tonåren, sedan så var umänget oreglerat, vilket kunna innebära att de kom 4 helger (ofta bare en kväll) i rad och sedan kunde det dröja några veckor och därefter några helger i rad igen.

[No.3]

Helt annat svar!!!

Jag förstår dig fullt ut... Att kalla sina styvbarn skitungar är kanske att ta i, men orden kan lätt glida.....

O efter fyra år kan saker o ting ff vara dåliga OAVSETT om pappan gör sitt!
Vi har ff problem efter åtta år med min ss. Han har en uppfostran (eller snarare brist på sådan) hos mamman o en hos oss.
Han får INTE vara uppe till tre på nätterna här.
Han SKA bära bort sin tallrik.
Han får INTE spela PS tio timmar per dag.
Han SKA tänka på sitt språk o vilka ord som kommer ut... osv....

Detta är regler vi brottas med än.... Regler som först börjar accepteras på lördagskvällen.... Dvs, det tar tid för ss att ställa om sig efter en o en halv vecka hos mamma....

OCH min man/ss pappa är mer än delaktig i sin son!
Men det är inte heller lätt för ett barn att från ett hem till ett annat ha regler!

Inte heller är det kul för mig att se mina små ta efter storebror. De får ju ta "straff" hela tiden känns det då de tar efter många fula ord o ouppfostrade sura miner. Medans man har tålamod med ss för att har inte har det lätt.... Samtidigt som vi då straffar ss oxå så får vi dåligt samvete... O får dåligt samvete när vi inte straffar honom gentimot våra små.... Som straffas....

Hängde ni med?

I alla fall.... Jag förstår!

[Christ]

Livet är inte svart eller vitt, inte heller ens ss. Det finns stunder då man inte orkar pga deras brist på uppförande, men det finns också stunder då man känner värme för dem, men att kalla det för kärlek? Nja, i det begreppet finns helheten, däremot kan man respektera en annan människa, om den visar vilja till att bli respekterad.

Lite filosofiskt, men så tänkter jag ...

[NannaH]

då fårstår jag inte riktigr problemet? om de ær vuxna kan det væl inte vara något stort problem?

[Mamma Erik]

Men jag var inte trådstartaren, jag bara vände mig mot att man _måste_ älska sina styvbarn, att det är en förutsättning för en bra relation, vilket jag hävdar att det inte är. Det räcker med att respektera dessa.

[NannaH]

aha *IMT*