Skrivet: 2008-08-02, 07:35
#1
Förlossningsberättelse
Hej.
Har inte varit in sen Lillebror kommit, men nu ska jag försöka skriva lite.
Den 24 juli, ungefär en månad innan bf (23 aug), gick vattnet när jag skulle gå ner och äta frukost. Det var inget splash som med Alice, utan sipprade mest. Först blev jag osäker på om jag kissade på mej men det slutade ju aldrig. Min sambo hade t o m en teori om att det fastnat vatten när jag badade dan innan som kanske kom ut. Han kunde inte tro att det var sant när vi skulle åka. Han planerade att vi skulle komma tillbaka snart och att han och storflickorna kunde åka till Stockholm som planerat. Men efter ett par timmar hade jag börjat få lite värkar så vi förstod att nåt verkligen var på gång. Overkligt.
När vi satte oss i bilen hade jag nån värk då och då, men med ganska långt mellanrum och det var inte så farligt. Låg ner i bilen och andades och tittade upp i himlen och försökte bereda mej på att föda barn. När vi kom fram till Hudik, ca 6 mil bort, o klev ur bilen fick jag en jättevärk som jag måste andas mej igenom innan jag kunde gå vidare. Det blev mer och mer intensivt. I hissen upp blev det andning, när vi kom fram till förlossningen och barnmorskan kom fick jag oxå andas innan jag kunde prata. Fick lägga mej ner direkt och de satte ctg. Hade ont ont ont i värkarna och stönade fram till min sambo: "Hämta nån!" Jag kände att jag måste ha hjälp. Det här skulle inte gå. "Vadå?" säger sambon. "Vad ska jag säga? Eller skojar du?" Jag kunde ju inte prata men till slut gick värken över och barnmorskan kom in och kände hur öppen jag var. "Du är helt öppen." sa hon och började förbereda för att ett barn skulle komma. Nån kom in och frågade vad jag ville ha till frukost dan efter och om jag åt allt. Jag frågade: "Men tror ni verkligen att det kommer ett barn idag?" Jag var i chock! Det gick ju så fort. Och nu?
Så blev det stilla. Jag hade värkar men svaga. Barnmorskan sa att det bara var att krysta om jag fick en värk men de blev liksom inte så starka. Krystade ibland men det var liksom ingen fart i det och jag kände mej urdålig. Det enda jag sa var att jag inte skulle klara det här och ett tag ville jag bara ge upp. Ingenting hände ju. Fick nån lite starkare då det kändes att nånting hände, men de var så himla korta så det blev liksom inget. Fick värkstimulerande dropp som de höjde och höjde och höjde men ingenting hände. "Men jag har väl aldrig, under alla dessa år, varit med om maken!" En sån mening som knappast lugnar...
Efter tusen år, kanske 1½ timme, började det hända lite mer i alla fall. Barnmorskan och sköterskan viskade lite och det lät som att det började bli allvar. Min sambo blev riktigt orolig för tydligen var det sugklocka de diskuterade.
När de svaga värkarna kom så försökte jag krysta allt jag orkade och sköterskan låg på min mage och tryckte. Hon frågade om det gick bra att hon tryckte och jag tyckte det var underbart att få hjälp. Till slut fick jag ut honom en bit till, så att huvudet satt fast och herregud vad ont det gjorde. Sådär så man inte kan andas. Aj aj aj. Oxå var det bara att ligga så till nästa krystvärk kom. Då sa det bara plupp och han nästan flög ut. Åååå. Fick upp den lille grabben på magen. Han hade en så kort navelsträng så han kunde inte ligga på bröstet. Han hade en rejäl conehead och var sötast på jorden. Och eftersom han kom så tidigt kom barnläkaren och tittade till honom.
Jag blev liggande ensam en hel del. Moderkakan ville inte komma ut. Jag försökte krysta lite extra men det var tydligen ingen idé om inte kroppen vill samarbeta. Efter nästan en timme och en hel del medicin kom den till slut ut. Att krysta ut en moderkaka efter man har tryckt ut en bäbis är ju ingen konst alls.
Barnmorskan konstaterade att jag inte behövde sys alls vilket har varit underbart så här efteråt. Jag kunde t o m bajsa samma kväll!
Ja, så ville inte livmodern dra ihop sej så jag bara blödde och blödde. En sköterska kom in med jämna mellanrum och tryckte på livmodern så det forsade ut blod, En gång hörde jag t o m ett jättesplash och jag frågade: "Men det där var väl inte blod?" "Jo, det var tyvärr det." sa hon. Jag började bli riktigt orolig. Tänk om det skulle bli operation och skit. Nu när jag liksom klarat av det värsta och ville ligga med lillpojken i armarna så fick jag bara ligga där och visste knappt nånting om honom.
