Är det bara jag???

[Lena med Nadja-06]

Alltså egentligen skulle jag vilja vara anonym..men väljer att inte vara det..

Är det bara jag som tycker att det är jobbigt, alltså då menar jag inte lite små jobbigt utan riktigt jobbit.. Jag är rädd för mina känslor vad gällande Nadja..
Hon tar sååå mycket tid och energi så det räcker inte till någon annan och absolut inte till mig själv. Min 7 åring blir undskuffad hela tiden och min stora kille på 13 kan ju ta det men jag vill ju även kunna ge honom tid för ex läxor utan att Nadja skriker och gapar klättrar och rycker i allt..
Det går inte att säga till henne..
Hon får sådana här affektkramps anfall..alltså hon tuppar av när hon blir arg..och detta gör att man hellst inte vill att det ska gå så långt..att hon blir blå..
Och detta är ju satt i ett system av henne..får hon inte som hon vill..ja då skriker hon..
( så säger de på dagis att gladare unge finns inte...?) *suck*

Jag lägger henne och det tar en timme på kvällen. Sen sover hon en timme sen vaknar hon och om vi då tar med oss henne i vår säng eller att pappan tar henne så sover hon gott vidare..men som nu..ja det går inte..hon bara griner..och blir arg om vartannat..sparkar och ja..hon är ju ledsen och vill ha sin mamma hos sig hela tiden..

Men va f-n..jag har ju ett hem att sköta??? Nu sitter jag här ännu en gång med henne i famnen och jag är låst..jag kan sitta vid datorn..men allt det andra då?
vem ska lägga på poolskynket vem ska ta tvätten vem ska baka vem ska vattna blommorna vem ska plocka ur disken.....?

jag är sååå ledsen..jag vill också ha ett nöjt glatt barn som sover så att man får lite tid för eftertanke..
är det bara jag som har dfet så här?

[~Ida~]

Att tycka om helt enkelt.

Jag älskar båda mina barn men Jennie är en sån som dränerar en på energi ibland. Hon leker sällan själv, vill alltid involvera oss på ett eller annat sätt och säger vi att vi inte har tid så snurrar hon runt våra ben och pratar, pratar, pratar så man inte hinner tänka en tanke klart. Än mindre konversera med någon annan. Ibland leker hon bra med Pontus och då är det hur ljuvligt som helst.

Pontus däremot är otroligt lätt att tycka om. Supercharmig, leker bra själv. MEN han hittar på en massa hyss också. Får han för lite uppmärksamhet så går han och bankar på Jennie så att vi ska måsta engagera oss. Det har jag på något sätt lättare att ta. Det är mycket lättare att kunna bli arg på ett barn, markera att det han gör är tokfel än som i Jennies fall säga åt henne att hon inte får sitta och gnälla för att hon har tråkigt. Eller säga åt henne att hon måste vara tyst för att jag inte orkar lyssna längre (har ännu inte hänt att jag faktisk sagt det men det är nära ibland). Kan ju säga att jag vet var hon fått det ifrån, jag pratade så mycket som barn att mamma införde 10 minuter per dag då jag var tvungen vara helt tyst så att hon iaf fick samla tankarna ostört vid ett tillfälle

När det gäller affektkramperna så tror jag ni behöver hjälp på ett eller annat sätt. Vad jag försått är affektkramper obehagliga men ofarliga och isf är det nog kanske tyvärr så att ni måste låta henne få anfall när hon blir arg. Det går inte uppfostra barn om man aldrig får förarga dem och de lär sig for att utnyttja vuxnas svagheter och rädslor. Min pappa brukar berätta om en familj de kände när jag var barn som hade en dotter med affekt kramp. Hon lärde sig utnyttja det är till fullo och så fort hon inte fick sin vilja fram tittade hon bara på föräldrarna och höll andan ett tag. Sen blev föräldrarna rädda och gav sig. Det blir helt ohållbart i längden, man kan ju t ex aldrig besöka en leksaksaffär i det läget. Så jag tycker ni ska prata med BVC/Läkare hur ni ska hantera det här. Säger de att det är helt ofarligt att låta henne bli arg och blå så måste ni försöka lita på det.

Sen är ju naturligtvis sömnen nästa problem men jag skulle börja i ändan att försöka lösa förargningsproblemet så att hon lär sig att hon inte alltid får som hon vill. När hon lärt sig det så är det ju lättare att ta tag i att hon inte alltid får som hon vill på nätterna heller.

Kan ju bara avsluta med att säga att när Jennie var i Pontus och Nadjas ålder så tvivlade jag också på vad jag egentligen kände för ungen. Var bara matt, trött och less på henne kändes det som. Då var ju Pontus nyfödd och hon var ingen lätt storasyser. Det är faktiskt mycket lättare att ha henne som 4-åring (nu är hon trots allt lite mer självständig) och Pontus som 2-åring med en nyföding än vad det var för 2 år sen. Efter det har vi haft en låååååång period när jag varit upp över öronen förälskad i henne och nu är det lite jobbigare igen med ny bebis i familjen men trots allt mycket, mycket bättre än för två år sen. Mycket hänger ihop med min ork. Om jag är pigg och utvilad så orkar jag med hennes intensitet på ett helt annat sätt än om jag är trött och slutkörd.

Kram och hoppas det blir lättare snart.

[engelnore]

åh vill ge dig massor av kramar Lena.. du är världens bästa mamma... å du att känna att tiden inte räcker till känns igen .. även om min stora tjej "klarar" sig så vill man ju finnas där för dem oxå.. inte bara be om deras hjälp som de känns att jag iellafall gör hela ti´den.. Å de där med att förskole personalen säger att hon är världens gladaste är säkert sant .. för de är ju utan mamma och pappa å syskon å bara där andra är å barnen blir annorlunda i beteende när inte familjen är i närheten å dom VET att dom kan ta till sina metoder å de fungerar men på förskolan gör de ju inte de där måste man ta hänsyn och de är ju inte mamma

Men Lena jag förstår dig presis NÄR SKA MAN hinna med de där sysslorna å vem ska ta hand om de ??? ger mina varamaste vänliga kramar till dig /Åsa

[_mickan_]

usch vad jobbigt för er!
ville egentligen bara skicka en stor drös med kramar och några portioner ork.

[Lena med Nadja-06]

Tack snälla du..
Haha..nu vaknar hon igen..min lilla snusa..men idag finns pappan hemma och kom och hämta henne..
Han är ju underbar men tyvärr så jobbar han skift och kommer hem så sent varannan vecka..

Detta med affekt anfallen..ja det ska jag kolla upp på en gång..det kan ju ha hänt något inom området på 13 år sedan min son var liten..
Han hade ett par gånger men alltid om han var ledsen för att han hade gjort sig illa..så då kunde man vänta med att plocka upp honom i famnen tills han hade drgit efter andan och börjat gråta..då var det ok.. Men Nadja..ja hon skriker ju för att hon är arg och inte får som hon vill..men hon har ännu inte satt det i system..och jag lovar..
Man väntar inte..en livlös unge..nä...det är nog det närmaste döden känsla man kan komma..

Ja nu är det iallafall min 7 årings födelsedag på självaste Sveriges nationaldag..och på Måndag så fyller Nadja 2 år..

Kram Lena

[Lena med Nadja-06]

Ja att du förstår är just vad jag behöver..att jag inte känner mig alldeles själv om detta..
Sen så vet jag att just detta är en baggis om 100 år..men just nu här och idag..ja då är detta min verklighet..
Tack Åsa..
Kram

[Lena med Nadja-06]

Mottages tacksamt!
Säg till när jag ska skicka tillbaka dem.
Jag är så glad i detta forum..
Nu ska jag krypa till kojs och sooooova!

[Fia med 4]

Nej det är inte bara du! Iofs är ida en liten solstråle men vi har ju vårt med Emma istället som kräver mer än de flesta andra. Nu är ju hon sju år men från tre år och under Linnéas första kaotiska år var mitt liv ett litet helvete. Emma var helt omöjlig, Linnéa som vägrade äta och inte kunde kommunicera pga att hon då var helt döv. In och ut på sjukhus dessutom. Den gången jag låg inne längst kom jag på mig själv med att önska att jag skulle slippa se Emma ett tag. Hon var så överjävlig och jag var såååå slut. Bra mamma va?! Emma är fortfarande ingen dans på rosor men vi har lärt oss av varandra och nu fungerar tillvaron ändå rätt bra.
Vår problematik påminner inte om er alls men känlsorna är de samma. Frustrationen för hemmet har jag dock ockås iom att ida är så f ull med bus att vi inte hinner göra något alls när honä r vaken. Igår hann jag dock rensa under två vinbärsbuskar totalt! En vattenspridare är en rätt effektiv barnvakt ibland
Hinner inte skriva mer nu men återkommer! Kankse ska boka in en fika när ni är i stan nästa gång?
Kram

[kajsa m O-04 & W-06]

Hej LEna,
OJ vad jag förstår hur du har det. Det låter supertufft och jag förstår om du känner som du gör. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig när man känner så där. William är en liten solstråle, han är så charmig och så gullig men sååå intenisiv!!

Han vill ha allas uppmärksamhet och ser till att han får den, han kan bli gapig och skrikig eller så drar han i håret el puttas eller något annat. Igår i mataffären var han hungrig och då skrek han och nöp mig i armarna. jag sa till felra gånger, höll emot hans armar men han lyssnade inte och vi skulle handla till hans barnkalas som var idag, så tillslut blev jag så arg att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Då lämnade jag honom i kundvagnen någon minut och så gick jag och hämtade ralösa. Det var så skönt att bara få 30 sek dispans och sen kändes det ok att fortsätta. Då känner jag precis som du. Man orkar inte en sekund till och bli så trött och provecerad. MEn sen är han ju som en solstråle ibland också och då är allt ok.

Jag tror det är viktigt att man ber om avlastning- ex. så brukar vi försöka dela på barnen ibland om jag är själv o mannen jobbar och så får ett barn vara med mormor och morfar. Då är det bättre.
Styrke kramar,
Kajsa

[Lena med Nadja-06]

ja... absolut!! Vi åker ner tisdagen den 17 juni..

[Lena med Nadja-06]

tack!!

[Fia med 4]

Ska vi boka in då då? Jag tror inte jag har nåt för mig mer än njuter av sommarlovet

[Lena med Nadja-06]

Ska kolla med gubben hur vi åker och om vi får barnvakt till Malin eller om hon ska med..
Återkommer!
Kramis

[gwendolyn]

alltså, astrid var så där när hon var spädis, märtha är VÄLDIGT mammig om jag jämför med astrid i samma ålder ochhon vill helst vara med mig om hon får välja men kan långa stunder leka med astrid elelr ensam, kolla påfilm och så. däremot ogillar hon skarpt att astrid får mysa med mamma, då kommer hon och vrålar och puttas.

jag tänker att barn är olika och behöver olika mycket närhet. ochjag tänker attdet är bäst att härda ut och släppa på kraven om alltsom måste göraas och så vara nära-nära, jag tror du vinner på det i längden fast det är pissjobbigt. att hela tiden försöka separera tror jag gör attd e tar längre tid. däremot måste hon u lära sig att acceptera att syskonen måste få ta tid och plats.

jag tänker ur anknytningsperspektiv och då är de fortfarande ganska små fast de är så kompetenta. det verkar som det är näranära hon behöver och som sagt, så tror jag det går fortare om hon får vara så närs som det går (och du pallar) så trr jag det går över snabbare. jagser samma tendenser hos märtha men inte alls så uttalat som du beskriver nadja.

märtha sov fortfarande med mig, alla nätter, och hon ammas fortfarande, och jag kan säga att ibland önskar jag också att jag fick vara ifred.

[seba]

hej -.känneri igen det där du skrev har själv .har 2 pojkar i tonåren.en dptter på 4 år hon är överallt,hon har så mycket energi.ska ha uppmärksamhet hela tiden.mista pojken fyller snart 2 år ., har själv många barn,,vet hur jobbigt det är.känns som att man inte räcker till för alla barnen,hur man än skulle vilja det,
oftast på kvällar är jag helt slut.Det här med affekt krampet. min minsta pojk fick sin första anfall när han va ca 5mån..det är så hemskt .skönt att veta att man inte är ensam om det.
Jag fick råd av läkaren att blåsa på barnet i ansiktet innan han blir medvetslös .