Sitter här och läser och funderar. Många många verkar liksom jag bära på en stooor längtan efter barn, men hindras liksom jag av ovilliga män. Finns det INGA män som längtar sig galna, medan kvinnan säger nej? Är ALLA män i första hand praktiska (vi bor för trångt, har för dålig ekonomi, för lite tid) och inte alls känslomässiga när det gäller barn? Nu kan man väl kanske inte dra några slutsatser just här från forumet som väl ändå vänder sig i första hand till kvinnor (?) Men om jag ser mig om i verkligheten är det ju samma sak. Kvinnorna tjatar, längtar, ber och bönar - och blir galna av bebislängtan - medan männen ser problem och svårigheter. Har en manlig vän som vill ha barn, medan hans - yngre - sambo vill vänta. Visst blir han lite ledsen över det, men han accepterar lugnt hennes beslut. Han blir inte GALEN av bebislängtan som jag.
Läsning här ger också en olustig känsla av många relationer (tex min egen då) - att kvinnorna vill och längtar, men det är på något sätt upp till männen att bestämma.... Som jag då som vet att tiden är knapp om det ska bli en liten till. Och jag längtar varje dag hela tiden. Maken säger NEJ. Och tycker saken är färdigdiskuterad. För honom är detta inte alls känslomässigt. Han ser bara att det skulle vara opraktiskt med fler barn (och tycker att jag är oansvarig som inte accepterar de praktiska problemen - men för mig är ju barn något otroligt mycket mer än en ansamling problem som måste lösas!). Men.....hur ska jag leva resten av mitt liv med en människa som nekar mig att försöka få ett barn till (att acceptera att det inte blir fler skulle gå mycket lättare om jag i alla fall fick försöka).....ett icke-barn som alltid kommer saknas för mig, men inte betyda något för honom?!
oj, förlåt. det här blev långt...
1
var är alla längtande pappor? Sitter här och läser och funderar. Många många verkar liksom jag bära på en stooor längtan efter barn, men hindras liksom jag av ovilliga män. Finns det INGA män som längtar sig galna, medan kvinnan säger nej? Är ALLA män i första hand praktiska (vi bor för trångt, har för dålig ekonomi, för lite tid) och inte alls känslomässiga när det gäller barn? Nu kan man väl kanske inte dra några slutsatser just här från forumet som väl ändå vänder sig i första hand till kvinnor (?) Men om jag ser mig om i verkligheten är det ju samma sak. Kvinnorna tjatar, längtar, ber och bönar - och blir galna av bebislängtan - medan männen ser problem och svårigheter. Har en manlig vän som vill ha barn, medan hans - yngre - sambo vill vänta. Visst blir han lite ledsen över det, men han accepterar lugnt hennes beslut. Han blir inte GALEN av bebislängtan som jag.
Läsning här ger också en olustig känsla av många relationer (tex min egen då) - att kvinnorna vill och längtar, men det är på något sätt upp till männen att bestämma.... Som jag då som vet att tiden är knapp om det ska bli en liten till. Och jag längtar varje dag hela tiden. Maken säger NEJ. Och tycker saken är färdigdiskuterad. För honom är detta inte alls känslomässigt. Han ser bara att det skulle vara opraktiskt med fler barn (och tycker att jag är oansvarig som inte accepterar de praktiska problemen - men för mig är ju barn något otroligt mycket mer än en ansamling problem som måste lösas!). Men.....hur ska jag leva resten av mitt liv med en människa som nekar mig att försöka få ett barn till (att acceptera att det inte blir fler skulle gå mycket lättare om jag i alla fall fick försöka).....ett icke-barn som alltid kommer saknas för mig, men inte betyda något för honom?!
oj, förlåt. det här blev långt...
Tror tyvärr som du att kvinnor längtar mer efter barn, generellt sett. Förr innbar ju ofta att välja att leva med någon att man också bestämde sig för att gifta sig och bilda familj, idag betyder det mest leva tillsammans, kanske bara för en tid. Så om man har olika förväntningar kan det nog upplevas som "mannens beslut". Som kvinna kan jag känna att seden först flytta ihop, leva några år och sedan bestämma om vi ska ha barn eller inte passar mig dåligt; då är jag redan känslomässigt involverad. MEN jag tror det är viktigt att stå på sig och minnas att valet är lika mycket ditt. Du kan välja ett barn till utan honom, inte för att jag säger att du ska, men ibland räcker det med att visa att du skulle kunna överväga att gå för att inte bli ett "offer". Din vilja räknas oxå.
2
Tror tyvärr som du att kvinnor längtar mer efter barn, generellt sett. Förr innbar ju ofta att välja att leva med någon att man också bestämde sig för att gifta sig och bilda familj, idag betyder det mest leva tillsammans, kanske bara för en tid. Så om man har olika förväntningar kan det nog upplevas som "mannens beslut". Som kvinna kan jag känna att seden först flytta ihop, leva några år och sedan bestämma om vi ska ha barn eller inte passar mig dåligt; då är jag redan känslomässigt involverad. MEN jag tror det är viktigt att stå på sig och minnas att valet är lika mycket ditt. Du kan välja ett barn till utan honom, inte för att jag säger att du ska, men ibland räcker det med att visa att du skulle kunna överväga att gå för att inte bli ett "offer". Din vilja räknas oxå.
Jag håller med om allt du säger! Det känns så hårt att man väljer en partner och sedan låter valet att skaffa barn falla på honom.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart sju år och hela mitt jag bara skriker efter att få skaffa ett barn. Han ber mig vänta ett år och tycker då att han gör mig en tjänst eftersom att han helst av allt skulle vilja vänta i fem år till.
Allt blir så skevt. Och jag förstår alla de där känslorna.
Man skulle ju vilja kunna vara som din vän som bara rycker på axlarna och kan fokusera på det andra i sitt liv under tiden som han väntar.
Jag kan INTE det. Hela min tillvaro går åt till att tänka på bebisar.
Fler och fler vänner skaffar barn och jag tycker att man ser magar och bebisar överallt.
Jag tror att hela den här stressen och hysterin man känner har med vårt samhälle att göra. Vet inte hur jag ska utveckla det ännu... Jag får återkomma om det en annan gång tror jag för nu vart det för långt.
3
Jag håller med om allt du säger! Det känns så hårt att man väljer en partner och sedan låter valet att skaffa barn falla på honom.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart sju år och hela mitt jag bara skriker efter att få skaffa ett barn. Han ber mig vänta ett år och tycker då att han gör mig en tjänst eftersom att han helst av allt skulle vilja vänta i fem år till.
Allt blir så skevt. Och jag förstår alla de där känslorna.
Man skulle ju vilja kunna vara som din vän som bara rycker på axlarna och kan fokusera på det andra i sitt liv under tiden som han väntar.
Jag kan INTE det. Hela min tillvaro går åt till att tänka på bebisar.
Fler och fler vänner skaffar barn och jag tycker att man ser magar och bebisar överallt.
Jag tror att hela den här stressen och hysterin man känner har med vårt samhälle att göra. Vet inte hur jag ska utveckla det ännu... Jag får återkomma om det en annan gång tror jag för nu vart det för långt.
Håller absolut med om det med samhället. Förr var det fult att skaffa barn som ogift (skönt det inte är så längre, fast lite) men idag anses det nästan fult om man inte är höginkomsttagare, bor i villa, har akademisk karriär etc etc. Och det verkar helt accepterat att "vänta" till kvinnan kanske inte kan få barn längre och får en jobbig förlossning/graviditet. Trist....
4
Håller absolut med om det med samhället. Förr var det fult att skaffa barn som ogift (skönt det inte är så längre, fast lite) men idag anses det nästan fult om man inte är höginkomsttagare, bor i villa, har akademisk karriär etc etc. Och det verkar helt accepterat att "vänta" till kvinnan kanske inte kan få barn längre och får en jobbig förlossning/graviditet. Trist....
Ja, jag har just den situationen. Har två barn. 5 och sex år gamla, med min sambo som är 48. Jag är 35 år. Jag har under tre års tid kännt en mycket stark längtan efter ett tredje barn. Min sambo tycker att han är för gammal för att bli pappa vid hans ålder. Samtidigt får jag på något konstigt sätt dåligt samvete för att jag längtar efter ett tredje barn, då jag borde var tacksam för de två underbara barn jag redan har. Men varör känner jag då så starkt efter ett tredje???????? Kan jag komma över detta eller kommer detta att göra att förhållandet dör ut pga att jag blir bitter på min sambo för att han inte lät mig fullfölja min starka önskan till en familj med tre syskon.
5
Ja, jag har just den situationen. Har två barn. 5 och sex år gamla, med min sambo som är 48. Jag är 35 år. Jag har under tre års tid kännt en mycket stark längtan efter ett tredje barn. Min sambo tycker att han är för gammal för att bli pappa vid hans ålder. Samtidigt får jag på något konstigt sätt dåligt samvete för att jag längtar efter ett tredje barn, då jag borde var tacksam för de två underbara barn jag redan har. Men varör känner jag då så starkt efter ett tredje???????? Kan jag komma över detta eller kommer detta att göra att förhållandet dör ut pga att jag blir bitter på min sambo för att han inte lät mig fullfölja min starka önskan till en familj med tre syskon.
Jag tror att vi tror att allt jämnt ska vara så perfekt innan vi skaffar barn. Varför måste det vara det? Det är en möjlighet att styra sin fertilitet men i dagens samhälle blir det nästan ett tvång att göra det. Jag skulle önska att det fick bli lite mer som det blir - fin bil kan man skaffa senare men kvinnans fertiliet är begränsad.
6
Jag tror att vi tror att allt jämnt ska vara så perfekt innan vi skaffar barn. Varför måste det vara det? Det är en möjlighet att styra sin fertilitet men i dagens samhälle blir det nästan ett tvång att göra det. Jag skulle önska att det fick bli lite mer som det blir - fin bil kan man skaffa senare men kvinnans fertiliet är begränsad.
Oj vad jag instämmer med er alla! Jag har precis som ni särskillt som du Anonym över mitt inlägg här tänkt på det; varför ska alla ha allt så himla perfekt innan man försöker få barn???? I dagens samhälle ska man ha fast och bra jobb, fin stor och rymlig villa fin bil etc. etc. Barn är en gåva som man egentligen inte kan planera exakt. Många väntar och väntar till deras liv infinner sig perfekta och då försöker man få barn, kanske tar det sig inte då? Blir barn/familjen lyckligare av att ha allt perfekt omkring sig? Det är frågan... Jag har också tänkt i de banorna. Tänk förr alla barn hade inte var sitt rum, jag tror inte de tog skada av att dela rum exempelvis.
Ja, det var lite funderingar och svammel från mig. Jag och min man har nog börjat försöka med en 3:a och jag är arbetslös och han läser, inte klokt kanske om man tänker på ekonomin. Men jag/vi vill gärna ha tre barn och gör en chansning och hoppas vi kommer klara det. Vad tror ni?
7
Oj vad jag instämmer med er alla! Jag har precis som ni särskillt som du Anonym över mitt inlägg här tänkt på det; varför ska alla ha allt så himla perfekt innan man försöker få barn???? I dagens samhälle ska man ha fast och bra jobb, fin stor och rymlig villa fin bil etc. etc. Barn är en gåva som man egentligen inte kan planera exakt. Många väntar och väntar till deras liv infinner sig perfekta och då försöker man få barn, kanske tar det sig inte då? Blir barn/familjen lyckligare av att ha allt perfekt omkring sig? Det är frågan... Jag har också tänkt i de banorna. Tänk förr alla barn hade inte var sitt rum, jag tror inte de tog skada av att dela rum exempelvis.
Ja, det var lite funderingar och svammel från mig. Jag och min man har nog börjat försöka med en 3:a och jag är arbetslös och han läser, inte klokt kanske om man tänker på ekonomin. Men jag/vi vill gärna ha tre barn och gör en chansning och hoppas vi kommer klara det. Vad tror ni?
Jag längtar oerhört mycket efter en liten (har inga barn) och det gör även min sambo.
Jag tvivlar inte på mig själv att bli mamma, utan problemet för mig är att våga "göra" barn. Vi använder skydd, men jag vågar inte att ta steget utan..
Här hemma är det HAN som tjatar och gnatar efter att vi ska skaffa barn..
Bra eller dåligt, det vet jag inte.
Kram till er alla.
8
Här är det tvärtom Hej! Är ny här på alltförföräldrar..
Jag längtar oerhört mycket efter en liten (har inga barn) och det gör även min sambo.
Jag tvivlar inte på mig själv att bli mamma, utan problemet för mig är att våga "göra" barn. Vi använder skydd, men jag vågar inte att ta steget utan..
Här hemma är det HAN som tjatar och gnatar efter att vi ska skaffa barn..
Bra eller dåligt, det vet jag inte.
Kram till er alla.
Jag har också funderat på det där med att det nästan alltid verkar vara kvinnorna som längtar efter barn och män som säger nej. Det får mig att känna mig så onormal, för här är det tvärt om.
Min man vill gärna ha barn medan jag är väldigt tveksam. Här är det jag som ser till det praktiska - kan/vill jag vara borta från jobbet, vi har så ont om pengar, dåligt anpassad bostad etc - medan min man säger att det kommer ordna sig. Dessutom är jag jätterädd för att vara gravid för att inte prata om att barnet ska UT också!
Jag har aldrig riktigt sett mig själv som en person med barn och har aldrig känt någon direkt längtan efter barn heller. Men med åldern har jag börjat fundera på om jag verkligen vågar riskera att "vänta" på att längtan efter barn ska komma - tänk om jag ångrar mig när jag blir gammal och sitter där utan barn och det är för sent! Det kanske låter märkligt men min känsla kan snarast beskrivas som en längtan efter att vilja ha barn. För jag skulle verkligen vilja vilja och våga.
9
Jag har också funderat på det där med att det nästan alltid verkar vara kvinnorna som längtar efter barn och män som säger nej. Det får mig att känna mig så onormal, för här är det tvärt om.
Min man vill gärna ha barn medan jag är väldigt tveksam. Här är det jag som ser till det praktiska - kan/vill jag vara borta från jobbet, vi har så ont om pengar, dåligt anpassad bostad etc - medan min man säger att det kommer ordna sig. Dessutom är jag jätterädd för att vara gravid för att inte prata om att barnet ska UT också!
Jag har aldrig riktigt sett mig själv som en person med barn och har aldrig känt någon direkt längtan efter barn heller. Men med åldern har jag börjat fundera på om jag verkligen vågar riskera att "vänta" på att längtan efter barn ska komma - tänk om jag ångrar mig när jag blir gammal och sitter där utan barn och det är för sent! Det kanske låter märkligt men min känsla kan snarast beskrivas som en längtan efter att vilja ha barn. För jag skulle verkligen vilja vilja och våga.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Trist....