ledsen

[Pojkmammman]

Hej alla,

till hösten börjar ju vår pojke på språkförskola.
I morse var jag och mannen på utvecklingssatmtal på nuvarande förskola.
Pojken går på en 1-4-årsavdelning med kompetent och rutinerad personal. Sedan förra våren är även en specialpedagog inkopplad.

Vi har varit nöjda med förskolan, vår pojke trivs och är som helhet väldigt harmonisk.
Han har utvecklats väldigt mycket, både språkligt och i övrigt, tycker vi. Men naturligtvis återstår en lång väg - annars skulle han inte behöva platsen på språkförskolan.

Dagens utvecklingssamtal var dock riktigt tråkigt. En timmes fokus på hans svagheter. Det slutade med att jag började grina. Både för att jag blev ledsen och för att jag blir himla upprörd över fokuset.

Jag har skrivit det förr, men måste få ur mig det igen. Varför måste "samhället" kategorisera in barn i normala/ icke normala och fokusera bara på svagheterna när det gäller de sista?!

Jag och min man är välutbildade, vi har bägge jobb som går ut på informationsinsamlande (jag är journalist), vi har det ganska bra på alla sätt och vis. Utan våra egna insatser, vår egen kunskap och vårt "självförtroende" skulle vår sons läge vara MYCKET sämre och DET STÖR MIG.

Med största sannolikhet kommer det att gå bra för vår son. Det tror jag verkligen. Han går nog inte i mina fotspår (...), men kanske blir han musiker, matematiker, kuf - eller lycklig på något annat sätt. Problemet är dock att alldeles för stort ansvar ligger på OSS. Tänk på alla andra barn med särskilda behov, barn som inte heller har starka föräldrar. Hur går det egentligen för dem?!

/Pojkmamman

[LottaJ]

Ja och usch och fy! Dom där samtalen kunde man vara utan! Jag mådde dåligt i flera månader efter vårt förra som dessvärre sammanföll med 4-årskontrollern på BVC vilket adderade bördan på mina axlar. Just nu är vi inne i en ganska lugn fas, men rätt som det är stormar det upp igen. Och dessutom känns det som stora killen (som inte har några svårigheter) kommer i kläm. Jag håller med dig i det du skriver om hur det ska gå för barn med föräldrar som inte är så om sig och kring sig. Men jag får väl komma dragande med min gamla kusin igen, hans föräldrar har ingen utbildning, är inte om sig och kring sig, och den killen har det gått bra för. Kanske slapp hans föräldrar mycket oro iom att de inte hade tillgång till all den information som finns om allting på nätet idag, kanske kunde de fokusera mer på här och nu än att oroa sig för tänkbara framtida diagnoser. Det ordnar sig, det gör det alltid! Man måste våga tro på det! Men det blir kanske inte alltid som man har tänkt sig.

[Pojkmammman]

Jag vill bara förtydliga; jag tror inte att jag är en bättre förälder bara för att jag är välutbildad. ABSOLUT INTE. Men jag känner att det krävs ganska mycket för att man ska orka stå emot omgivningens idéer och uppfattningar...

[kajsa m O-04 & W-06]

en till- jag bröt ihop igår...

Hej pojkmamman!
Återigen känner jag såväl igen mig i vad du skriver. Jag förstår precis vad du menar, hur hade det varit för våra barn om vi inte insisterat på att få kolla upp talet(han hade fått vänta 1år till), mindre läxor hemma osv.
Jag kan inte förstå varför de måste fokusera så på svagheterna istället för att plocka fram godbitarna. Jag är övertygad om att din son är en alldeles underbar liten kille som är duktig på en massa.
Hur reagerade de när du började gråta? Förstod de varför du blev ledsen??

Även jag bröt ihop igår. VI har nämligen inte sagt upp platsen på gamla dagis, av den anledningen att jag inte har förlikat mig med tanken på tal o språkdagiset. När vi var där på f-möte grät jag hela vägen hem. Så vi har avvaktat med att säga upp platsen o förskolläraren på dagis har frågat.. ska ni säga upp, när ska ni säga upp, ni behöver göra det snart...osv!!
Detta har jag tyckt varit iriiterande o jobbigt men jag har inte sagt nått annat än att förklarat läget, vi har inte bestämt oss.
Så igår, ringer ett okänt nr på min mobil när jag sitter i möte på jobbet. Jag svarade (därför jag trodde det var bilverkstan som vi skulle lämna in bilen på idag) o då är det förskolechefen som ringer. Hon undrar hur det gick på f-mötet vi varit på o alla möten och undrade varför vi inte sagt upp platsen ännu.
Då brast det, mitt på min arbetsplats , i personalrummet på skolan storgrinade jag i telefonen när jag förklarade att det inte kändes bra.
Hon försökte säga att oj det var så bra för o och han skulle inte få den här chansen igen och de kunde ju inget göra mer för honom än de gör idag. Och vad tokigt nu har de inte skickat in ansökan om resurs som vi skrivit ihop(idioter!!). Jag bara grät o grät.
När jag läagt på kunde jag inte sluta. Gick inte till mina kollegor o grät därmed, grät hela vägen hem o hela kvällen.
Det känns som om de bara vill bli av med honom o få in något nytt snällt barn. Jag är så less! Tyvärr har vi kvar ett barn på det dagiset så jag vill ju inte bråka för mycket heller.
Idag ringde jag tal o språk o talade med dem sa som det var att det inte kändes bra osv så nu känns det faktiskt lite bättre. Ikväll säger jag upp platsen. jag är trött på deras hetsjakt!

Oj vad långt det blev, behövde nog skriva av mig lite!
Kram kajsa m duktig Oliver

[Malla]

som när de väl börjat skolan även blir till konferenser kan vara riktigt jobbiga. Att sitta där och bara höra vad guldklimpen inte kan tar på krafterna. Ibland har jag känt mig helt dränerad på kraft efteråt. Jag brukar säga att den personal som sitter där måsta tänka på att vi föräldrar inte bara diskuterar ett av många barn utan vårt eget barn och därmed även har alla känslor med. Att sitta på dåligt förberedda samtal där plumpa uttalanden haglar tar hårt på en. Att få höra saker som "konstigt med två språkförsenade barn i samma familj", "de finns vardagsmatematik som att räkna bestick vid dukning" med mera har gjort mig mer än arg. Vi anser oss vara hyfsat kompetenta föräldrar och vet att det inte handlar om vad vi gjort och inte gjort utan på att vårt barn har en grav språkstörning. Vi har många barn och bara ett har en grav språkstörning. De andra klarar av skolan mycket bra och vår äldste skrev exempelvis 1,8 på högskoleprovet i höstas När en rektor sa det där om två språkförsenade barn sa jag att "det beror på att vi bara pratat med A(äldste sonen)". Då förstod hon att hon sagt något dumt....
Vi har kämpat för resurser och stöd i alla år och får ibland höra hur duktiga vi är och har varit. Precis som att det finns något val? Som förälder måsta man ju göra vad man kan för sitt barn. Vi försöker alltid hålla oss i nuet och lösa det så bra som möjligt just där vi befinner oss. Sedan får man ta det steg för steg.
Jag lästa Lottas inlägg om en kusin, men de flesta barn med grav språkstörning kan inte räkna med att de ska kunna berätta samma solskenshistoria i framtiden. Mina barn som haft mer kosmetiska svårigheter i form av artikulationsproblem skulle kanske kunna identifiera sig med en sådan historia. För den skull tror jag inte att det inte löser sig för mitt grav språkstörda barn. Det kommer säkert gå bra men vägen till målet blir kanske lite krokigare. Sedan är ens barn inte en själv och ska leva det liv som det mår bra av och trivs med
Avslutningsvis håller jag med dig om allt för mycket ligger på oss föräldrar när det gäller att hittta pedagogiska lösningar med mera. Å andra sidan hade vi en logoped när vårt barn var litet som sa att vi fick färre besök eftersom hon ansåg att vi kunde stimulera vårt barn så pass bra att hon fick lägga mer tid på de barn och föräldrar som behövde hennes stöd bättre. Förhoppningsvis tänker fler som hon.
Precis som du tror jag inte att vi är bättre föräldrar än andra men vi har förmåga och kompetens att kämpa för vårt barn och gör det. Jag har därför också många gånger funderat på hur de barn som inte har starka föräldrar har det. Med starka föräldrar menar jag föräldrar som orkar "slåss" för sina barn och inget annat.

[Malla]

för mig var när de fått för sig på mitt näst yngsta barns dagis att hon inte skulle få flytta upp till storabarnsavdelningen på grund av att hon bland annat var sen med språket. Detta hade de bestämt utan förvarning och utan att prata med oss och rektorn hade redan gjort placeringarna när vi opponerade oss. När vi sedan hade utvecklingssamtal och sa att vi inte instämde i bedömningen så brast det för mig. Jag klarade inte av att de problematiserade mitt barn som endast har artikulationsproblem på det viset. Att jag dessutom hade en nyfödd gjorde inte saken bättre....Vårt barn fick sedan efter diverse turer flytta upp. Det krävdes dock flera samtal med rektorn och även att vi talade med barnomsorgschefen innan de lyssnade på vad vi sa. Vår huvudkritik var att de inte diskuterat saken med oss. Dessutom är det så att vårt barn har ett mycket bra språk men det låter inte så bra. Sedan tycker jag att mognadsbedömningar av treåringar är strunt Det som gjorde mig mest ledsen var nog att situationen rev upp en massa gamla sår. Jag har barn med "riktiga" problem och behöver inte fabricerade sådana...

[kajsa m O-04 & W-06]

hej, det var nog det enda bra med min gråtattack igår. IV satt där 9lärare och pratade o m våra elever som har svårigheter(vi är en skola i ett tungt område med många barn m svårigheter) när hon ringde o när jag kom tillbaka o grät förklarade jag för de andra att det är så här det känns när vi ringer våra föräldrar. Det är däröfr de ibland låter konstigt el inte vill ta till sig vad vi säger o hur försiktgia vi måste vara. Så alla fick sig en funderare...
När föräldern kommer till förskola/skola blir man hudlös brukar jag tänka o man är ett med sitt barn.
Kram kajsa

[FiaLisa-N]

Jag känner igen det där att man som förälder måste vara iskall och taktisk för att manövrera sitt barn igenom systemet. Det finns ingen tid att tänka över besluten, som ofta är svåra, och tänker man för länge har man missat chansen och personalen tycker att de har gjort vad de kunnat.

Det är så konstigt att man inte tillåts ha känslor och att det inte finns någon stöttning för föräldrar som kämpar för sina barn. Usch och fy!

[FiaLisa-N]

Jag måste bara ge ett positivt exempel som motvikt. På dotterns skola har vi haft två större samtal där flera olika personer från skolan har träffat oss som föräldrar. De har alltid varit noga med att framhålla dotterns goda sidor och jag har alltid känt mig lugn under dessa möten för jag har förtroende för dem. De sa till och med en sak jag inte tänkt på. Jag nämnde att dottern är väldigt duktig på vissa saker men har problem med andra och då är det ju bra om man lägger krutet på att få henne att utvecklas inom de områden där det är svårt. Då sa en i personalen en sak som verkligen fick mig att tänka till: Hon höll med mig i sak men det är ju också viktigt att hon får känna att hon har områden där hon är duktig så det är viktigt att inte plocka bort det helt.

Det blev långt, men vad jag egentligen vill säga är att om man har kontakt med en förskola/skola där personalen har ett professionellt förhållningssätt så brukar det mesta gå att lösa. Om man däremot stöter på personal som tycker att barn med funktionshinder stör deras verksamhet spelar det nog ingen roll vad man säger/gör, det kommer alltid vara ett problem.

[Pojkmammman]

Synd att ni är flera som delar mina erfarenheter.
Jag blev nog extra ledsen eftersom jag på många sätt har stort förtroende för de här personerna. Jag trodde helt enkelt dem om bättre.

Ett "problem" som jag och min sambo har är nog att vi bägge uppfattas som starka och positiva. Och det är vi nog. Men det mesta är ju annorlunda när det gäller barnen...

Svar t Kajsa; personalen kände nog att det blivit fel och bad om ursäkt. Jag tror verkligen att de bryr sig både om vår solstråle till son och om oss. Men ändå handlade samtalet bara om vad han INTE kan. De förklarade det med att de vill förbereda oss på vad som kan bli svårt på språkförskolan. Hm.

Nåja. Nu känns det bättre i alla fall.
Hur gör ni med platserna Kajsa? Jag tolkade det som att er pojke ska börja på språkförskola. Eller?

/Pojkmamman

[5:ans mamma]

Jag vill oxå bara nämna att på vår skola är personalen fantastisk med vår sexårige son, alltid lika positiva inför honom som person och alltid stöttande - fast han är ett väldigt stökigt barn dessutom, med ADHD.

[victoria]

va sybd att ni fått de samtalen.
hos oss har det först varit alla bra och fina saker allt positivt.
språkproblemen har kommit som en liten del av samtalen.

[victoria]

synd var rätta ordet. min dator är nog förkyld haha

[kajsa m O-04 & W-06]

jo, han ska börja(vilket jag också sa till henne) och igår kväll sa jag upp platsen, men då mest för att jag var urless på deras tjat om att vi ska göra det. Så fort jag kom till dagis igår tjatade de på mig igen. så nu är det gjort o vi får tyst på dem. Jag har också gillat flertalet av personalen på O's dagis men det är några som uttrycker sig klumpigt o en som är ganska hård i vad hon säger.
Idag påminde jag om kopian på åtgärdsplanen. Får jag inte den innan fredag tror jag att jag kontaktar deras chefför nu var det ca 1 månad sen jag bad om den. Förtroendet för deras pedagogiska verksamhet är sådär faktiskt, trots det fick de bäst i test på Inspiras egna undersökning!?! Så de andra är väl nöjda antar jag.
kram kajsa

[wildhearts]

Oj vad jag känner igen mig! Det är så lätt att få den där känslan att de inte vill ha mitt älskade barn på sin skola/dagis. Innerst inne så vet man nog att det inte är så de tänker men oj vad ont det gör.

Framför allt kan inte någon annan skynda på ert beslut! Hoppas det löser sig och att ni kommer till ro med ert val!

[wildhearts]

En annan vinkel som vi tidigare ofta hade med förskola/skolan var att det inte kändes som de förstod allvaret i svårigheterna.

Jag har suttit och gråtit på utvecklingssamtal för vad jag än var orolig för så kom svaret att det är det många barn som inte kan. Det var otroligt frustrerande att känna det som om jag svartmålade mitt barn och inte kunde se något positivt.

Allvarligt talat så sket jag i att hon alltid var så snäll enligt lärarna. Jag tyckte att det var värre att hon inte kunde prata, inte kunde förstå, inte kunde lära sig läsa eller skriva