Skrivet: 2008-05-27, 10:27
#1
Nu måste jag ryta ifrån! (ang. autism)
Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande fanns någon som ifrågasatte ärftligheten när det gäller autism. Autism är ett spektrum, och som med alla spektrum finns det stora variationer.
I min familj har vi två som har en "släng" av det autistiska spektrat (make och ett barn). Det är utifrån denna ram jag talar. Ingen av dem har diagnos. Hade jag inte varit medveten om ärftligheten i det hela hade jag blivit fullkomligt galen av deras tokigheter för länge sedan. Men eftersom flera barn i släkten har "aspiga" drag, och de är som mest tydliga i unga år, för att senare "försvinna" så är det inget vi oroar oss för. Det är en del av vardagen. Jag har också med åren lärt mig uppskatta min mans styrkor och kan för det mesta kompensera för hans svagheter.
Mammor eller pappor som är väldigt pålästa, pedagogiska och lyhörda kan kompensera för barnets brister så att det inte märks lika tydligt. Minskar det behovet av diagnoser? Nej, det gör det inte. När barnet har svårigheter behövs det diagnoser. Förstående och kunnig förskole- och skolpersonal kan minska behovet, åtminstone i unga år, av att starta utredningar för de som ligger på gränsen. För vår del har vi haft hjälp av att min svärmor haft bra strategier för att hantera sina barns egenheter.
Ska vi då kräva att alla föräldrar ska vara perfekta? Naturligtvis inte. Alla är vi människor med olika styrkor och svagheter. En förälder med autistiska drag är i vissa avseenden bättre rustad att förklara och förmedla barnets behov - förutsatt att föräldern själv har fått växa upp i en förstående omgivning, eller fått hjälp i vuxen ålder.
I de fall en förälder har autistiska drag, utan att ha fått diagnos, så är det inte konstigt att de i tonåren och vuxen ålder drabbas av depressioner när det ständigt ställs hårdare och hårdare krav att interagera med andra socialt. Eftersom psykvården fortfarande inte tagit till sig den kunskap som finns om autistiska drag hos föräldrar, så är det en diagnos man ofta missar, och föräldrarna får då andra, felaktiga diagnoser, och orsakas mycket lidande helt i onödan. Och självklart gör det att deras barn också blir lidande. Har barnen dessutom ärvt autismen så är det uppenbart att de drabbas dubbelt, och att de på så sätt syns och hörs mer, och därmed diagnosticeras oftare.
Autism är inte en psykisk sjukdom, det är en neuropsykiatrisk störning. Den går inte att bota, men den går att kompensera, precis som en benprotes kan kompensera för ett förlorat ben. Att då bemöta och behandla det som en socialt uppkommen störning är ungefär lika intelligent som att säga till en människa som är född med bara ett ben, och som inte har protes, att anledningen till att de inte kan springa är för att de inte tror att de kan, och att de inte försökt tillräckligt mycket.
Därför tycker jag att Haqvins hållning inte bara är nedsättande, utan direkt korkad. Jag förstår inte din brist på förståelse för det komplicerade funktionshinder som autism är. Du skriver att du är f.d. anhörig. Vad betyder det egentligen? Och varför kvalificerar det dig att tala om för föräldrar (och makor) som lever med det här varje dag att vi själva har orsakat problemen, när vi vet att det inte är så?
