Vill vi ha den gamla tiden tillbaka?

[Anonym lärare]

Lyfter ett av mina inlägg som jag skrivit längre ner men inte fått någon reaktion på. Diskussionen handlar om "den låga nivån på dagens lärare" som någon uttryckte sig. Man anser att kraven minskat på alla sätt och vis.
Kanske kan man hålla med eller kanske inte. Men OM det nu är så, varför har det blivit så? Här klipper jag in det jag skrev om detta. Vill vi ha den gamla tiden tillbaka till varje pris? Eller till viss del? Hur stor del i så fall och vilka är det som bestämmer vad som är rätt nivå?

Vill bara påminna om att allt kostar. (Nu menar jag inte pengar i detta fall).
En snygg handstil kostar, att träna in ett rikt ordförråd kostar, för att ta några exempel.

Ska ta ett exempel som en kollega till mig var med om.
Hon hade en elev som var kapabel och intelligent, men inte speciellt ambitiös. Hans åsikt om vad som var tillräckligt snygg handstil överenstämde inte med min kollegas.

En dag fick hon in hans skrivbok, frågorna var besvarade, men skrivna i en nästan oläslig handstil.
Hon tog (mycket ovanligt idag!) stora suddet och suddade helt sonika ut hela sidan och sa till honom att göra om uppgiften och att nu skriva med prydlig, läslig handstil.

På kvällen fick hon samtal hem från elevens mamma. Hon var rosenrasande och menade att hon skulle gå vidare till rektorn om detta någonsin hände igen. Hennes son hade rätt till att utvecklas i egen takt, ingen skulle komma och ta ifrån honom skrivglädjen genom att sudda i hans texter.

Det här får stå som ett exempel på dagens inställning, rent generellt, till skolarbete. Alla delar inte denna förälders åsikt, men alldeles för många gör det. De skulle fara i taket om dagens lärare ställde de krav som gårdagens lärare gjorde.

Där rev man ut sidor som var fult skrivna, eleven fick bakläxa, man lämnade inte in slarvigt arbete utan att få göra om eller få en skarp kommentar. Idag är det läraren som får skarpa kommentaren om den ställer krav på eleverna. Hänsyn ska tas till - ja gud vet vad - och det är aldrig eleven som ska jobba hårdare.

Gårdagens lärare fick nog elever som lyfte sig själva i kragen. De fick förstås också elever som knäcktes av kraven. Gränsen är hårfin, och idag står pendeln på "låga krav" men är på väg mot högre.

Men vem bestämmer vilka krav som ska ställas på eleverna? Är det läraren själv?
Jag menar att det är samhället i stort. Det som accepteras eller inte accepteras, vad som är gångbart eller inte gångbart bestäms av något så luddigt som allmänheten. När vindarna vänder så vänder också attityderna och med den, åsikten om vad som är rätt krav på eleverna.

[kmcb]

Caligula vill nog ingen ha tillbaka - men visst måste det gå att skruva upp kraven lite på vissa ställen utan att människor ska flyga i taket.

Ett problemet som jag ser med skolan idag är att det är så otroligt ojämt kvalité - vissa skolor fungerar hur bra som helst och får i princip alla elever med sig på ett utvecklingståg genom läsåren som gör att de står väl rustade inför framtiden medan andra skolor knappt fungerar alls. En anledning är, som jag ser det, kommunaliseringen av skolan men en annan är absolut rädslan för att sätta upp konkreta mål och sedan faktiskt mäta eleverna mot det målet.

Hur ska man få en förälder som ditt exempel att förstå att man faktiskt har som krav/mål i skolan att man ska skriva läsligt... man skriver inte kladd för sin egen del utan skrivandet är ett sätt att kommunicera med andra människor och då gäller det att andra också kan läsa kråkfötterna? Det är en utmaning i sig.

[Anonym lärare]

Det är visserligen en utmaning.
Men om den samhälleliga andan är sådan att en lärare inte får be (eller snarare säga till) en elev att anstränga sig så blir det svårt att utföra det ursprungliga uppdraget.
Nu är visserligen pendeln på väg att svänga åt andra hållet med skriftliga omdömen och betyg från lägre årskurser. Jag lägger inte in någon värdering i det just nu, men påpekar bara att det kostar att nå högre mål.
Om inte föräldrarna själva inser det så blir det svårt att få eleverna att anstränga sig mer.

Idag är det många som tror att en engagerad skolförälder är en sådan som letar fel på skolan och läraren och påpekar dessa. Självklart ska man påtala uppenbara fel och brister, men när det bara blir ett ständigt felfinnande och aldrig blir ett bidrag i positiv anda för att lyfta skolan och läraren, så blir resulatet att man mest sliter ner, inte bygger upp.

I bästa fall kommer nu dessa skriftliga omdömen och förhoppningsvis klarare mål (?) att göra att lärarna kan bli tydligare och att det inte går att undvika att se att det inte bara ligger på läraren att släpa eleverna över godkäntmålet, utan att arbetet måste delas av samtliga inblandade: lärare, elever och föräldrar.

[Anonymis]

Jag tycker faktiskt att läraren gjorde rätt som suddade ut och sa till eleven att göra om. Men jag tycker också att läraren i fråga borde ha kontaktat målsman, t ex via mail, och förklarat vad som var orsaken till att texten suddats ut. Jag är dessutom övertygad om att det är nyttigt att få lära sig att stava redan i de tidiga årskurserna, att inte kunna stava begripligt blir ett handikapp. Jag tycker det är larvigt att säga att man tar bort skrivglädje genom att kräva att barnen inte slarvar igenom uppgifterna. Jag är säker på att en mig närstående person som ALDRIG fick sin stavning rättad som barn hade blivit väldigt glad om h*n idag hade vetat hur man stavar vissa ord och hade sluppit skämmas för sin usla stavning.

Jag tycker att det skall finnas inskrivet i något slags regelverk, att skolor tar fram regler för vad som accepteras och krävs av eleverna på just den skolan. På så sätt varudeklarerar man skolan och föräldrarna vet på förhand vad som förväntas.

[Malinau]

Måste jag välja antingen eller?

Skolan är en läroplats. Där ska våra barn få de kunskaper och färdigheter de behöver för att klara sig i livet, framförallt för att få arbete och kunna försörja sig. För varje dag kommer de närmare tröskeln. Jag skrev ett inlägg nedan om att lärare måste lära sig att kommunicera med föräldrar också:
http://www.alltforforaldrar.se/snack....php?p=7617275

På många sätt har jag upplevt skolan som en lekstuga. När sonen gick i småskolan var det bättre ordning på fritids än i klassrummet.

I skolan bestämmer läraren. Inte eleverna och inte föräldrarna. Lärare har ett uppdrag från samhället att leva upp till. DET fattar inte alla. De tror att allt ska ordna sig, vilket är vanligt i bortskämdhetens surfland nummer 1.

Men lärare måste också förtjäna sin respekt. Den kommer inte med titeln på det jobbet heller.

Jag blir förbannad när första föräldramötet är i oktober i åk 1 och då står läraren där och svamlar om de fina lerfigurerna barnen har gjort och att de fått nya gardiner i år... Blaha, blaha. Hur tror den människan att jag ska känna någon respekt för denne som en kunnig pedagog som ska ge mitt barn en stor del av kunskap för livet?

Sedan fegar lärare ur när de får klagomål. Jag vet lärare som inte gör det. De frågar föräldrar som i ditt exempel om de får prestera vad skit som helst på sitt jobb och komma undan med det. Sällan får de det.

Dessa lärare får ordning på elever och de kan få ordning på föräldrar ibland också, men då förlorar de sina kompisar i kollegierummet! En vän som är lärare fick skit i kollegierummet för att hon krävde av niondeklassarna att de skulle kunna stava vanliga svenska ord rätt i sin uppsatser.

Kunskap och ordning. Ja, tack.

[Anna-Frida]

Det är jag som förälder som skall se till att mitt barn tycker skolan är tillräckligt rolig och viktig för att hon skall anstränga sig.
i det åtagandet ligger att jag inte talar illa om hennes skola/lärare, håller mig informerad om hennes skolarbete, håller koll på vad läraren ställer för krav på prov och uppsatser (då är det ju bra när det står om den skall vara prydligt skriven för hand eller utskiven i Word t.ex.) läser hennes arbeten, diskuterar hennes läxor och går på utvecklingssamtalen.
sen har vi ju nu för tiden möjlighet att direkt påverka våra barns skolgång. vi kan byta skola! (eller... de flesta kan)

[mollybolly]

att lärarna vågade ställa ordentliga krav både på prestationer och uppförande. Och självklart ska jag som förälder backa upp läraren i detta.

[kmcb]

Jag hoppas ju att den samhälleliga andan kan släppa flumskolan lite ifrån sig... jag är den första att lovorda de skriftliga omdömen som sonen hade med sig från i våras när han gick i 1:an... och jag hoppas innerligt att det blir mer ordning på torpet inom skolvärlden.

Men självklart kostar det och jag hoppas att samhället är beredd att betala en liten ökning av skolkostnaderna - samtidigt som jag är övertygad om att man kan spara in pengar framför allt inom den kommunala förvaltningen genom att agera lite mer effektivt och lite mer "smart" i vissa sammanhang.

[Anonym]

Men vad gör man om man gjort allt detta och ens barn vantrivs fast det inte finns något att "ta på" ?
Vi här hemma pratar ( självklart inte! ) illa om varken läraren eller skolan. Det är väl självklart att man inte gör så.
Min dotter, 8 år, vill inte gå till skolan för att hon tycker det är tråkigt. Kompisar har hon och de gillar henne. Men fröken klagar på hennes koncentration, att hon har svårt att komma igång med arbetet, att hon rör sig hela tiden, snurrar på pennan, pillar med något hela tiden. Bland annat detta. Hon får inte höra så mycket positivt misstänker jag.

[_Maa_]

Min erfarenhet är den motsatta - på den gamla tiden 70-80-tal - så fanns det inte en förälder som klagade på något lärarna gjorde, för de tog inte del i sina barns värld så som vi gör (och förväntas göra) idag.
Barnen fick själva klara ut precis allt - på raster, med kompisar, och hur det gick i skolarbetet. Även om föräldrarna var mycket ansvarstagande, själva lärare, så ställde de inte det minsta krav på skolan även om läraren var för ung, för grön och inte kunde varken hålla ordning eller anpassa undervisningen.

Idag har vi stenkoll - föräldrarna ringer runt när barnen berättar grejer, för att kolla vad som gäller, för att ta reda på hur personalsituationen är, för att ev ta upp saker i föräldrarådet. På barnens utvecklingssamtal förväntar vi oss en individuell planering osv osv osv.
Dessutom har vi faktiskt nån slags känsla för vad barnen kommer att behöva kunna i sitt vuxenliv - det hade knappast våra föräldrar - de hade sin egen uppväxt i ett bondesamhälle och absolut inget att jämföra med - samhället var då fortfarande i mkt snabb förändring och alla de nya samhällsinstitutionerna var just nya.

[-Betula-]

Jag tycker du begår det klassiska misstaget - att jämställa krav på eleverna att prestera en hygglig nivå på skolarbetet med METODER som är helt förkastliga. I ditt exempel tycker jag läraren gjorde helt fel som suddade ut sidan - det är en auktoritär och kränkande handling som visar att det som skrivits rent bokstavligt inte är värd något. Ingen vuxen människa skulle acceptera att bli behandlad så på sitt arbete, hur uselt det jobb man lämnat ifrån sig än är.

Bättre hade förstås varit att be eleven skriva rent det hela med motiveringen att det helt enkelt ingår i uppgiften att skriva det man ändå bemödat sig om på ett läsligt sätt. Det som skrives har en mottagare och den personen måste också vara i fokus. Och så vidare.

Dina kopplingar till Caligula och utrivna sidor visar på samma svartvita inställning - krav=destruktiva och förtryckande metoder. Jag menar att det inte finns någon sådan koppling överhuvudtaget.

[omnia]

Jag tror inte att man på nått sätt blir hjälpt av att en hel sida text suddas ut, eftersom det i min värld är ett "straff". Däremot kan jag gå med på ett "det du skrivit verkar väldigt ambitiöst, men det är viktigt att andra kan läsa det så kan du vara snäll och skriva om det tydligare". (naturligvis ska detta inte göras med en bedjande "snälla", utan ett krävande men artigt "snälla".) För mig är det en stor skillnad.

Jag tror att en viktig del är förväntningar, att läraren ser varje elev, att kunna anpassa undervisnigen så den passar eleven. Hur en elev lär sig stava måste inte vara hur den andra gör det. Det samma gäller ju då kraven, för en elev som tycker det är jobbigt att skriva texter, är det en bedrift i sig att lämna in tre sidor, för någon som gör det i en handvändning kan man ha lite krav på utförande och innehåll.

Jag upplever att det dock falerar lite i det sista, elever som gör det som ska men inget utöver det känner inte att den förväntades prestera mer och ambitionsnivån kan riskera att bli därefter.

När det gäller den "låga nivån" så får jag intrycket att det handlar om ämnes kunskaper. Att lärare i dag inte är experter. För min del får de gärna vara experter, men att de är pedagogiska och dessutom vet hur man utvärderar elevers prestationer och kunskaper för att kunna bygga vidare på det är viktigare för mig.

[Anna-Frida]

så tråkigt att din tjej har det trist i skolan.
visste jag hur det skulle ordnas så hade jag lösningen på skolans alla problem.
jag tror inte man som förälder kan göra annat än prata med barnet, prata med lärarna, stimulera och sen göra allt en gång till.
min poäng är att det är, i första hand, vi föräldrar som skall se till att barnet klarar skolan, inte skolan.
å detta då väldigt generaliserat. det finns ju lärare som inte fungerar (precis som det finns läkare eller rörmokare som inte gör ett bra jobb) och det finns barn som inte passar i en viss skola. då får man försöka finna en lösning i skolan eller byta skola.

[Sist]

Jag tror att jag vill ha en skola med andra krav än förr. inte högre, inte lägre men andra. Jag tycker tillexempel att det är viktigare att barnen vet var bokstäverna sitter på tangentbordet än att de kan skriva fint för hand. Jag vill inte att barnen ska kunna rabbla afrikas floder, men jag vill att de ska förstå hur dessa floder påverkar människorna som bor där och hur det i sin tur faktiskt påverkar oss. Jag vill inte se en skola som ger barnen en massa kunskaper som de kanske har nytta av om 20 år. Jag vill ha en skola där det växer upp människor som har verktyg till att förbättra världen. inte den värld vi har i dag utan den som kommer om 20 år och som ajg kasnke intefår uppleva. Lärarna som ska undervisa dessa barn måste alltså inte kunna allt barnen ska lära sig. De måste ha en ödmjujk inställning till att hjälpa barnen till, för barnet, relevanta kunskaper som kanske sträcker sig långt bortom de egna. inom områden som läraren inte behärskar. Men där läraren ändå kan vara en mentor och ett stöd i inlärningsprocessen.

[Anna-Frida]

precis, verktyg! så bra formulerat, tycker jag.
och vi föräldrar är en del i detta, visst är det fantastiskt!

PS: fast en prydlig handstil underlättar livet. :-)

[kmcb]

Jag håller med om det sista men jag tror att många underskattar hur viktigt baskunskap är... och då kanske t.o.m floderna i Afrika ingår i som kunskapsmål.

Hur ska man kunna avgöra om det är farligt med en översvämning i Tigris om man inte vet var Tigris ligger utan att slå upp det?

...eller ett aktuellt exempel från verkligheten - hur ska man kunna avgöra om 20 muskotnötter är farligt om man inte vet hur en muskottnöt ser ut och vad den används till - och att den är giftig i för stora mängder...

Men i övrigt håller jag med dig om att man måste lära barn en inlärningsprocess och man måste också lära dem källkritik.

[Sist]

I min värld är det viktigare att barnet i skolan har fått lära sig hur och var man slår upp var Tigris ligger än att de vet det direkt.

[_Maa_]

men t ex källkritik har vi ju diskuterat förut härinne, och kom då fram till med hjälp av lärarna som skriver här att några speciella kunskaper i källkritik har lärarna inte fått, utan det blir upp till varje lärares sunda förnuft vad de ska lära ut, och att målen inte kunde vara högt satta, utan att om högstadieelever visste att de inte skulle tro på allt de hittade på nätet så fick man vara glad.
likaså om tangentbordsträning - inget som ingår i skolans mål.

så vi har ett styvt jobb framför oss tror jag - att antingen få in nya saker i skolan lite snabbt, eller att satsa stort på att lära våra egna barn det de behöver för framtiden hemma.
puh.

[_Maa_]

"framtidskunskaper" är intressant.
nu ska de t ex ha klimattema i skolan - och jag undrar hur de ska lösa det - utan att ungarna får ångest, och utan att de lägger problemet på ungarnas axlar - hur ska de avgränsa vilka fakta de ska förmedla, och på vilket sätt ska de göra det?
nu råkar jag själv vara extremt insatt i just det här, och _jag_ kan inte se hur man ska kunna göra en rimlig avvägning här. hur ska sonens lärare då klara av det??
det jag gissar är att det återigen kommer att ligga på mig som förälder att hjälpa mitt barn igenom den ångesten och den alltför stora ansvarsbördan. hoppas ju förstås att det inte blir så.
och de som inte har föräldrar som tar tag i det - de får antingen må dåligt eller rusta sig med cynism redan som åttaåringar. hu.

[Anna-Frida]

det ena utesluter inte det andra. eller.. det ena kräver det andra. baskunskaper + informationssökning + källkritik = bra.
har man inte baskunskaperna så vet man ju inte vad man skall söka efter.