Saknar dom gamla tiderna...

[Linni]

Ja min stackars son har ju tvingats gå igenom en hel del förluster i sitt korta liv. De flesta genom flytt, några genom dödsfall! Han har oftare och oftare börjat fråga om jag helst skulle vilja ha det som det är nu eller som det var förut. Om jag inte tycker att det var bättre förr. Han pratar mkt om dom gamla tiderna... och om hur bra det var då. Ibland kan han bli så sentimental att han blir tårögd.
Idag satt han och tittade på Lillefot och så var det något sorgligt som hände... Ropade på honom i ett annat ärende och han kom ut snyftandes med stoooora tårar som trillade nedför kinderna. Frågade om filmen var sorglig och då svarade han och grät ännu mer... "Den fick mig att börja tänka på de gamla tiderna, på mina gamla kompisar... När jag ser såna där sorgliga saker på film, så börjar jag tänka på sorgliga saker, på de gamla kompisarna... speciellt en av dom" Undrade om det var L varpå han snyftar ja!!
Det är så märkligt, för han har ansett att L varit hans bästa kompis jämt nästan. Ändå så lekte dom nästan bara på dagis! Visserligen under fem år men iaf. Grannen, som var lika gammal och som gått på samma dagis lika länge... som han lekt med både på dagis och hemma på helger och vardagar, saknar han inte alls lika mkt. Och hans vad jag trodde allra bästaste två kompisar (som var fosterhemsbarn hos min mamma och i nästan samma ålder, och som han vuxit upp med nästan), pratar han inte alls om nästan. Men det var inte så länge sen dom försvann bort från honom iofsig... så det kanske har med saken att göra.

Neo har skrivit brev till L men inte fått något svar. Tycker det är riktigt dåligt av föräldrarna att inte svara. Åtminstonne kan man ju höra av sig och säga att det inte hinns lekas eller något iaf. Neo skrev ändå att han saknade honm jättemkt och jättegärna ville leka någon dag osv.
Vet inte om jag ska skicka ett till brev, eller ja Neo alltså... Känns så hemskt om han inte får svar igen!

Det gör så ont i mig och jag kan hålla med Neo om att de gamla tiderna var bättre... bortsett från att Milo inte fanns då! Han hade alla sina kompisar, min mamma hade de två killarna, våran älskade katt var i livet osv. Nu flyttar mamma snart oxå och Neo har bara en kompis kvar som han bryr sig om... Tycker så synd om honom. Så mkt har bara slitits ifrån honom... och jag kan inget annat göra än att kramas och tröstas!

[-Selma-]

Det är jobbigt när det blir så. Emilia brukar känna på samma vis. Vi flyttade när hon fyllde 5 och flyttade då ifrån hennes bästis, som i och för sig var 2,5 år äldre. fortfarande kan hon prata om när vi bodde där och hur bra det var och att hon saknar gården och kompisarna där. Även hon blir tårögd och ledsen. Vi har i och för sig varit där och hälsat på, men det är ju inte samma sak som när vi bodde där. Tycker som du att det är dåligt av föräldrarna att inte svara på brevet som Neo skickat. kanske måste ni aktivt försöka hitta nya kompisar i skolan och bjuda hem efter skolan och så för att han ska komma vidare i livet? Kram

[Linni]

Han leker ju lite med andra barn. Han har ju V som även han har gått på samma dagis sen dom började. Dom är väl bästisar nu och trivs bra ihop. Men det inte samma som med som andra tycker jag! De andra som han leker med... känns mest som okej tidsfördriv. Inga som betyder något för honom... utan mer bara att ha något att göra för stunden. Det är itne många från sin klass som han vill bjuda på sitt kalas, troligen för att dom inte betyder så mkt egentligen utan mer funkar som just tidsfödriv.

Ja ja... vi får se hur det går! Jag vill ju helst flytta härifrån oxå om jag fick bestämma. Men jag vet inte riktigt vart heller, så tills jag har något vettigt att komma med, så är det ju lugnast att bo kvar!

Man önskar bara att man kunde ta bort all hjärtesorg och olycka ur deras liv!