Liten presentation

[en mamma i mängden]

Det slog mig häromsistens att jag aldrig presenterat mig härinne, i alla fall inte på sistone. Innan jag slängde mig med ett förtvivlat inlägg kring sonens senaste bravader i form av bilvandalisering av våra grannars bil, med efterföljande tjuvringning. + lite droginnehav till skolan etc...

Har skrivit här lite längre tillbaka, men nu när äldste sonen med asperger + drag av adhd är i den åldern då han lätt kan leta reda på inlägg skrivna av mig så vill jag hålla mig lite lätt anonym när jag skriver om honom.

Jag är alltså mamma till en en 13-årig pojke med diagnos asperger + drag av adhd. Diagnosen ställdes då sonen var 10 år, och det hade varit problem i skolan sen första klass. Sonen har fyra yngre syskon, i åldrarna 3-9 år.

Sonen är hur som helst är rar och duktig kille. Innerst inne, nånstans. Men puberteten, och allt elände med högstadiet har tagit fram det värsta i honom, och det är väl nästan bara det som syns nu. Där rökning, alkoholförtäring, bilvandalisering, droger & knivar till skolan etc. är vad som sticker ut och blir det som tar den största platsen för närvarande.

Däremellan är han en klok och omtänksam kille som faktiskt verkar försöka. Han försöker bete sig som "man ska", han försöker i skolan, han försöker här hemma... men det funkar inte hela vägen. Det blir fel. Han har inte grejat att "vara en i gänget" utan att sticka ut och "bli för mycket".

Hans problem började med sexårsverksamheten, accelererade med start i första klass. Den kommunala skolan han gick i då propsade på BUP-utredning, som ledde fram till diagnos. Innan diagnosen fick vi höra allehanda förtäckta anklagelser om "vad har han varit med om egentligen...?" etc. Men diagnosen gav ingen förbättring i skolgången. Halvhjärtade försök från personalen ledde inte till någon förbättring.

När han började femman fick han börja ny skola (friskola) och femman och sexan var helt gudomligt fria från problem, jämförelsevis (han rapporterades ha lite svårigheter med grupparbeten, men i övrigt gick det bra. Det här är en friskola som bemödar sig om struktur och ro i klassrummen för eleverna).

Men sen han började sjuan har det barkat åt h-e. Han har inte grejat situationen med läxor, material till lektionerna, inlämningsuppgifter etc. och så allt med olika lektioner, olika tider. Och han upplever sig varit en "tönt" i femman och sexan. Nu, menar han, har övriga i skolan respekt för honom (=de är rädda för honom, sen han började vifta med kniv och "störa" rent allmänt...).

Och det är jättesvårt.

I övrigt var han en väldigt lugn och lättskött pojke som liten. Han lekte gärna för sig själv, rapporterade dagisfröknarna, men i övrigt var aldrig något problem. Han var lillgammal, och hade aldrig några problem att prata med "främmande" människor. I backspegeln sett var han ett typiskt aspergerbarn. Lärde sig läsa vid 3 års ålder, pratade gärna med vuxna etc.

Det är den här aspergertonåringen jag inte vet vad jag ska göra med.

Nästa vecka väntar samtal på haben + hos socialtjänsten. Här hemma har sonen mist såväl bärbar dator (via skolan) som stationär dator på rummet. Och han förstår inte alls varför. Och jag vet inte hur jag ska kunna få honom att förstå att allt han gör påverkar alla runtomkring honom....

Men till del är det väl att jag inte fullt ut förstått hans funktionshinder, som gör det svårare. Men jag vet inte hur jag ska kunna förstå mer. Och framförallt kunna göra nåt konkret åt situationen. För jag är ändå övertygad om att jag misslyckats i något, någonstans, när mitt barn beter sig som min son gjort på sistone.

[doriz]

välkommen hit jag minns att han hade en tuff period sin son just nu. Min son som är 10år har fått en ledsagare ett par timmar i veckan ,detta kanske vore bra för din son . En ledsagare runt 20-25 års åldern som kan vara ett stöd samtidigt en bra förebild.

[nallemamma]

Välkommen hit!
Jag är också mamma till en kille som det började strula till sig ordentligt för under puberteten och när han började på högstadiet. Sen dess har det bara blivit värre och värre, fast i nånsorts skov. Det verkar som om han tar en liten paus då och då och kan då vara resonabel. Dock är han inte det just nu.
Nisse har en kontaktperson, en kille som är 28 en riktig förebild. När han varit med honom så kopierar han mycket av hans beteende. Ibland t.o.m. pratar han med nästan samma röst som vad han gör. Nallemamma

[en mamma i mängden]

och ja, skolan jobbar för att få dit en resurs asap. De hade ett par de haft på skolan tidigare på önskelistan, men tyvärr var de inte tillgängliga. Det tror jag faktiskt skulle vara oerhört bra för sonen, om den biten kunde lösa sig. Eftersom sonen nu själv erfarit att han inte fått den biten att funka. En manlig skolresurs med rätt kompetens och erfarenheter skulle ju också kunna funka som en bra förebild. jag hoppas på det i alla fall.

[en mamma i mängden]

och ja, jag har ju läst om några av era senare händelser i livet - jag hoppas det stabiliserar sig för er!

Tyvärr känner jag igen mycket av din son i min. Att det går i skov till exempel, men det gör ju att man aldrig är förberedd på nästa grej som händer. Och att sonen är vansinnigt snabb på att härma röstlägen, dialekter och uttryck - det är ju bra om det är positiva förebilder som härmas då. Det har det inte varit här, kan man säga.

Just nu har sonen varit hemma från skolan en vecka, och har grym husarrest + förbud att umgås med struliga-kompisarna. Och han är hur lugn o go som helst, det är nästan som det känns som att han uppskattat att få en brejk från allt folk och all röra "därute". Men i morgon är det måndag igen.

[Mammuten]

Välkommen!

Tycker att rådet med ledsagare (som är en tjänst enl LSS och skild från resurs i skolan) låter som ett väldigt bra tips. Prata med kommunens LSS-handläggare!