Förskoleklassångest *långt*

[Lotta S med J]

Jag har fått en ny känsla i kroppen som jag aldrig haft förut och jag gillar den inte.
Jag har ångest inför J.s början i förskoleklassen.
Vi började hos dagmamma när J var 1 och då hos en kvinna som jag känner privat sedan tidigare och därmed var det ju inga problem. J hade ju varit där förut och hälsat på.
För 1½ år sedan flyttade vi honom till ett dagis närmare där vi nu bor eftersom det vore bra att han lärde känna barnen som han ska gå i skolan med. Den inskolningen gick på 2 dagar och kunde inte gått bättre.
Nu var vi 2 ggr och hälsade på i skolan och det gick väl inte jättebra....Andra dagen (ett par veckor i mellan besöken) skulle föräldrarna "lämna" barnen.Sätta sig i ett annat rum och dricka kaffe medans barnen skulle rita namnskyltar och gå till matsalen och äta. Bra träning eftersom de nu ska lära sig att ta mat själva och sätta sig i gruppen.
Den enda föräldern som blev tvungen att stanna med sitt barn var.....jag.
J satte sig på tvären och ville inte sitta i samlingsringen och absolut inte säga sitt namn när det var hans tur. Han nästan kröp upp i knät på mig när jag sa att jag bara skulle flytta mig två meter bort. Att jag skulle gå fanns inte för honom.
Jag hoppas så innerligt att det blir bättre till vi ska börja inskolningen men tänk om det inte gör det? Tänk om det blir jättejobbigt för honom och han inte alls kommer vilja gå till skolan?6-åringar ska ju skutta dit efter ett helt sommarlov av längtan!
Ja jag vet! Jag är superlöjlig och det beror säkert på att detta är ett vägskäl när barnet slutar dagis och blir stor men det gör verkligen ont. Ont i hjärtat när jag ser paniken i honom att jag får inte gå!
Vis av erfarenheten från förra besöket har jag 2 veckors semester när det är dags och hoppas att min oro inte smittar av sig men jag försöker verkligen hålla mig lugn och pratar med J om skolan om roliga saker man kan göra och lära sig så jag tror inte det lyser igenom.
En Valium till mamma den 11/8 kanske?

[Marie m Hanna o Lina]

Låter jobbigt det där. Hanna hade en sådan period i början av detta år då hon var jättemammig. Jag var den enda förälder som var tvungen att sitta med vid bassängen på simskolan varje gång, försökte jag gå ut började hon gråta direkt så det var ingen idé. På barngympan ville hon inte vara med trots att lillasyster skuttade runt med de andra barnen utan hon ville bara sitta i mitt knä. Att gå på dagis var pest och hon ville helst bara att jag skulle vara hemma från jobbet (vilket ju inte gick såklart). Men så framåt våren så blev hon som en helt annan tjej, mycket gladare och mindre mammig, älskade dagis igen. Så kanske din son också är inne i en fas som hinner gå över till hösten? Kanske kan ni träffa några av de andra klasskompisarna och leka i sommar för att hålla kontakten och även som du redan gör prata mycket om skolan i positiva ordalag...

Sista utvägen om hans ängslan håller i sig är väl som sagt Valium till dig och att upprepa som ett mantra att det kommer att bli bättre med tiden...

[Gunilla m 4]

Förstår att det känns jättetufft, både för J och för dig. Jag har ett tips:
Försök möta honom i hans rädsla. Skippa snacket om hur roligt det kommer bli, det vet han nog innerst inne. Fråga honom istället vad det är som oroar honom och vad som känns läskigast. Bekräfta hans oro och låt honom förstå att det är OK att känna så och att han med all sannolikhet inte är ensam.
Min erfarenhet är att den bästa "medicinen" mot rädsla och oro är att möta den och ge uttryck för den. Ställ frågor och var en lyssnare. När han fått ge uttryck för sin oro, så vänd på det och fråga honom om vad han tror blir roligast. Låt honom fundera ut några roliga och spännande saker med att börja förskoleklass.
Om det behövs kan ni ju alltid tillsammans prata med hans fröken och låta honom även där få ge uttryck för det han tycker känns jobbigt. Ju mer han får prata om det desto mindre blir oron tror jag. Det är ju också alltid tryggt att få stöttning från skolan.

Jag är säker på att det kommer gå jättebra. Som Marie nämnde så kan det mycket väl vara en fas som går över bara han ges lite tid.
Ha en skön sommar tillsammans! Berätta gärna hur det går sen.
Kram!

[anemone]

Frida var också jätteblyg när vi var i förskoleklassen.

Hon satt i mitt knä och klamrade sig fast. Jag lät henne sitta där och babblade på om allt möjligt som fanns i rummet och på väggarna omkring.

I efterhand har hon pratat vitt och brett och glatt om vad hon gjorde när hon var i förskoleklassen, så jag hoppas att det betyder att hon tyckte det var kul fast hon inte såg så mycket där hon satt med ansiktet inkilat i min armhåla.

Jag tycker också att det känns lite läskigt, min största oro är eg fritids, det verkar vara så himla många barn som är strödda omkring lite överallt i flera olika rum och personalen har inte alls samma järnkoll som på vår lilla förskola.

Tre små tjejjer satt och tisslade och tasslade under ett bord i ett rum och jag fick lite ångestminnen om just hur elaka tisslande och tasslande tjejjer under bord kan vara mot varandra...

[Lotta m Frida o Oa]

Oj, vad ovanligt: Jag glömde signaturen!
Not.

[Lotta S med J]

Tack för tipsen! Jag tror att det är "större" än jag trott. I går skulle vår lilla familj åka och spela minigolf,kom vi på helt plötsligt.JA ropar J och är superivrig i bilen över att få spela.han förklarar hur det går till och när vi kommer fram hinner vi in till golfklubborna och jag frågar om han vill prova med stor klubba eller om han vill ha en lite. Då är det stopp.J ska inte vara med utan ska bara titta på. Jag frågar farför men får svaret att han vet inte.Vill bara inte. Tyvärr så blir hans pappa irriterad och går därifrån och då känner väl J sig ännu mer orolig. Jag säger att det är OK och att vi hittar på något annat. Säger till sambon att han inte får vara arg när vi kommer till bilen och sedan åker vi till en lantgård med djur där vi varit många gånger. Efter att tag frågar jag vad som hände och får då till svar att han vågade inte för det var så många människor där. Det var kanske 8-10 personer på hela minigolfplatsen.
Jag misstänker att det kommit ytterligare en utvecklingsfas med hög medvetenhet om att göra rätt och att kunna saker. Vi har alltid uppmuntrat och sagt att man måste öva för att lära sig eftersom sonen har lika bra tålamod som mor
Jag hoppas att det är så och att vi under sommarlovet lyckas ta bort många orosmoln i lillemans himmel

[Lotta S med J]

Hoppsan.Skulle ju vara svar till alla er som tagit er tid att läsa och svara på mitt inlägg
Tack!

[kristinast]

Förstår din oro. Vi kunde välja om Jonas börjar i år eller nästa år, så vi bestämde oss för att vänta, Jonas har helt enkelt inte visat tecken på mognad (den typen av mognad som skolan kräver) hittills. Och det är först i dagarna som han börjat leka skola.

Jag håller tummarna att allt går bra. Finns det någon möjlighet att kontakta några andra barn (föräldrar) i klassen som han kanske kan lära känna under sommaren så att han har några som han känner när skolan väl börjar?

Kram,
Kristina, Mattias mamma