Skratt och gråt går hand i hand.

[Sopheía]

Godkväll medföräldrar där ute. Skulle vilja berätta om något. Något storartat jag fått vara med om. Det hände igår, helt oväntat. Inte en endaste gång sedan vi fick Theo (inte innan heller) har vi varit tillsammans ute och badat. Varken under tiden som gifta eller efteråt. Theos pappa har det oerhört besvärligt med folksamlingar. Dessutom går han aldrig sommarklädd i shorts. Aldrig! Han vägrar visa sina ben...eller att gå barfota. Visserligen har han alltid t-shirt, så armarna är bara, men det är för långärmade tröjor får honom att känna sig kvävd.. total panik. Men hur som helst alltid långbyxor och t-shirt. Never ever att han skulle gå med bar överkropp. Tillsammans har vi åkt ut till en badplats på seneftermiddagen med sonen...för en lagom stund med lek i vatten för lilleman, han blir så lycklig av badet. Att Theos pappa varit med över huvudtaget är stort i sig. Det kom sig spontant när jag bad honom komma och hjälpa mig att bära saker tillbaka till bilen när han som vanligt kom för att hämta mig och Theo efter en av våra många dagar vid vattnet. Då kom han iallafall ner på stranden för en stund...sen blev stunderna längre och längre. De första gången vi åkte för att vara tillsammans alla 3 stannade Theos pappa på land, medan jag som vanligt satt på bryggan eller var med i vattnet. Efter några gånger frågade jag Theos pappa om han kunde tänka sig att sitta med mig på bryggan, så han kunde uppleva sonens framsteg i vattnet på närmare håll...och så att Theo slapp ropa till pappa hela tiden. Första gången ute på bryggan stod pappa upp hela tiden, märkbart spänd av situationen. Nästa gång satt han ner på bryggan. Theo har verkligen uppskattat dessa stunder. Bada på kvällen, bara några få personer på stranden, både mamma och pappa ser mig och i vattnet mår jag så bra! Det är vad jag läser i Theos ögon när han skrattar och plirar mot oss.
Så igårkväll, för första gången hade jag INTE badkläder med mig. Vädret var rätt dåligt, hängde regn i luften, men sonen ville bada, vilket han också gjorde. Så plötsligt får Theo för sig att det finns JÄTTESTORA fiskar i vattnet och de kommer bita honom i tårna. Vi försöker förgäves övertyga honom om att det inte kommer hända. Theo vägrar simma på bryggans kortsida. Där måste han simma för att komma åt stegen som han klättrar upp i för att sedan åter kasta sig i vattnet. Han vill upp där, men törs inte. Jag säger: Jag har inga badkläder idag så jag kan inte simma med dig, men jag LOVAR, det är inga fiskar där som vill bita dig. Han tror mig inte. Så frågar Theos pappa mig: Du, har du några alvedon hemma? Ja, sa jag, har du ont i kroppen (Theos pappa är reumatiker och stel) Han svarar: Nej, inte nu, men jag kommer få. Så bara klär han av sig. Av med byxor, tröjor, strumpor och så står han så fruktansvärt blek där på bryggan i gamla trasiga kallingar. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så fasansfullt och så himla segerrikt på samma gång. Så vit att han nästan skiftade i grönt...herregud, hans kropp har inte fått solljus ever....kallingarna...som jag vet att jag köpt, och det var inte igår... det jag ser är vackert och smärtsamt. Jag ser mig omkring. Det är fortfarande folk kvar på stranden, men han verkar inte bry sig. Theo är helt överlycklig för att hans pappa ska bada! Sen är det ett enda spektakel alltsammans. Vilken uppvisning, ja herreguuuud. Han frustar och flämtar, tjoar och skriker, grimaserar och beter sig som om han hade mycket mycket stora problem. Då inser jag att han har det. Theos pappa har mycket mycket stora problem. Men han gör det. Han kommer tillslut ner i vattnet med haranger av ljud och frustningar, hostningar och rop. Tillslut bryter jag ihop. Av skratt Han ser inte klok ut...han beter sig helt vansinnigt och hans uppsyn roar mig. Jag måste erkänna det. Han skrattar också...och jag vet att HAN vet att det han just uppvisar är nåååågot avvikande. Men vad är syftet nu då?...Att bada? En impuls? Övervinna rädsla?
Nej. Han tar sin son på ryggen....simmar långt långt ut...runt runt runt...och slutligen tillbaka till bryggan. Tittar på Theo och säger: Nu har vi varit jättelångt ut och nu kan du vara säker på att här finns inget att vara rädd för. Inga fiskar som bits. Kom ihåg det.
Så kliver han upp. Emblig, vit blå av köld...stel som en pinne. Jag räcker honom en filt...för inte hade jag någon handduk med åt honom! Så frågar jag honom lite leende...hur många gånger har du badat ute vid någon sjö såhär med din son förut?
Aldrig, svarar han...och ler.

[Sopheía]

Ja, sannerligen, skratt och gråt ligger nära varann. Jag skulle bara "korrekturläsa" mitt ivägskickade inlägg...och nu rinner tårarna.. av mitt eget inlägg? *måste le genom tårarna* Inte utan att man är lite känslig

[Marie_AOA]

Det var en sån text man inte kunde sluta läsa. Så jobbigt mysigt det lät för pappan.

[Valerina]

Ja jag ler med tårade ögon när jag läser din berättelse

[nallemamma]

Underbart! Hoppas att det blir mer badande pappa-son. Du får säga till Theo att tjata på pappa!
Min man gick i simskola när han var 23 år. Ingen hade kunnat få honom att bada innan, men vi hade då vår dotter som var 1 år gammal och han satt plötsligt och sa; Tänk om hon faller i vattnet, då kan jag inte rädda henne! (vi bodde då helt nära ett större vattendrag). Han gick i simskola och lärde sig simma efter halva kursen. Stolt?
Jag förstår din glädje så väl och tack för att du delade med dig!

[matulda]

Åhhh...håller med...så himla gulligt av honom ändå! Blev faktiskt tårögd av din berättelse...

[Mammuten]

Starkt jobbat Theo-pappan! Skönt att det inte fanns några farliga fiskar.

Jag kunde verkligen se det hela framför mig. Det komiska och det vackra.