Jag skrev här för ett antal månader sedan. För ganska precis ett år sedan upptäckte man en skugga på röntgen av mammas lungor. Detta visade sig till slut vara lungcancer som spridit sig till lymfkörtlarna mellan lungorna. De valde att behandla mamma med strålning och cellgifter och det fanns goda chanser att hon skulle kunna bli botad.
I mitten av feb var hon färdigbehandlad och då röntgen visade att det gett bra resultat (även om man inte kunde se med säkerhet om tumören var död) så fick hon vara med i en studie för ett nytt vaccin. Efter en liten svacka pga låga blodvärden så mådde mamma väldigt bra. Vi började njuta av livet och sakta men säkert glädjas över att mamma troligtvis skulle bli frisk och finnas kvar hos oss länge till! Den 1 augusti firade vi att hon hade sin första formella dag som pensionär och på kvällen skulle hon cykla hem i augustimörkret. Hon fastnade med sandalen i hjulet när hon skulle sätta på lyset och trillade och slog i huvudet (utan hjälm) och fick väldigt ont i nacken. Hon fick då åka till sjukhuset och röntgas och då såg de en skugga i höger hjärnhalva :-( Efter att de några dagar senare gjorde datortomografi med kontrastvätska kunde de konstatera att hon har 9 (!) små metastaser i hjärnan. Den största är 1 cm och de andra är som små risgryn. Nu på tisdag börjar de stråla hela hjärnan. Det ser naturligtvis inte så ljust ut. Visst finns det lite saker man kan göra för att hålla det i schakt, men det kan vara tal om månader och om man har tur, år. Det känns så fruktansvärt, fruktansvärt och jag har haft sån ångest! Mamma frågar inte och vill inte höra hur prognoserna ser ut - hon är helt inställd på att hon skall bli frisk. Hon vill se barnbarnen växa upp och träffa sitt nya lilla barnbarn som kommer i december (min systers första barn). Det känns så fruktansvärt orättvist - nu när hon blivit pensionär och äntligen skall njuta av livet - hon som jobbat som ett djur hela livet. De köpte för 2 år sedan ett landställe som är hennes paradis på jorden - hon älskar att vara där och pyssla med sina blommor och alla fåglar. Vi köpte ett hus i samma område i december och vi gladde oss åt all tid vi skulle kunna ha därute tillsammans och att barnen kunde umgås med mormor och morfar massor. Vi har bestämt att vi skall åka till Thailand i 2 veckor tillsammans och planen var i februari, men nu säger läkarna att vi borde åka så snart som möjligt - vi vet att hon mår bra nu och då skall vi passa på - man vet aldrig hur det är i februari :-(
Det är så sjukt att en person som är till synes helt frisk (hon har inga symptom av sin sjukdom) är så allvarligt sjuk. Livet är konstigt, det är kusligt - jag vill inte förlora mamma!
Tack för att du orkade läsa!
Kram
Maria
1
Min lilla mamma.... Jag skrev här för ett antal månader sedan. För ganska precis ett år sedan upptäckte man en skugga på röntgen av mammas lungor. Detta visade sig till slut vara lungcancer som spridit sig till lymfkörtlarna mellan lungorna. De valde att behandla mamma med strålning och cellgifter och det fanns goda chanser att hon skulle kunna bli botad.
I mitten av feb var hon färdigbehandlad och då röntgen visade att det gett bra resultat (även om man inte kunde se med säkerhet om tumören var död) så fick hon vara med i en studie för ett nytt vaccin. Efter en liten svacka pga låga blodvärden så mådde mamma väldigt bra. Vi började njuta av livet och sakta men säkert glädjas över att mamma troligtvis skulle bli frisk och finnas kvar hos oss länge till! Den 1 augusti firade vi att hon hade sin första formella dag som pensionär och på kvällen skulle hon cykla hem i augustimörkret. Hon fastnade med sandalen i hjulet när hon skulle sätta på lyset och trillade och slog i huvudet (utan hjälm) och fick väldigt ont i nacken. Hon fick då åka till sjukhuset och röntgas och då såg de en skugga i höger hjärnhalva :-( Efter att de några dagar senare gjorde datortomografi med kontrastvätska kunde de konstatera att hon har 9 (!) små metastaser i hjärnan. Den största är 1 cm och de andra är som små risgryn. Nu på tisdag börjar de stråla hela hjärnan. Det ser naturligtvis inte så ljust ut. Visst finns det lite saker man kan göra för att hålla det i schakt, men det kan vara tal om månader och om man har tur, år. Det känns så fruktansvärt, fruktansvärt och jag har haft sån ångest! Mamma frågar inte och vill inte höra hur prognoserna ser ut - hon är helt inställd på att hon skall bli frisk. Hon vill se barnbarnen växa upp och träffa sitt nya lilla barnbarn som kommer i december (min systers första barn). Det känns så fruktansvärt orättvist - nu när hon blivit pensionär och äntligen skall njuta av livet - hon som jobbat som ett djur hela livet. De köpte för 2 år sedan ett landställe som är hennes paradis på jorden - hon älskar att vara där och pyssla med sina blommor och alla fåglar. Vi köpte ett hus i samma område i december och vi gladde oss åt all tid vi skulle kunna ha därute tillsammans och att barnen kunde umgås med mormor och morfar massor. Vi har bestämt att vi skall åka till Thailand i 2 veckor tillsammans och planen var i februari, men nu säger läkarna att vi borde åka så snart som möjligt - vi vet att hon mår bra nu och då skall vi passa på - man vet aldrig hur det är i februari :-(
Det är så sjukt att en person som är till synes helt frisk (hon har inga symptom av sin sjukdom) är så allvarligt sjuk. Livet är konstigt, det är kusligt - jag vill inte förlora mamma!
Tack för att du orkade läsa!
Kram
Maria
säga att jag önskar att din mamma håller sig frisk och pigg länge till. Det är hemskt att veta att sjukdomen finns där, inuti, utan att man märker av den.
Min pappa fick sin lungcancerdiagnos för snart 5 år sen, och han har levt ett relativt bra liv till i vintras. Då blev han sämre, och kände sig svagare, men lyckades komma på fötter igen.
Sedan i maj har han varit inlagd på sjukhus i tre omgångar, eftersom han hade andningssvårigheter, och i torsdags lämnade han oss. Han hade inte ont, det sa han själv, men led mycket av hostningarna, och känslan av att kvävas.
Vi visste alla att han inte blev bättre, men det var fruktansvärt att det gick så snabbt. Men man kanske aldrig kan vara förberedd.
Det känns tungt att behöva sköta begravning och annat praktiskt, men jag är den enda anhöriga, så jag måste få kraft till imorgon.
Min lilla lilla pappa, som jag aldrig mer får krama...
Önskar styrka till dig och din familj.
2
Vill säga att jag önskar att din mamma håller sig frisk och pigg länge till. Det är hemskt att veta att sjukdomen finns där, inuti, utan att man märker av den.
Min pappa fick sin lungcancerdiagnos för snart 5 år sen, och han har levt ett relativt bra liv till i vintras. Då blev han sämre, och kände sig svagare, men lyckades komma på fötter igen.
Sedan i maj har han varit inlagd på sjukhus i tre omgångar, eftersom han hade andningssvårigheter, och i torsdags lämnade han oss. Han hade inte ont, det sa han själv, men led mycket av hostningarna, och känslan av att kvävas.
Vi visste alla att han inte blev bättre, men det var fruktansvärt att det gick så snabbt. Men man kanske aldrig kan vara förberedd.
Det känns tungt att behöva sköta begravning och annat praktiskt, men jag är den enda anhöriga, så jag måste få kraft till imorgon.
Min lilla lilla pappa, som jag aldrig mer får krama...
Åh, jag tänker verkligen på dig och skickar massa styrka och energi. Det är verkligen overkligt och hemskt med denna sjukdom. Skall man säga att det finns något positivt så är det väl att man kommer närmre varandra och passar på att säga allt det man vill ha sagt och inte tar varandra för givna.
Hur hittade man din pappas cancer? Blev han opererad till att börja med eller var den spridd redan då som man kunde se? Vet du vilken typ det var? Det låter ju på sätt och vis lovande att han levde så pass länge efter diagnos - jag önskar så att mamma får göra det. Metastaser i hjärnan känns dock inte så bra.
Massa styrkekramar till dig från mig!
Maria
3
Åh, jag tänker verkligen på dig och skickar massa styrka och energi. Det är verkligen overkligt och hemskt med denna sjukdom. Skall man säga att det finns något positivt så är det väl att man kommer närmre varandra och passar på att säga allt det man vill ha sagt och inte tar varandra för givna.
Hur hittade man din pappas cancer? Blev han opererad till att börja med eller var den spridd redan då som man kunde se? Vet du vilken typ det var? Det låter ju på sätt och vis lovande att han levde så pass länge efter diagnos - jag önskar så att mamma får göra det. Metastaser i hjärnan känns dock inte så bra.
Jag kan inte säga annat än att jag förstår dig, tyvärr, eftersom min pappa har i stort sett samma sak som din mamma. Han har varit andfådd sedan maj förra året. Undersöktes och undersöktes ända fram till januari i år (!) innan en diagnos kunde ställas; lungcancer. Värre kunde det inte bli, trodde vi. Så i juli på besök hos läkare inför planering vad göra eftersom cellgifterna inte hade minskat tumören, nämnde han huvudvärk och att han tyckte sig tappa ord. Jaha, hjärnröntgen förstås - och nog var det värre. Det kunde bli värre. Han har metastaser i hjärnan; två stycken. En på högra sidan och en på vänstra. Så nu har han precis avslutat 2,5 veckas strålning i lungan och 5 dagars strålning mot hela huvudet. Han mår URUSELT. Biverkningar hoppas vi, men jag oroar mig också... Precis som din mamma, vill inte min pappa eller mamma fråga om prognos. Jag har gjort det däremot, och fått veta att risken är stor att "något" (=han dör) händer inom 6 månader. Det är helt, helt overkligt... Samtidigt sa också läkaren att den medicin han äter parallellt KAN verka i positiv riktning, det är lite för tidigt att uttala sig om.
Men, som jag började, jag förstår dig precis. Det är eländigt från början till slut...
4
Jag kan inte säga annat än att jag förstår dig, tyvärr, eftersom min pappa har i stort sett samma sak som din mamma. Han har varit andfådd sedan maj förra året. Undersöktes och undersöktes ända fram till januari i år (!) innan en diagnos kunde ställas; lungcancer. Värre kunde det inte bli, trodde vi. Så i juli på besök hos läkare inför planering vad göra eftersom cellgifterna inte hade minskat tumören, nämnde han huvudvärk och att han tyckte sig tappa ord. Jaha, hjärnröntgen förstås - och nog var det värre. Det kunde bli värre. Han har metastaser i hjärnan; två stycken. En på högra sidan och en på vänstra. Så nu har han precis avslutat 2,5 veckas strålning i lungan och 5 dagars strålning mot hela huvudet. Han mår URUSELT. Biverkningar hoppas vi, men jag oroar mig också... Precis som din mamma, vill inte min pappa eller mamma fråga om prognos. Jag har gjort det däremot, och fått veta att risken är stor att "något" (=han dör) händer inom 6 månader. Det är helt, helt overkligt... Samtidigt sa också läkaren att den medicin han äter parallellt KAN verka i positiv riktning, det är lite för tidigt att uttala sig om.
Men, som jag började, jag förstår dig precis. Det är eländigt från början till slut...
Framtiden vet vi inget om, men vi kan göra det bästa för dagen... Hoppas ni kommer iväg på en resa så snabbt som möjligt. JAg känner igen mig i det du skriver om att man har planer för framtiden och sedan blir det inte alls som man har tänkt sig... Det är en eländig sjukdom på alla sätt och vis! Ta hand om varandra *kram*
Lycka är en resa inte en destination.
5
*styrkekramar* Framtiden vet vi inget om, men vi kan göra det bästa för dagen... Hoppas ni kommer iväg på en resa så snabbt som möjligt. JAg känner igen mig i det du skriver om att man har planer för framtiden och sedan blir det inte alls som man har tänkt sig... Det är en eländig sjukdom på alla sätt och vis! Ta hand om varandra *kram*
fy vad fruktansvärt! Var befinner ni er - vilket sjukhus tillhör ni? Vi håller till på Radiumhemmet på Karolinska, men jag tycker att det varit allt annat än proaktiv och professionell behandling och bemötande så jag stämmer av med andra specialister löpande. Jag tycker att det låter märkligt att din pappa endast fick cellgifter om han bara hade en tumör. Dessutom skulle jag spontant säga att man borde ta bort metastaserna med strålkniven eller stereotaktisk strålning om det bara är två metastaser - hur stora är de? Mamma har 9 så då är det allra bäst att köra på detta viset. Är det så att din pappa har småcellig lungcancer - i så fall är det lite mer förståeligt att de valt den behandlingen. Lider med er och vet som sagt vad ni går igenom. Min mamma mår än så länge konstigt nog bra och har hittills inte haft några symptom av cancern, så jag hoppas, hoppas att hon har lite krafter till kommande resa. Dessutom ser det ut som den ursprungliga tumören förhoppningsvis är död och hon har i stort sett full lungkapacitet vilket är oerhört ovanligt efter en sådan strålbehandling (du ser hur jag desperat försöker hitta positiva tecken och hålla hoppet vid liv.....) Nej, som du säger - det är såååå overkligt och man känner sig så maktlös. Det är så frustrerande att man inte litar på läkarvården. Jag har haft en otrolig tur att få hjälp via lungcancerföreningen Stödet och Anders Jonasson. Genom honom har jag också fått kontakt med bl a en av Sveriges främsta (om inte DEN främsta) onkologer - Roger Henriksson i Umeå - helt fantastiskt kunnig, engagerad och empatisk! Utbyter gärna erfarenheter med dig framåt om du orkar och vill? Massa styrkekramar från Maria
6
Hej,
fy vad fruktansvärt! Var befinner ni er - vilket sjukhus tillhör ni? Vi håller till på Radiumhemmet på Karolinska, men jag tycker att det varit allt annat än proaktiv och professionell behandling och bemötande så jag stämmer av med andra specialister löpande. Jag tycker att det låter märkligt att din pappa endast fick cellgifter om han bara hade en tumör. Dessutom skulle jag spontant säga att man borde ta bort metastaserna med strålkniven eller stereotaktisk strålning om det bara är två metastaser - hur stora är de? Mamma har 9 så då är det allra bäst att köra på detta viset. Är det så att din pappa har småcellig lungcancer - i så fall är det lite mer förståeligt att de valt den behandlingen. Lider med er och vet som sagt vad ni går igenom. Min mamma mår än så länge konstigt nog bra och har hittills inte haft några symptom av cancern, så jag hoppas, hoppas att hon har lite krafter till kommande resa. Dessutom ser det ut som den ursprungliga tumören förhoppningsvis är död och hon har i stort sett full lungkapacitet vilket är oerhört ovanligt efter en sådan strålbehandling (du ser hur jag desperat försöker hitta positiva tecken och hålla hoppet vid liv.....) Nej, som du säger - det är såååå overkligt och man känner sig så maktlös. Det är så frustrerande att man inte litar på läkarvården. Jag har haft en otrolig tur att få hjälp via lungcancerföreningen Stödet och Anders Jonasson. Genom honom har jag också fått kontakt med bl a en av Sveriges främsta (om inte DEN främsta) onkologer - Roger Henriksson i Umeå - helt fantastiskt kunnig, engagerad och empatisk! Utbyter gärna erfarenheter med dig framåt om du orkar och vill? Massa styrkekramar från Maria
Ta vara på tiden som är kvar och prata med din mamma om allt som du vill veta om din egen barndomstid och allt annat du funderar över. Min egen mamma dog snabbt en månad innan hon skulle komma och hälsa på (100 mil) och vi skulle prata om allt som jag ville veta.
Det är så tragiskt när det man väntat på - tex pensionering och gott om tid - inte blir det man tänkt. Hoppas din mamma får leva länge och smärtfritt.
7
Ta vara på tiden som är kvar och prata med din mamma om allt som du vill veta om din egen barndomstid och allt annat du funderar över. Min egen mamma dog snabbt en månad innan hon skulle komma och hälsa på (100 mil) och vi skulle prata om allt som jag ville veta.
Det är så tragiskt när det man väntat på - tex pensionering och gott om tid - inte blir det man tänkt. Hoppas din mamma får leva länge och smärtfritt.
Jag gråt när jag läste ditt meddelande - jag har precis fått den diagnosen din mamma hade för ett år sedan. Min lungcancer upptäckets av en tillfällighet och sprinding till en lymfkörtel mellan lungorna - bak matstupen. Precis som din mamma's läkare trodde - tror mina att jag ska bli frisk. Jag hoppas att jag ska bli det och jag hoppas att din mamma ska få leva med en frisk kropp. Livet är allt annat än rättvist - jag vet!!! Så lev tillsammans med din mamma oavsett, vi vet aldrig hur länge vi ska få leva tillsammans. En styrkande kram till dej! Kine
8
Jag gråt när jag läste ditt meddelande - jag har precis fått den diagnosen din mamma hade för ett år sedan. Min lungcancer upptäckets av en tillfällighet och sprinding till en lymfkörtel mellan lungorna - bak matstupen. Precis som din mamma's läkare trodde - tror mina att jag ska bli frisk. Jag hoppas att jag ska bli det och jag hoppas att din mamma ska få leva med en frisk kropp. Livet är allt annat än rättvist - jag vet!!! Så lev tillsammans med din mamma oavsett, vi vet aldrig hur länge vi ska få leva tillsammans. En styrkande kram till dej! Kine
Har precis avslutat en liknande resa som ni påbörjat nu. Mamma dog den 29 juli efter att cancern kom tillbaka efter en lyckad operation förra hösten. Jag är så ledsen för din/er skull. Vi hade också en Thailandresa planerad tillsammans nu till vintern och jag känner i efterhand ånger över att vi inte gjorde den i våras istället, men då visste vi ju inte...
Ta vara på stunden som är. Njut av er resa och av att få vara tillsammans. Ta mycket fotografier, även om det känns tungt. Prata mycket med barnen och med varandra. Ni klarar det här, även om det kommer att förändra allt. Det låter som om ni har en god kontakt med hennes läkare och det är jätteviktigt att ni får information även om hon inte vill ha den. Mamma ville inte veta någonting heller och hon sa till oss att hon inte ville prata om sjukdomen och det som skulle hända. Men hon tyckte att det var skönt att vi pratade med doktorn och fick information, då slapp hon alla våra frågor.
Önskar det fanns något man kunde säga till tröst, men alla ord är överflödiga. Förstår vad ni går igenom. Ta hand om varandra. Kram
9
Har precis avslutat en liknande resa som ni påbörjat nu. Mamma dog den 29 juli efter att cancern kom tillbaka efter en lyckad operation förra hösten. Jag är så ledsen för din/er skull. Vi hade också en Thailandresa planerad tillsammans nu till vintern och jag känner i efterhand ånger över att vi inte gjorde den i våras istället, men då visste vi ju inte...
Ta vara på stunden som är. Njut av er resa och av att få vara tillsammans. Ta mycket fotografier, även om det känns tungt. Prata mycket med barnen och med varandra. Ni klarar det här, även om det kommer att förändra allt. Det låter som om ni har en god kontakt med hennes läkare och det är jätteviktigt att ni får information även om hon inte vill ha den. Mamma ville inte veta någonting heller och hon sa till oss att hon inte ville prata om sjukdomen och det som skulle hända. Men hon tyckte att det var skönt att vi pratade med doktorn och fick information, då slapp hon alla våra frågor.
Önskar det fanns något man kunde säga till tröst, men alla ord är överflödiga. Förstår vad ni går igenom. Ta hand om varandra. Kram
Tack snälla för ditt svar även om det gör ont att höra att det är så många som drabbas av denna vidriga sjukdom! Det måste ha gått fort. Vad för typ av cancer hade hon - var det lungcancer? I så fall vilken sort? Vart spred det sig? Hur var förloppet? Frågorna är många och jag har den fullaste respekt om du inte vill svara. Det är hemskt att inte veta vad man har framför sig och inget förlopp är det andra likt så det går inte att dra några slutsatser. Jag har bl a hört om en patient som de i Sundsvall hade gett upp hoppet för - de sade att de inte kunde göra mer för henne och att hon endast hade ett par månader kvar att leva. Det här var våren 2002 tror jag. Hon vägrade acceptera detta och fick till slut kontakt med en offensiv läkare i Umeå. Efter att hon kom under hans vård levde hon 5 år till..... Jag har haft en del kontakt med honom och det känns som det finns en del att göra även om det ser mörkt ut. Man blir så maktlös och är helt i händerna på läkarna! Återigen tack för dina fina ord och för ditt stöd - det värmer. Kramar Maria
11
Tack snälla för ditt svar även om det gör ont att höra att det är så många som drabbas av denna vidriga sjukdom! Det måste ha gått fort. Vad för typ av cancer hade hon - var det lungcancer? I så fall vilken sort? Vart spred det sig? Hur var förloppet? Frågorna är många och jag har den fullaste respekt om du inte vill svara. Det är hemskt att inte veta vad man har framför sig och inget förlopp är det andra likt så det går inte att dra några slutsatser. Jag har bl a hört om en patient som de i Sundsvall hade gett upp hoppet för - de sade att de inte kunde göra mer för henne och att hon endast hade ett par månader kvar att leva. Det här var våren 2002 tror jag. Hon vägrade acceptera detta och fick till slut kontakt med en offensiv läkare i Umeå. Efter att hon kom under hans vård levde hon 5 år till..... Jag har haft en del kontakt med honom och det känns som det finns en del att göra även om det ser mörkt ut. Man blir så maktlös och är helt i händerna på läkarna! Återigen tack för dina fina ord och för ditt stöd - det värmer. Kramar Maria
Hon hade gallgångscancer. Fick diagnosen i juni förra året och opererade bort 2/3 av levern i augusti. Operationen var lyckad men hon hämtade sig inte riktigt efter den. Sen i maj fick hon kraftiga symptom igen med kräkningar, gulhet, illamående osv. Den 29 juni fick vi beskedet att cancern var tillbaka och att man ingenting kunde göra. Den 29 juli somnade hon in. Jag låter kanske klinisk när jag beskriver det, men det var i grova drag såhär. All chock och förtvivlan går inte att beskriva med ord. Jag har nog fortfarande inte fattat det. Min älskade mamma blev bara 52 år - hon skulle ju bli riktigt gammal ju! Mina barn har haft en underbar mormor, det finns mycket att vara tacksam för, men jag tror inte vi är där än att vi kan tänka så.
Bra att du tar reda på saker, dubbelkollar och tar kontakter. Jag gjorde också så, tills det blev klart att det nu handlade om att göra hennes sista tid så bra som möjligt. Jag vet att mamma litade på att jag hade koll på läget och att jag kämpade för henne när hon inte klarade det själv. Hon tyckte att det var tryggt att veta. För mig var det också en viktig del i hela processen. Men det ÄR också så att sjukvården missar en del och det kan vara avgörande att någon engagerar sig för att patienten ska få rätt behandling och omvårdnad. I vårt fall begicks en rad misstag som vi nu i efterhand avser att anmäla efter rekommendation från mammas kurator och sjuksköterskor på den palliativa avdelningen. Vi har inte orkat ta tag i det än, men ska väl göra det i höst.
Man är verkligen maktlös och den känslan är oerhört svår. Hoppas att ni får en lång tid tillsammans och att din mamma får må så bra som möjligt. Ta hand om er själva och varandra. Kram
13
Hon hade gallgångscancer. Fick diagnosen i juni förra året och opererade bort 2/3 av levern i augusti. Operationen var lyckad men hon hämtade sig inte riktigt efter den. Sen i maj fick hon kraftiga symptom igen med kräkningar, gulhet, illamående osv. Den 29 juni fick vi beskedet att cancern var tillbaka och att man ingenting kunde göra. Den 29 juli somnade hon in. Jag låter kanske klinisk när jag beskriver det, men det var i grova drag såhär. All chock och förtvivlan går inte att beskriva med ord. Jag har nog fortfarande inte fattat det. Min älskade mamma blev bara 52 år - hon skulle ju bli riktigt gammal ju! Mina barn har haft en underbar mormor, det finns mycket att vara tacksam för, men jag tror inte vi är där än att vi kan tänka så.
Bra att du tar reda på saker, dubbelkollar och tar kontakter. Jag gjorde också så, tills det blev klart att det nu handlade om att göra hennes sista tid så bra som möjligt. Jag vet att mamma litade på att jag hade koll på läget och att jag kämpade för henne när hon inte klarade det själv. Hon tyckte att det var tryggt att veta. För mig var det också en viktig del i hela processen. Men det ÄR också så att sjukvården missar en del och det kan vara avgörande att någon engagerar sig för att patienten ska få rätt behandling och omvårdnad. I vårt fall begicks en rad misstag som vi nu i efterhand avser att anmäla efter rekommendation från mammas kurator och sjuksköterskor på den palliativa avdelningen. Vi har inte orkat ta tag i det än, men ska väl göra det i höst.
Man är verkligen maktlös och den känslan är oerhört svår. Hoppas att ni får en lång tid tillsammans och att din mamma får må så bra som möjligt. Ta hand om er själva och varandra. Kram
Det är verkligen en vidrig sjukdom och jag blir så arg och förtvivlad när jag hör hur den tar människor alltför tidigt. Din mamma skulle ju ha så lång tid kvar! Häromdagen träffade jag någon som har kvar sin gammelmormor som är 95 år - hon är alltså 30 (!!!) år äldre än min mamma - då tänker jag på hur många många år mamma hade kunnat ha kvar...... Ännu värre är det naturligtvis med din mamma. Så underbart ändå att hon hann få uppleva sina barnbarn trots att hon var så ung! Förstår verkligen att det är svårt att tänka så och finna någon tröst. Det är svårt att se något positivt och någon mening med hela situationen, men ibland gör man ett klent försök. Mamma gjorde sin tredje strålning idag och har väldigt ont i huvudet av behandlingen - hjärnan svullnar av strålningen. Man inser då hur allvarligt det är och det känns så obehagligt när det är hjärnan de håller på med - man vet aldrig vad som kan hända.
Tack för din omtanke och massa styrkekramar till dig i er svåra stund! Maria
14
Det är verkligen en vidrig sjukdom och jag blir så arg och förtvivlad när jag hör hur den tar människor alltför tidigt. Din mamma skulle ju ha så lång tid kvar! Häromdagen träffade jag någon som har kvar sin gammelmormor som är 95 år - hon är alltså 30 (!!!) år äldre än min mamma - då tänker jag på hur många många år mamma hade kunnat ha kvar...... Ännu värre är det naturligtvis med din mamma. Så underbart ändå att hon hann få uppleva sina barnbarn trots att hon var så ung! Förstår verkligen att det är svårt att tänka så och finna någon tröst. Det är svårt att se något positivt och någon mening med hela situationen, men ibland gör man ett klent försök. Mamma gjorde sin tredje strålning idag och har väldigt ont i huvudet av behandlingen - hjärnan svullnar av strålningen. Man inser då hur allvarligt det är och det känns så obehagligt när det är hjärnan de håller på med - man vet aldrig vad som kan hända.
Tack för din omtanke och massa styrkekramar till dig i er svåra stund! Maria
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
