Jag har svårt att tro att särskilt många verkligen blir deprimerade för att de får barn med "fel" kön. Snarare hansdar det nog om en önskan som kanske leder till ett sting av besvikelse vid UL/förlossning men som säkerligen hos de allra flesta snabbt övergår i kärlek till det nya barnet!
Mitt första barn är en pojke. Jag hade ingen speciell önskan om pojke/flicka då men det kändes på nåt sätt självklart att det var en liten kille som kom. När jag planerade för syskon kändes det självklart att det skulle bli en kille till. Förstod inte alls den där längtan som många kvinnor säger sej ha, längtan efter en dotter. Sen blev jag gravid och ju längre in i graviditeten jag kom desto mer började jag inse att det faktiskt lika gärna kunde bli en tjej. Smart insikt va?!
Plötsligt byttes insikten till en längtan! Jag VILLE ha en tjej! Jag ville väldigt gärna ha en lite dotter! Jag hade blivit en sån där kvinna...
Inför UL:et i v 17 var jag faktiskt riktigt nervös... Tänk om det är en lillebror och jag blir besviken...?!
Kan tillägga att det tog 2 år att bli gravid med ndra barnet. Vi gick igenom utredning och många obehagliga undersökningar och behandlingar så det där med att först och främst önska sej ett friskt barn är en självklarhet! Det är med allra största säkerhet en självklarhet för alla, så man kan gott få lyxa till det lite genom att längta efter ett visst kön om man nu vill det!
I alla fall visade UL att det låg en liten flicka i magen! Jag skulle få en dotter!
Sen fick vi en liten bonus i form av en lillebror inte långt där efter!
Jag är övertygad om att jag inte hade älskat mina barn mindre om jag hade haft tre pojkar eller tre flickor men samtidigt tycker jag det är jätteroligt att jag har barn av båda könen.
Sen hur barnens personligheter blir - ja, det har ju inget med könet att göra!