Hjälp, vi bråkar nästan varje dag......

[mia_72_]

....... har en jättego tjej som är 3½ år. Vi har kommit in i en ond cirkel att vi blir ovänner nästan varje dag. Mycket handlar säkert om hennes tre års trots. Jag försöker verkligen inte bli arg på henne utan prata lugnt med henne. Men ibland driver hon mig och trissar mig så att jag blir arg. Jag vill inte att det ska vara så här, är det någon annan som har varit i samma situation och lyckats ta sig ur denna tråkiga spiral.

[sterna]

Det råd jag fick från BVC när vi var i samma situation var att ha fasta regler som du itne viker en tum ifrån.Var koncekvent och har du sagt nej så _är_ det nej oavsett vad barnet gör.
Skittufft men när fasen går över så kan man åter igen släppa på tyglarna och låta barnet vara med och bestämma vad, när och hur.

Här hemma gick allt bråk över på 3 dagar efter att vi slutade att vara så pedagogiska och abra sa "nej!" isf för att diskutera.

[Vionetta]

Oj, låter enkelt! Men det är det säkert inte....
Kanske värtatt testa här också.

[PiaD1978]

Har samma problem här med
Vet inte vad vi ska göra......ändå gör vi som sterna sa: säger nej och håller det.
Hoppas verkligen det är en fas som går över snart.
Lycka till!

[mia_72_]

........ vi gör också som ovan har skrivit, och står fast vid vårt nej. Men ändå har vi samma problem. Det gäller väl att stå på sig, och hoppas på att det snart går över.

[Therese & 3 små barn]

Vi har helt sonika satt en pall under trappen i hallen dä rdom får sitta liak många minuter som dom är gammal om dom inte lyssnar och gör som vi säger.

För här bråkas det jämt! Bråkar inte Melwin å Emmie med varnadra så är det med oss dom bråkar.
Melwin har dessutom blivit rätt "uppkäftig" mot oss...

Dom får först en varning och får veta att om det inte sker en förändring så hamnar dom på pallen.
Fortsätter dom sen så hamnar dom där.
Svårt att sätta båda där samtidigt, men då får den ene sitta där först å den andre sen.

När Emmie suttit där och hennes 3 minuter har gått så frågar jag henne om hon lugnat ner sig. Nickar hon eller svarar ja frågar jag om hon ska fortsätta va snäll, få jag även ett ja till svar där så får hon komma från pallen.
Fortsätter hon gasta å skrika så blir det tre minuter till!

Lika gälelr Melwin fast han får 5 minuter...

Detta funkar nog bäst på melwin för han säger fölåt direkt han hamnar där!

Detta är en lösning vi fick ta till för att få lite lugn i huset.
Hur länge vi fortsätter med det vet jag inte, kanske räcker det med att nämna att dom får sitta på pallen fram över för att få dom att lugna sig!

[PiaD1978]

Det ska vi testa.......hoppas de funkar!

[Dry Martini]

Det är svårt att ge råd när man inte vet vad det är för typ av gräl ni har. Vad gör hon när hon driver er till vansinne?

Alexander är väl inte så jättejobbig, men visst har han sina perioder och jag håller med om att det är lätt att hamna i onda cirklar. Men jag tycker ofta att det kan bero på oss vuxna också. Är man trött och stressad är det ju lättare att hamna i onda cirklar än när man har större tålamod och flexibilitet. Jag har bara negativ erfarenheter av att vara stenhårt konsekvent i alla lägen. Jag tycker att det snarare skapar än löser onda cirklar. Jag tycker att det fungerar bättre att ge och ta, att kompromissa och vara lite lekfull och ha humor även i konfliktsituationer. Men så har vi inte så stora bekymmer heller så det är kanske lätt för mig att säja... ;-)

Skamvrå och straffmetoder har jag mycket svårt för, och har därför aldrig provat.

Skriv gärna och berätta mer om hur era gräl ser ut och om hur ni brukar hantera dem!

[Melinskan]

Jag önskar det skulle funka på våra barn, men de är aldrig kvar och att sitta brevid då de ska "skämmas" själva ger inte samma effekt tycker jag.

Har de alltid suttit kvar på pallen menar du?

[sterna]

Visst gör det :P Tyvärr kan jag inte påstå att det var speciellt enkelt, snarare tvärtom men skam den som ger sig.
Det tog iaf bort de värsta raseriutfallen här hemma.

[anonymt namn]

hej 40tal. när blev skamvrån ok igen?

[inte alltid fel!]

har du ett bättre förslag som fungerar, är nog många villiga att ta del av det!

Och då räker det inte alltid att bara säga till!

(har själv inte skämsel pall, men tänka trappsteg, samma princip men snällare ord!)

[Zilba]

parkerar mig här. Håller helt med. Men så har vi inte heller så stora konflikter och Milva är enda barnet (några månader till) så vi har tid. Vi tar pauser, men med det menas inte "skäms" metoder utan att hon får sin snuttefilt och får sitta i knät en stund eller själv om HON vill vara ifred.
Tror inte heller på denna "supernanny-trend" men som sagt behöver dem inte heller. Har arbetat i förskola i 10 år och aldrig använt sådana metoder. Tror på komunikation från båda håll. (på förskolan är det inte lagligt att ha sådana regler eftersom det räknas som kränkning)
Skulle vi ha en skampall hemma så skulle den gälla för oss vuxna med. Vet inte om jag skulle gilla att min man satte mig på skampallen om jag har en dålig dag och inte gör mina "plikter", jag skulle känna mig kränkt.
Men som sagt man gör det som funkar för sin familj.

[SvartaPantern]

Det är lätt att kritisera andra. Varför inte ge bra råd istället? Vi har också börjat med sitta på trappsteg, pall eller rummet. Inte så mycket på treåringen som femåringen, och det lugnar i alla fall ner honom. Det går inte att resonera med en supertrotsig femåring som skriker och vägrar att lyssna, och en markering krävs för vad som inte är ok. T ex är det inte ok att slå sina småsyskon eller oss vuxna.

[mallimell+3]

ok att anonymt skriva krititk utan att komma med ett bättre förslag då

Vi har kört med "skämsstol" här hemma sen vi såg programmen på Tv. Nannyakuten tror jag det var, Nanny Jo som började med den varianten.
Här har det varit jättebra! Man måste kunna uppfostra sina barn, jag personligen tror inte på den fria uppfostran som fanns på 60-70-talet (80-talet?) utan isåfall hellre 40-talet för min del!!
Och det är ju mycket bättre med någon form av "time out" - skämsstol / pall / trappa eller för all del, om du vill kalla det skamvrå, än att ge fysisk bestraffning! (DEN delen av gammaldags uppfostran vill man förstås inte anamma!) Jag personligen anser att barn behöver gränser, och någon slags "curlingförälder" vill i allafall inte jag bli!

[Dry Martini]

Det är inte jag som är "fegis", men jag vill ändå svara. Det är klart att det är bra med gränser, men gränser kan ju sättas på olika sätt. I mina öron låter det som en mycket klen tröst att skämsmetoderna är bättre än fysisk aga! Det bör tilläggas att Nannyprogrammen som går på teve inte handlar om normala småbarnsproblem, utan här handlar det om svårare störningar. Detta program tillhör inte alls mina favoritprogram, jag blir illamående när jag ser det. Vid de tillfällen när jag har tittat tycker jag att det är rätt uppenbart att det handlar om familjer med rätt påtagliga problem. Ofta blir det ju barnen som blir symtombärare i en sådan familj och att då sätta barnet på skämstrappan... DET tycker jag är skamligt!

[mallimell+3]

Ett exempel hur vi använder "skämsstolen", alldeles nyligen:
Matilda 3½år, är arg för att hon inte får sin vilja fram i leken med storasyster Linnea. Matilda vill låna Linneas barbiedocka, men eftersom Linnea är rädd om den (Matilda är inte så försiktig) så får hon inte det. Hon har ju en nästan likadan själv, men det är just Linneas docka hon vill ha.
Gap och skrik från Matilda. Jag vill först inte lägga mig i, tänker att barnen måste lära sig lösa sina konflikter själva. (det gör de väl bra på dagis).
Men så hör jag att Linnea börjar gråta för Matilda har i sitt försök att ta dockan haft av ena benet på den. Jag går dit och försöker medla. Sätter mig på huk, fixar dockans ben, tröstar Linnea och i jämnhöjd med Matilda försöker jag (helt lugnt) försöka få henne att förstå att man måste fråga snällt om man får låna saker, och att Linnea kanske vill låna ut den senare men inte just nu när hon vill leka med den själv. Du har ju själv en lika fin docka osv osv..
Men bråket fortsätter, nu har Matilda slagit till Linnea med sin docka också, och ryckt Linnea i håret. Skrik och elände. Jag går dit igen och pratar med Matilda. Fortfarande lugn och i hennes höjd försöker jag få henne att förstå (med ordval som hon förstår såklart!) att sånt beteende inte är acceptabelt. Om hon fortsätter så blir det skämsstolen! (eller "time out" som en del kallar det).
Det blir lugnt en stund men sen börjar bråket med förnyad kraft. Matilda fortsätter slänga dockor och rycka sin syster i håret. Lillebror Axel råkar krypa in i rummet och i sin ilska sopar hon till honom också, stackarn.
Då är måttet rågat! naturligtvis är jag arg, men jag försöker verkligen bita ihop och hålla mig lugn. Går dit och förklarar för Matilda att nu får hon sitta i skämsstolen. Tar en liten stol och sätter i vårt sovrum, tar Matilda (sur och arg) med milt tvång i handen och sätter henne på stolen. Sätter äggklockan på fem minuter, säger lugnt till Matilda att nu får hon sitta på stolen tills klockan ringer.
När klockan ringer så - återigen i samma höjd som henne och med lugn fast röst - säger jag något i stil med "nu fick du sitta i skämsstolen en stund för det du gjorde mot Linnea och Axel var inte snällt" osv osv. Och så ber jag henne be sina syskon om ursäkt.
Efter detta leker barnen fint resten av dagen... eller nåja.. nästan hela dagen. Har man två ganska viljestarka små primadonnor blir det en hel bråk sinsimellan eller trots mot oss föräldrar. Jag tycker det har hjälpt lite med att ta till "skämsstolen".

Men ursäkta nu ifall du just nu sitter och mår illa av min lilla berättelse! Och kanske tycker du också vi är en sån där "familj med påtagliga problem" eller "svårare störningar", genom denna lilla inblick i vår vardag. (det vet jag att vi inte har iofs utan jag klassar det som en rätt vanlig incident när man har en treårstrotsare i huset.)

men, återigen, det hade varit spännande att höra hur du menar att du sätter gränser? Hur hade du gjort i ovan situation?
Sen tog jag upp det där med fysisk bestraffning bara för att vi var inne på gammaldags uppfostran. "fegisen" nämnde ju 40-talet, och förr i tiden så använde de ju sig tyvärr ofta av fysisk aga. Vilket är fel såklart. Dock tycker jag att en gammaldags uppfostran, i den meningen att de hade gränssättningar förr (inte fysisk aga då alltså!) är bättre än den uppfostran som var "inne" på 70-talet, den sk. fria uppfostran. Så i det avseendet är jag hellre "hej 40-talet" faktiskt ! Men jag tror du missförstod mig.

ja ja. Det går att skriva massvis om detta ämnet. Intressant är det. Och viktigt. Jag har funderat lite extra på det här med uppfostran sista tiden. Var nämligen på semester i Turkiet nyligen och där såg man flera barn (mestadels tyska ungar faktiskt.. vad det nu säger om tyskars uppfostran.. *ler snett* men även några svenska barn) barn som verkligen var helt odrägliga! Ingen hyfs eller hänsyn, trängde sig i köer, var elaka mot mindre barn i poolen osv osv. Och föräldrar som bara lamt sa till utan att egentligen verka bry sig. usch!!
Att jag vill uppfostra mina barn och ge dem gränser är för att jag älskar dem och kort sagt för att jag vill att de ska bli omtyckta och trevliga personer. Som visar hänsyn mot andra människor och inte bara själviskt kör sitt eget race.
Men nu tror jag visst jag snöade in lite på ett sidospår, f´låt!

[SvartaPantern]

Jag blir allt lite nyfiken hur du gör? Jag har sett lite olika nanny-program och det är då inte alltid familjen som har problem. Men om man har bråkiga ungar utom kontroll då blir det slitningar i familjen! Vissa barn är mer viljestarka än andra och behöver andra metoder. Jag vet familjer där det räcker att de säger " gör nu som jag säger, annars..." där annars inte är specificerat och aldrig har inträffat. Här ska det trotsas in i det sista och syna våra hot - och då hjälper det med en timeout, om det nu är på pall eller rummet (dvs - om du inte slutar nu blir det pallen). Nu är det framförallt femåringen, men treåringen har sina utbrott hon med och får också sitta där. Visst låter det bra att bara resonera med barnet och de automatiskt lyder men det har då varit en utopi i trotsåldrarna här. Och fri uppfostran vägrar jag - då blir de helt odrägliga anser jag! Barn får lära sig att det finns regler för dem också, inte bara att göra som de vill. Går det inte att få en treårin / femåring att lyda - hur blir det då med en tonåring...?

[Dry Martini]

Vilken intressant diskussion! Det borde finnas ett helt forum för sådana här frågor för det är både viktigt och svårt.

Till Solfågel vill jag säja att jag inte alls tror att din familj är störd. Inte andra familjer som använder metoderna heller. Metoderna har ju blivit väldigt poulära iom teves satsning på Nannyprogram. MEN metoderna som visas i dessa program är många gånger utvecklade för barn/familjer med allvarligare problematik. Och JAG tycker att de familjer som ställer upp i programmet har problem utöver det vanliga. Men det är min åsikt.

Ni båda sätter fri uppfostran som det enda alternativet till skämsmetoder (ja plus aga då...). Jag tycker inte att jag utövar fri uppfostran. Precis som ni båda är jag mån om att mitt barn ska bete sig väl och vara artig mot andra. Och det tycker jag att han är. Trots att jag inte sätter honom på skämspallen. Jag påstår inte att det jag gör är bättre eller sämre än det ni gör. Min grundinställning är att barn vill samarbeta och att de kommunicerar så gott de kan. Eftersom barn inte är verbalt utvecklade blir uttrycken ofta fysiska och högljudda (typ skrik). Ofta tycker jag att trots förstärks av helt andra saker som trötthet och då kan jag ta hans utbrott med en nypa salt. Inte nonchalera, men heller inte göra så stor affär av det. På samma sätt blir han trotsigare om jag själv är stressad eller otålig. Men då är det svårare att vara "cool" för då är jag själv redan på gränsen... Jag tycker att mitt eget sinnelag är det mest avgörande för hur en konfliksituation mellan mig och Alexander utvecklas.

Mitt sätt att sätta gränser är huvudsakligen verbalt. Jag börjar med att säja nej och ofta resulterar det i att han blir förbannad. Oftast kastar han sig ner på golvet och skriker. Några gånger har han blivit fysiskt aggressiv. Blir han fysisk håller jag i hans händer, inte hårt, men "stoppande". När han har lugnat ner sig pratar jag med honom och försöker att förklara varför jag inte vill att man gör si och så. Jag försöker även framhålla hur jag VILL att han ska göra istället så att han förstår vad ett önskvärt beteende är. Ofta tycker jag att det är lätt att hamna i den förbjudande positionen där man bara säjer nej, nej, nej. Jag försöker att vända på saker och göra positivt beteende mer lockande. Säjer ofta att "jag blir glad när du gör si eller så" och då tycker han plötsligt att det är väldigt kul att göra det som jag vill... Lätt som en plätt! ;-) Nej, det här är förstås de lyckade tillfällena... Jag är kanske förskonad på många sätt. Alexander har en stark vilja men han är inte alls omöjlig. Sedan är han enda barnet så visst har jag mer tid att bara fokusera på honom... Han ju heller inga syskon att kivas med (fast ibland beter han sig som ett syskon mot sin far...).

Jag vet inte om det här gav er någon klarare bild av min uppfostringsfilosofi, men det är svårt att sammanfatta något så stort med bara ett (LÅÅÅÅNGT) inlägg.

Uppfostran är sannerligen ingen lätt sak och jag är inte övertygad om att jag gör rätt. Jag tvivlar ibland, men vi kan inte annat än att göra vårt bästa och göra det som känns rätt för oss. Så gör jag och så gör ni.

[SvartaPantern]

Det finns faktiskt ett snack för trotsåldrar (se rubriken)
Och jodå, jag har testat allt du skriver på femåringen. Som treåring var det lugnare, och ja han illvrålar, slåss mm när han inte får som han vill - och då får han lugna ner sig på pallen eller rummet. Då brukar det bli lugnare efter det. Jag har sagt att det är ok att slänga mjukisdjur när han är arg om han gör det i lekrummet och inte kastar på någon annan. Obs att det främst är femåringen det här gäller! Även Therese (som tog upp pallen från början) och Solfågel har femåringar så diskussionen blir kanske lite snedvriden mot de äldre barnen och inte treåringarna.
Och nej jag säger inte att det bara finns fri uppfostran eller skämspall att välja på för alla barn är olika och kräver då olika metoder. Barnuppfostran är ngen lätt sak