Envisa napp

[anonymt namn]

Sonen blir snart 4 o envisas med att ha napp. Nu har det t.o.m blivit mer igen. Pappa säger att han slutat där, men pappan är inte ärlig med saker o tror inte på detta om nappen. Men det är ett fruktansvärt gnällande o skrikande i timmar om han vägras nappen. Har dessutom ett äldre handikappat barn som tar mycket tid. Tid o kraft till nappavvänjning saknas. Storebror är på korttidshem nån kväll o natt i veckan, men det räcker dåligt. Tips? Han klarar sig utan napp på dagis, men hemma verkar han inte va mogen.

[Xappoline]

Förbered honom varje dag i en vecka att på söndag så försvinner napparna. Då ska ni lämna honom till ... i vårt fall lämnade vi napparna till Bebismonstret, som skriker och gråter så mycket hela nätterna och skrämmer små barn om det inte får napp och blir tyst.

Det är bara att lämna ifrån sig napparna och aldrig ta fram dem igen. Släng dem, spara ingen.

Han kommer inte gapa efter dem länge.

[Tweedy]

var 3,5 år då jag förde in napp endast på natten.. Även om han var ledsen och slog sig under dagen, fick han bara ha nappen på natten.

Tur i oturen så en kväll då han skulle sova så hittade vi inte någon napp! Alla var borta och jag lovar, det var inte jag som la bort dem med mening! Jag förklarade för sonen att nappen var borta och han fick sova utan. Det var lite gnäll men det gick! Nappen hittade jag när han väl somnat och jag övervägde i flera minuter med mig själv om jag skulle köra samma stuk kvällen efter.

Jag var inte den som tog initiativ till "napptjuven" utan det var sonen och så var det kväll efter kväll.. Napptjuven hade varit framme
Jag tror han var extra gnällig ca 3 nätter men sen var han van

På senare år fick han reda på att "napptjuven" inte existerade och att det var hans namn på den som "tog" nappen. Vi har skrattat gott åt detta under åren kan jag ju säga
Sonen är nu 8 och minns fortfarande "napptjuven"

[anonymt namn]

Då känner du inte min son och det är knappast "bara" för någon. Tack för svaret, men inga vanliga tips hjälper. Detta kräver en djupdykning. Han är i en sen trotsålder och accepterar ingenting utan att skrika mer eller mindre och ang. nappen blir det mycket.

[anonymt namn]

Har hänt att han somnat utan om vi inte hittat nån, men han har verkligen lidit. Han ÄR inte mogen, men pratar som en sexåring, är vig som en gummimänniska osv.

[zoye]

Jag antar att eftersom du skriver här om detta så vill du att han ska sluta. men då måste du verkligen bestämma dig för det, inte hitta på en massa undanförklaringar för dig själv om att inget kommer att fungera. Man behöver inte göra det mer komplicerat än nödvändigt, men man behöver vara säker själv på vem som som ska bestämma vad.

Min tjej på 3,5 slutade med nappför ett par månader sedan när jag tyckte det var dags. Hon blev mer och mer beroende av nappen, på dagis fungerade det bra utan men så fort jag dök upp och skulle hämta henne så var nappen det första hon skulle ha från hyllan i kapprummet. Jag gav henne inget alternativ i om nappen skulle bort eller, det bara meddelade jag att jag tyckte det var hög tid. Sådant bestämmer faktiskt jag, som är vuxen. sen fick hon själv välja vad vi skulle göra med dem, jag gav henne 3-4 alternativ.

_Hur_ man sen tar bort nappen tror jag spelar mindre roll. Men förbered honom på det några dagar innan och se sen till att det är definitivt. Så han vet att det verkligen inte finns nappar att få. Vi skrev brev till tomten och berättade att XX nu var så stor som 3,5 och inte skulle ha napp mer. Hon fick själv stoppa napparna i kuvert, skriva sitt namn som avsändare och sen gick vi och lade på dem på brevlådan bredvid affären.

Naturligtvis kommer längtan och sorgen efter den älskade nappen och jag fick helt enkelt stå ut några dagar med arga skrik och gråt.

Hoppas det går bra.

[Tweedy]

om han inte är mogen som du säger, varför vill du då ha tips hur han kan sluta med nappen?!!

Är du säker på att det handlar om sonen? Precis som någon skrev nedan så måste du som förälder bestämma dig och inte komma med undanflykter.

[Ziggy]

Tyvärr inga bra egna tips.
Sonen sa själv en kväll nån gång innan han fyllde tre.
"Jag har slutat med napp!"
"Jaha, säger du det".....sa jag och plockade undan napparna från nattduksbordet och så var det med den saken.

Min syster hade stora problem med att få sin yngsta son att sluta med napp. Efter olika försök och knep så slutade det med att han gick med på att gräva ner dom om det gjordes med traktorgrävaren (dom bor på landet). Sagt och gjort så åkte dom ut på ett av fälten en dag, grävde en två mere djup grop och "begravde napparna". Killen var nöjd men till kvällen (och några kvällar till) var det gråt och tandagnisslan om att få napp igen. Dock insåg han ju att dom var så djupt nedgrävda så det gick ju inte att lösa.
Nu lär du väl inte kunna fixa en grävmaskin men tricket kanske är att försöka hitta någon vettig slags "ceremoni" att hänga upp det på som i sig innebär att barnet förstår att det är "oåterkalleligt".

Många offrar napparna på "lillskansen" på Skansen (om du nu bor i Stockholm med omnejd)

[Anonym]

Uppskattade inte ordet undanflykter eller att det skulle handla om mig. Nej, han ÄR inte mogen i psyket om man säger så, men han är snart fyra och skulle lagt av till treårsdagen helst.

[Anonym]

Uppskattar inte ord som undanförklaringar. Jag vill att han ska sluta, men det kommer inte att gå med vanliga metoder. Sonen är extremt känslig.

[anonymt namn]

Inser att det inte kommer att gå den närmaste tiden, så jag hoppas han kommer på själv att han vill sluta o tackar för svaren så länge.

[Anonym]

Men, vad är det för tips du vill ha? Här ger folk dig förslag och du bara förkastar dom. Inte så kul. Tror du att det finns en mirakelmetod?

[zoye]

Hoppas det inte dröjer för länge innan sonen bestämmer sig för att sluta.

[Mytilde]

När dottern skulle fylla fem hade hennes nappvanor hemma blivit värre, i mitt tycke.
Jag hade inte rikigt haft ork att ta itu med saken tidigare, för jag var i princip ensam ansvarig för mina då två barn.
När jag i god tid pratade med henne om vilken dag vi skulle slänga napparna var hon rätt knäckt, men jag hade bestämt mig. Att ha nappen som sån trygghetsfaktor i den åldern kändes inte sunt i mina ögon. Då bör man ha funnit trygghet på andra sätt.
Därför var jag ihärdig, och när dagen och framför allt kvällen kom, så tittade dotter på mig med stora tårfyllda ögon och sa "Men mamma, tänk om jag aldrig mer kan somna??!!"
Men vet du..? Hon kunde somna jättebra!!! Och vi hade en knöligare vecka efter, men sen släppte det och hon var nappfri. Och det var en befrielse! Att inte alltid behöva veta var en napp fanns, att kunna sova bättre på nätterna, och att ha blivit stor!
Med henne hade jag inte kunnat vänta till hon ville själv, för den dan hade nog aldrig kommit.
Men som de andra skrivit, du som förälder måste ha bestämt dig, sen går det man vill genomföra med barnen.

[Anonym]

Ja, fem år kommer jag inte att gå med på. Till natten i så fall. Känner att gränsen får gå vid 4.5 år, men sonen är liten av sig kroppsmässigt o en bebis-typ; gose-pelle. Han ser ut som två år, men sen kan han resonera o prata som en vuxen nästan. Tala om att ha lite av varje.

[Anonym]

Och hans mentalt handikappade storebror la nappen frivilligt vid 3,5 år. DET hade varit mer okej att hålla på längre för honom.

[HannaBe]

Jag tror att oavsett hur känslig och omogen din son är, är det enda raka att ta bort nappen, för alltid. Ni får försöka hitta gos och mys på annat sätt?

Min son släppte frivilligt vid 1,5 - han totvägrade både blöja och napp på samma dag. Min dotter då 2 år, höll på att slå ihjäl mig när jag sa att nu åker napparna och kommer aldrig mer igen. Hon rev och skrek, slog och grät. (hon hade jämt stora svinkoppor runt munnen och vid kinderna, tack vare nappen. Därför åkte de med buller och bång och kom aldrig mer igen)

[Jämställd pappa]

Hej!

Jag tror att du finner svaret hos dig själv. Det är där skon klämmer. Vad är det som gör att du är så bestämd att han skall sluta med napp innan viss ålder, vad är det som gör att du jämför honom med sitt syskon, vad är det som gör att dú tror att du kan resonera kring detta? Det vi kan göra här är bara att komma med strategier och tips till dig om hur man skall göra men om du låter minsta tvivel skina i genom till din son så kommer du att förlora!

Den dag du själv finner den strategi som du är övertygad om att den skall fungera samt att du verkligen är övertygad om att han skall sluta med napp så kommer han också att göra det.

[ruffa]

Varför skriver du hit ber om råd då när ändå inget svar duger åt dig?? Och vaddå "sonen är extremt känslig", det är ju bara att visa vem som bestämmer, nämligen DU och inte han. Och vad menar du med att det inte kommer att funka med vanliga metoder? Vad menar du att det behövs för metoder då??

[Trollets mamma]

Är det livsviktigt att han slutar med napp just nu? Om du inte tror han är mogen - gör det något om han får ha kvar nappen ett tag till, åtminstone nattetid? Jag vet inget om att vänja barn av med napp, eftersom dottern inte använt sådant, men min bror hade napp till han började lekis vid sex års ålder. Inga felställningar på tänder eller annat, han har det mest perfekta bett jag sett. Har din lillkille tandproblem eller andra besvär av nappen kan jag förstå om du vill att han ska sluta bums förstås.

Men får han ha napp hos pappan och du inte kan påverka det - tja, då blir det nog svårare för dig att införa nappstopp. Särskilt om du inte själv är säker på att det är rätt för pojken just nu.

Kan du tänka dig att sätta ett datum då du tycker han ska vara nappfri på dagen och/eller natten och då verkligen genomföra det hela? Gärna ett datum en tid framåt så du hinner landa i det själv. Men boka in datumet i almanackan för dig själv, och intala dig själv att den dagen då ska nappen bara bort. Förbered sonen försiktigt, typ "när jultomten kommer DÅ har du ingen napp längre". Eller annan lämplig tidpunkt - något som är viktigt i hans liv i alla fall. Pröva att säga just "då har du ingen napp" istället för att "då är nappen borta", det känns ofta bättre för båda parter om man betonar det lyckade resultatet istället för själva borttagandet av vad det nu må vara.

Jag tycker detta handlingssätt har hjälpt mig och dottern i andra situationer, hon har känt att NU vill verkligen mamma det här och det har funkat kanonbra. Och just att fokusera på resultatet har varit väldigt bra för henne. Vi ger våra barn fler signaler än vi tror...

Hoppas du kan dra litet nytta av detta tips i alla fall!