smärtlindring?

[pennyj]

Jag väntar mitt första barn. Är i vecka 26 och funderar lite kring det här med förlossningen. Hur ska ni göra? Jag menar med ryggmärgsbedövning etc. Jag har så fantastiskt svårt att förstå varför det överallt skrivs så positivt om att föda utan smärtlindring. I tidningar, böcker på teveprogram... överallt så nämns ryggmärgsbedövningen lite i förbifarten och man förstår att de riktigt duktiga mammorna de föder minsann naturligt.

Jag undrar helt enkelt varför. Om förlossningssmärtan är den starkaste fysiska smärta jag någonsin kommer att uppleva och det finns lindring varför ska jag då inte ta den? Jag skulle ju aldrig genomgå en operation utan smärtlindring. Har hört argumentet om att förlossningsarbetet kan avstanna i samband med ryggmärgsbedövningen. Jaha? Då får de väl plocka ut barnet genom kjejsarsnitt då?

Har vänner som berättat att de önskat ryggmärgsbedövning inför sin förlossning men upplevt att barnmorskorna "dragit ut" på att ge dem bedövningen så att det till slut blivit för sent. Nu vet inte jag hur mycket det stämmer. Kan ju vara så att en kvinna i förlossningsverkar får för sig saker som inte helt stämmer med verkligheten men men...

Med risk för att lpta som en riktig bitterfitta... Om män födde barn skulle det se helt annorlunda ut tror jag. Då skulle det ha forskats massor på hur man medicinskt skulle kunna ta bort smärtan...

Hur ser ni på detta? Och snälla, jag försöker absolut inte "dissa" någon som vill välja att föda naturligt. Jag vill bara starta en diskussion kring varför alternativet till att föda naturligt ofta framställs som ett sämre val.

[Hanna.]

När min son skulle födas och jag började tycka att det gjorde djäkligt ont, så bad jag om ryggbedövning. Dock var han ute 30 minuter senare, så där han de faktiskt aldrig lägga den, så mig tror jag inte att de ljög för.

När jag bad om ryggbedövning resonerade jag som så: Att jag kanske skall ligga här i 24 timmar till och ha sannslöst ont, varför skall då vara duktig och bara få mer och mer ont när det faktiskt finns smärtlindring, för man vet ju inte hur lång tid det tar.

Jag tror jag kommer att tänka samma nu, varför vara duktig och plåga sig och bli traumatiserad. Nu vet jag däremot att det var precis i slutet av öppningskedet som jag kände den värsta smärtan och på något sätt kan jag ju tänka mig att det är lättare att uthärda om jag vet att det bara håller på i 30 minuter till. Jag håller det hela öppet helt enkelt och tar det den aktuella dagen.

Så mitt svar: Ha det öppet till förlossnigen hur du gör, men gör det ont, så behöver du ju inte vara duktig utan be om smärtlindring om det känns rätt då och det är ju faktikst ditt beslut och ingen annans.

[JennyKL]

Får jag tipsa om Gudrun Abascals "Att föda"? Läs den två gånger. Hon skriver väldigt ingående och sakligt om olika smärtlindringsmetoder, utan att lägga in några värderingar (som jag uppfattar det).

Det där med att föda naturligt tycker jag ofta inte handlar om något val. De flesta vill väl ta så lite smärtlindring som möjligt? Vad har man egentligen för val när man är så omtöcknad av smärta att man håller på att svimma? Och hur ska man veta exakt hur man kommer att vilja ha det när man inte fött förut? Det skiljer sig så oerhört från kvinna till kvinna.

[Dina_KL]

Nä, så tycker jag inte alls att det är! Jag har fött tre barn från 99 och framåt, och aldrig har det setts som dåligt att välja olika former av smärtlindring. Att föda barn är ingen prestation, och att välja att föda naturligt eller med smärtlindring är inte ett mått på duktighet. Jag tycker att man får mycket information från mvc och förlossningen på olika typer av smärtlindring.

Jag måste fråga på vilket sätt du tycker att det framställs som sämre att välja smärtlindring, vilka artiklar säger det? Du får gärna hänvisa, för jag har aldrig läst det! Jag har däremot läst positiva saker om att föda naturligt, jag har ju valt så själv och känner att det var positivt för mig - men för den sakens skull säger man ju inte samtidigt att det är sämre att välja nåt annat, hur kan du tolka in det?

Jag har fött mina barn utan smärtlindring och blir så matt och trött på att bli betraktad som en präktig typ med duktighetskomplex. För mig handlar det öht inte om det. Jag är helt enkelt rädd för de biverkningar som smärtlindringsformerna har. Lustgas provade jag första gången men mådde illa, kräktes och fick minnesluckor. Ingen hit för mig. EDA kan vara bra om man har en långdragen förlossning och är trött av värkarbetet - men jag med mina fyratimmarförlossningar har inte ens hunnit överväga det, det har inte hunnits med.

För mig handlar det inte om att stå ut med smärta, för mig handlar det om att jag ska föda mitt barn, och det GÖR ont! Det är svårt att komma ifrån hur vi är skapade som biologiska varelser.

Jag har aldrig hört om någon som har blivit nekad smärtlindring, att bm väntar med att lägga en EDA bara för att låter inte särskilt troligt. Kanske dina vänner har fått vänta, men det är ju som brukligt inom vården att EDA ska läggas av en viss person, som kanske inte kommer på två röda när kvinnan önskar. Och visst kan det då ibland vara försent - men jaha, det gick ju över ändå

Var inte så arg, ta det lugnt, du ska föda ditt barn, skaffa dig information om vad det finns för smärtlindringsformer och vill du ha EDA så skriv det i ditt förlossningsbrev och informera din man så att han kan prata med bm om det är så att du inte är klar nog att göra det själv.

[Dina_KL]

Ja, den är så bra den boken! Gav den till min syrra för vi skulle ju inte ha fler barn efter trean, men ska nog ta och kräva tillbaks den

[Lena_D]

Skriver under JennyKLs inlägg. Läs "Att föda" av Gudrun.
Även om det är tredje gången för mig har jag läst hennes bok och man blir bara stärkt i sin egen tro att man väljer rätt. Vad man än väljer!

Att skippa medicinsk smärtlindring bara för att man tror att man är en bättre kvinna är dumt, anser jag.

Smärta upplevs olika och ter sig olika hos olika människor. Dessutom får vissa jätteont (trots lugna och avslappnade kvinnor), andra har det "lättare".

Vill du ha ryggbedövning (tror inte du får ryggmärgsbedövning som förstföderska) så ska du stå på dig. Det är enligt mig bättre att föda med bedövning och då kunna slappna av än att pina sig. Ingen bedövning tar dock bort smärtan helt, det är nog viktigt att komma ihåg.

För mig skulle min första förlossningen troligen inte kunnat genomföras ifall jag inte fått EDA insatt. Jag blev inducerad och starkare smärta har jag aldrig upplevt. Jag höll på att tuppa av och var helt väck av smärta. EDA´n fick mig tillbaka till verkligheten och jag kunde slappna av (trots att det fortfarande gjorde ONT) och hjälpa till med andning osv. Kände mig besviken efteråt att jag inte fixade detta utan bedövning (dumt, jag vet). I efterhand är jag tacksam att EDA fanns.

Andra barnet kom förlossningen igång naturligt och jag klarade smärtan mycket bättre. Det gjorde ONT den här gången också så jag fick spinal som hjälpte till att ta av udden av värkarna. Helt klart en mycket bra förlossning. Kände mig mer nöjd med denna förlossning då jag fick allt jag ville ha i bedövningsväg i rätt tid.

Nu med trean tänker jag köra på samma spår som med tvåan. TENS, andning, dans (jag rullar med höfterna), lustgas och spinal vid behov. Känns bra just nu.

Så... stå på dig vad just DU vill ha. Skriv ett förlossningbrev till barnmorskan. Man kan ALLTID ändra sig.

[pennyj]

De flesta vill väl ta så lite smärtlindring som möjligt?

Vill dom? Varför? Jag vill ha så mycket smärtlindring som möjligt... Kanske lite överdrivet men om det finns en möjlighet att ta bort smärtan vill jag ha den. Ser ingen anledning till att ta så lite smärtlindring som möjligt.

[pennyj]

Jag menade verkligen inte att framställa de som väljer att föda utan smärtlindring som folk med duktighetskomplex. Ledsen om mitt inlägg uppfattades så. Jag bryr mig öht inte om hur andra väljer att göra. Jag menar man väljer ju såklart det som är bäst för en själv men jag kan bara personligen inte förstå varför jag ska stå ut med smärta om det finns ett alternativ. Jag läste just ett reportage i Vi föräldrr gravid som handlade om mindfulness. En metod som man kan använda under graviditeten för att klara av att utså smärtan. Där står det att förlossningsrädda kvinnor som lärt sig denna metoden klarat av att föda utan smärta. Kanske är det jag som övertolkar allt jag läser, det är mkt möjligt... men det känns som om det framställs som att dessa kvinnor "lyckats". De "klarade" att föda utan smärtlindring med hjälp av denna metod. Och jag undrar fortfarande : varför? Varför är denna metod "bättre" än att ta smärtlindring? Varför gå på kurs och lära sig olika tekniker när du egentligen bara kan få en spruta?

[anna_kd]

Bra svarat.
Jag använde lustgas när jag födde Love och det funkade för mig. Mådde inte mer illa av den än jag gjorde innan.
Jag sa till BM när jag skrevs in att jag inte ville ha annat än lustgas och sterila kvaddlar men hon sa ändå till när det var läge med epidural. Jag sa Nej tack, jag vill inte riskera att värkarna avtar eller att jag får problem att gå direkt efteråt. Sen var det inget mer med det. Jag fick stånka på med lilla masken.

Dock såg jag aldrig röken av några sterila kvaddlar för det var tydligen ingen idé på mig för de ska sättas bak men jag hade bara värkar fram.

[JennyKL]

*ler* Du har absolut en poäng. Jag kan inte göra mig talesman för "de flesta" Men det gör ju, som flera påpekat, ohyggligt ont och "så lite som möjligt" kan väl innebära EDA och lustgas och hela konkarongen.

:-)

[Dina_KL]

Men saken är ju att det går ju inte att ta bort smärtan helt, det gör ont att föda, så är det bara. Man kan dämpa smärtan under perioder, men det går inte att ta bort smärtan helt.

Smärta upplevs också väldigt olika, det är viktigt att komma ihåg. Jag upplevde en ohygglig smärta första gången jag födde barn, men andra och tredje gången, nej det var bara inte alls samma sak. Att träna tekniker att hantera smärtan kan vara bra att göra även om man vill ha EDA, eftersom det som sagt inte går att bara ta en spruta och sen vara av med smärtan.

Jag vet inte säkert, men jag tror inte att man lägger EDA förrän man är öppen 6-7 cm. Och att öppna sig 6-7 cm gör ont det med...jag tränade mig för att klara mig fram till 7 cm, ja sen tog det bara 1 timme med de två första barnen och 2 minuter med mitt tredje, så nån EDA var inte aktuell.

Jag tror inte att det handlar så mycket om att träna tekniker enbart för att kunna hantera smärtan, utan också för att ha verktyg att hantera situationen - för att föda barn är inte bara att ha ont, utan att ta sig igenom alla känslor av skräck och utsatthet - en del upplever ju rena dödsångesten, panikkänslorna väller upp och man vill bara bort bort bort!!!, utsattheten, att stå ut med att man bajsar på sig (ja, det gör man), att man gråter och skriker, ja allt det hade jag grym ågren för, och det är för mig långt värre än smärtan man upplever! Så att träna tekniker och tankesätt handlar ju inte bara om smärtan, utan också om allt runtomkring, att hantera hela situationen.

[Linda bf. 30 okt.]

Måste först och främst säga att jag stämmer in på det Dina_KL skriver. Men sen måste jag säga att du verkar vara så arg på oss som väljer att inte ha smärtlindring. Jag har fött fyra killar. Tre vaginalt och ett akut kejsarsnitt. Utan smärtlindring. Ja kejsarsnittet blev jag förstås bedövad till Men fram tills dess. Jag har aldrig tyckt att jag är bättre än de som väljer smärtlindring. Vad man väljer är väl upp till var och en. Dock tycker jag att det är var och ens ansvar att innan förlossningen läsa på om hela förlossningsförloppet. Läs vad som kommer hända. Läs vilka smärtlindrande metoder som finns och hur det hjälper och påverkar förlossningsarbetet. Jag gjorde det innan första barnet och bestämde mig för att försöka utan. Men jag stängde inga dörrar. Men jag hade aldrig fött barn och visste inte hur jag skulle uppleva smärtan. Nu blev det en "lätt" förlossning och smärtlindring aldrig aktuellt. Inte heller med de andra killarna har jag behövt smärtlindring. Vill du kalla mig duktig så gör det. Men inte på ett negativt vis. Vi väljer alla själva. Var positiv inför det som komma skall. Förbered dig. Fysiskt och psykiskt. Du kommer fixa det här, med eller utan smärtlindring. Oavsett är du duktig på ett positivt sätt!
Lycka till!
Linda

[Lindsey77]

underbart att få epidural med ettan! Jag var smärtfri i flera timmar medan jag öppnade mig. Biverkningarna var dock; 1. Jag kunde inte kissa utan fick tappas (men det gjorde i och för sig inte speciellt ont) 2. Jag hade så dåliga krystvärkar att bebisen togs ut med sugklocka, och det var verkligen inte en trevlig upplevelse. Men pga av att förlossningsarbetet tog så lång tid ångrar jag mig verkligen inte!

Men med barn nr 2 gick allt mycket fortare. Det var mycket annorlunda krystvärkar och jag kände verkligen hur bebis förflyttades neråt efter varje krystvärk. Vilken skillnad! Detta var alltså utan epidural. Tvåan kom ut mycket lättare och det beror väl på att storebror banat väg 20 månader tidigare :-)

Skulle varmt rekommendera epidural om man är förstagångsföderska. Jag hade suuuperont, och smärtan försvann genom ett trollslag. Men tyvärr blev jag ju lite värksvag (fick värkstimulerande dropp dessutom).

Värkarna började två dygn innan med nr 1... och nr 2 tog bara ett par timmar. Jag skulle aldrig stå ut med smärta om det tar för lång tid. När jag kom in med tvåan var jag öppen 8 cm (=för sent för epidural). Jag kände mig helt förstörd att jag inte skulle få någon bedövning. Men i slutet hjälper ju inte epidural i alla fall. Ettan var till och med värre eftersom sugklockan var så hemsk.

[fjella]

Jag råkade ut för den där väntan. Det var för tidigt, för tidigt, för tidigt och...för sent...för EDA.

Jag tror ju inte att de gjorde så för att jävlas med mig. Det gick väl bara plötsligt väldigt fort när värkarna kom igång ordentligt.

Men det förekommer således.

[Dina_KL]

Nej det var det jag menade, jag tror absolut inte att de gör så för att djävlas, det var det som insinuerades i ursprungsinlägget och det jag vände mig emot...det skulle ju vara extremt oproffessionellt och oacceptabelt om vårpersonal struntade i önskemålen bara för att vara taskiga...

Men saken är ju att det ÄR svårt med EDA, eftersom faktiskt nästan samtliga som får EDA drabbas av värksvaghet (jag har sett statistik) så kan man inte lägga den förrän värkarbetet är ordentligt etablerat.

Och ja, då är det ju för sent, för det går ju ofta rätt fort på slutet. Fast EDAn hjälper ju ändå inte precis på slutet, och krystskedet blir ofta betydligt lättare utan EDA än med.

[pennyj]

Men jag är inte arg. Snälla. Jag har ju skrivit flera gånger att jag inte är arg. Varför i hela världen skulle jag vara arg på de som föder utan smärtlindring.?Det är inte det mina inlägg handlar om. Iaf inte det jag vill att de ska handla om. Jag tycker heller inte att de som väljer att föda utan smärtlindring framställer sig som bättre än de som inte gör det. Allt jag undrar över är varför. Varför välja att stå ut med smärta som man inte behöver. Jag är helt införstådd med vad Dina KL skriver. Förstår att smärtan inte alltid bara försvinner för att man får en spruta men jag förstår bara inte varför man väljer bort att få smärtan lindrad om det är möjligt. Jag har läst era svar men jag förstår fortfarande inte riktigt varför man väljer att ha mer ont än man måste.... Förstår inte vinsten helt enkelt...

Jag märker att vi inte är riktigt överens i denna fråga och att det inte är så många som förstår mina funderingar. Jag vill på inget sätt provocera människor och jag önskar verkligen inte göra mig ovänner här inne. Om ni upplever det jag skriver som kritik så ber jag om ursäkt. Då avslutar vi tråden här och konstaterar helt enkelt att vi tycker olika.

[Mella]

Vet inte om jag tycker att smärtlindring ofta framställs som det sämre valet. Jag är nog benägen att tycka tvärtom.
Jag känner igen dina tankar från när jag själv väntade mitt första barn och jag tror också att saker och ting skulle se annorlunda ut om män födde barn. Allt som har med kvinnor och medicin att göra är lite lågprioriterat.
Däremot, om man skulle prioritera forskning om kvinnor och födslar och smärtlindring så skulle nog (min egen åsikt och övertygelse) resultatet bli att man satsade på både naturliga födslar och bättre smärtlindring - allt för att hjälpa optimalt.

Under min första grav läste jag en del böcker om förlossningar (och jag satt och fnös när jag läste om positiv smärta och smärthantering...). Jag gick också på gravidyoga och en profylaxkurs.
I slutändan bestämde jag mig för att faktiskt utgå från att det skulle gå utan smärtlindring, utan att för den skull utesluta att jag skulle vilja ha det senare. Det gick så bra att jag födde utan annan smärtlindring än dykteknik/avslappning och TENS - och jag gjorde likadant med barn nr 2 och planerar göra likadant nu.
Men, jag har haft rätt korta förlossningar och lärt mig (även i andra sammanhang än förlossningar) att det det gör mer ont att springa undan för smärtan och vara rädd för den än att gå inåt och känna hur det känns och slappna av. Låter lite flummigt, men det funkar i en massa sammanhang med smärta.
Hur som helst - jag bangar inte för att be om hjälp och smärtlindring om det skulle behövas och tror inte att jag är någon superkvinna som klarar en utdragen förlossning utan andningshål i form av smärtlindring.

Däremot tyckte jag att det var väldigt skönt att vara i kontroll under födseln och skönt att inte vara omtöcknad av någon lustgas eller morfinaktigt medel (som jag hört kompisar berätta att de var). Vid ena förlossningen fick jag en värkstorm - och det var jobbigt, för man behöver de där pauserna mellan värkarna för att kunna fokusera bra. Men som tur var kom jag ur det och var det snabbt dags att börja krysta. Överhuvudtaget gjorde bara typ sista värken innan krystningen så ont att jag tänkte att jag ville ha bedövning om det här skulle fortsätta länge till..

Sedan tycker jag att det är lite överdrivet att säga att det är den absolut starkaste fysiska smärta som finns. Det är individuellt förstås, men jag tycker att det var en stor skillnad på tydligt avgränsade värkar med värkpauser under några timmar, med en gosig baby som slutresultat - jämfört med de månadslånga eländeperioder jag tidigare haft av RSI/musarm eller diskbråck med ischias.. I synnerhet ischiasen var riktigt jobbig och värkmediciner tar ju bara udden av smärtan där så att man hjälpligt kan gå eller sova en stund... Hu.
Öht kan mer göras på smärtlindringsfronten - oavsett vad orsaken till smärtan är, men för mig har det alltså hjälpt att OCKSÅ lära sig att handskas med den rent psykiskt och genom att inte gå undan för smärtan (vilket i icke-förlossningssammanhang åtminstone, brukar kunna leda till att man INTE får en massa sekundär smärta på andra ställen och andra nya smärtsjukdomar, och som i förlossningssammanhang helt enkelt gör att man känner större kontroll över smärtan och inte erfar den som så jobbig vilket gör att förlossningen går fortare).

[Mella]

Frågan är befogad, Pennyj. Varför väljer man inte smärtlindring om det är möjligt?
För min del har det väldigt mycket att göra med att jag genom avslappning/dykteknik och genom djup koncentration fixar värkarna väldigt bra utan bedövning.Jag upplever att allt som tar mig ur den koncentrationen gör att det faktiskt gör ondare - och därför vill jag inte bli avbruten i mitt värkarbete av vårdpersonal som kommer och ska göra sitt jobb och kolla dropp och grejor.
Vid en längre förlossning skulle jag nog också vilja ha bedövning bara för att få en vilopaus, men jag gillar det här sättet att föda på, så jag skulle inte vilja ta bort värkarna helt. Det ger ett fokus som är makalöst och är ett kanonsätt att känna att man själv faktiskt föder barnet. Man blir aktiv på ett sätt som jag tror är svårt att känna vid ett planerat kejsarsnitt. För mig är det oerhört positivt att kunna föda på det sättet - men jag tycker också att någon som inte kan det och som är väldigt rädd och orolig i princip ska ha rätt att bli nedsövd och få ett planerat kejsarsnitt. Men jag tycker också att det är synd om inte alla har tillgång till ALLA sätt att föda/lindra smärtan på, för det finns inte någon "one size fits all" i de här sammanhangen - och de flesta mår bäst av en kombination av smärtlindringsmetoder.

[pennyj]

Intressant inlägg. Hur resonerade du när du bestämde dig för att du ville prova att föda utan smärtlindring? Jag menar fanns det en anledning till att du valde bort den mer än att du ville prova utan? Kände du att det fanns risker som gjorde att du valde bort mediciner? Hoppas det är ok att jag frågar. Funderar liksom fortfarande på vad vinsten är när man väljer bort smärtlindring. Vad vinner man på valet liksom... Jag är nog lite trög men jag har fortfarande inte riktigt förstått vad man tjänar på det...

Eftersom jag aldrig har fött barn förut så kan jag ju egentligen inte uttala mig om hur det känns och vilken bedövning jag kommer att vilja ha. Jag vill ju inleda min förlossning, se hur det känns, och ta smärtlindring om jag känner att jag behöver det. Jag kan ju inte nu säga hur jag kommer att reagera men jag har svårt att se att jag skulle välja bort ett alternativ till att lindra smärtan om det fanns ett.

[pennyj]

ok... du svarade typ på mina frågor samtidigt som jag skrev dem.. Tack.