Känner ni här inne till hemundervising?

[Oxymara]

Ja, eller nej?
det finns massor av info på www.rohus.nu
en nybildad förening, riksoganisationen för hemundervisning i Sverige
kostar bara 100 kr/familj och år att stödja denna mänskliga rättighet som vi alla har nytta av-om föräldrar har kvar rätten (Björklund hotar nu att ta bort den-i strid med FN's stadgar och Europa konventionen, men ändå) så måste skolan skärpa sig ytterligare
du som inte hemundervisar har inget att förlora på att de som vill får lov
det krävs insyn av kommunen eller av skolan så det är inte nåt flum, man följer läroplanen och rapporterar, för loggbok och har samma läroplan som i skolan
ja det är lätt att debattera och många "faller i fällan" och blir arga, personliga och upprörda just som med amning, samsovning och sjalbärning sånt som väcker starka känslor, men nu härliga människor här inne, fall inte i fällan, läs och kolla
vi är vanliga, olika och ofta väldigt anknytningsintresserad föräldrar som gör det här
-med hela hjärtat och med full social träning för våra barn, vi träffar andra skolbarn, vuxna och familjer och vi isolerar oss inte
av 100-150 barn i sverige idag så är det kanske ett litet fåtal som inte haft insyn och inte följt läroplanen, men det beror på att kommunerna lättvindigt gett dem tillstånd att hemundervisa och sedan inte följt upp alls utan lämnat dem ensamma, en journalist hittar dessa fall och följden blir att utbildningsministern vill förbjuda hemundervisning. För att släta över att de missat sin insyn själva och är okunniga i frågan-lättare då att förbjuda för alla än att sköta sitt jobb från början
Så missa inte detta: Kolla in hemundervisning och se att det är bra att det finns även om du inte själv ska göra det så är det många AP familjer som fortsätter AP på detta sätt i Sverige! Läs mer på www.rohus.nu
Se även "debatten" som pågår nu på hemmaföräldrar-de som ofta valt bort dagis... vad tyckte de?

[Mamma Erik]

Jag tycker det är skrämmande att hålla barn isolerade från andra värderingar. För mig är det sunt att låta barn möta en ny värld, målet för mig som förälder har varit att sonen skall få sina egna värderingar och få styrkan att själv välja sitt liv och för att göra detta val, måste man tidigt lära sig leva med och se andra människor i andra situationer.
Sedan tycker jag det är lite skrämmande när man läser inlägg som man nästa läser AP som en idelogi, för mig är AP ett förhållningsätt till sitt barn och även sina medmänniskor. Dvs ömsesidig respekt, framför allt för den unika människan.
Jag har alltid och kommer alltid vara emot hemskola, det finns fåtal tillfällen när detta kan vara nödvändigt, det är när skolan/samhället inte kan tillgodogöra ett speciellt barn med speciella behov eller när ett barn far väldigt illa i en skolmiljö.
Att se sig själv som att vara det enda som barnet behöver känns lite ego i mina ögon.
Det sägs att det krävs en hel by att uppfostra (eller vägleda om det känns bättre) ett barn

[Sintra]

Bra talat!

[krax]

är stort i USA, och under mina år där har jag inte sett några positiva utfall. även här hemma ser jag att barn har både svårt att dela med sig, och att delta om de inte socialiseras.

I min familj kör det vi tror på (delvis AP), oavsett om det finns andra familjer som påverkar miljön eller inte. Det är i kontrasterande miljöer som vi verkligen lär oss vad våra värderingar betyder -- utan ifrågasättande blir det så konturlöst.

[krax]

blir jag så trött på idén att "det är så lätt som en plätt att vara lärare att alla kan vara det".
det är en lång process att tillskansa sig kunskapen att förmedla kunskap -- universitetspoängen är bara toppen av isberget och i sig oviktiga -- och i skolans värld går det åt många professionella pedagoger till varje enskilt barn för att tillgodose kunskapsbehovet.

vi skulle aldrig skicka våra barn till en hjärnkirurg utan godkänd examen, däremot kan vem som helst därutöver kvacksalva med våra barns hjärnor?

jaja, föräldrar är inte "vem som helst", men jag menar från ett kunskapsperspektiv. Det är ju inte bara att läsa boken innan och sedan återge innehållet som formar lärandet. Jag, trots att jag är en ganska hyfsad pedagog, skulle aldrig våga lita på att jag skulle räcka till som enda lärare och fostrare till mitt barn. Mitt barn ska lära sig hantera olika sorters människor, och inte ens med bästa vilja kan jag (ensam eller med likatänkande kompisar) erbjuda det.

It takes a village to raise a child, och den byn består av en brokig samling människor.

[Mamma till lille t]

Instämmer helt. *imt*

[Mamma till lille t]

Men hur är det i dag då, vem får bedriva hemskola?

När jag var liten var det en flicka som gick i hemskola för att hon var allvarligt sjuk, en vanlig förkyldning kunde kosta henne livet. Först när hon blev äldre och lite starkare i kroppen fick hon börja en vanlig klass (samma klass som jag) Hennes mamma var lärare.

Själv hade jag problem då de i skolan inte hade förtåelse för mitt funktionshinder som var ganska okänt på den tiden, vi diskuterade att flytta mej till en privatskola men det blev aldrig av, det var även tal om hemskola men mamma sa att det får hon inte för hon har ingen lärarutbildning.

[Ruby]

Nu är jag inte direkt påläst om hemundervisning utan kan bara utgå från de tankar vi haft kring matbord, jag med mig själv (mycket på sistone) och senast en middag med en rad lärare. När jag tänker på hur Jan Björklunds svarta blick sveper över skolan där små barn ska få betygstämplar i ansiktet redan som sjuåringar kan jag inte annat att tänka att jag måste hemundervisa våra barn. Jag är en synnerligen bra pedagog och jag är smart nog att se till att mina barn dessutom blir socialiserade utan att bli själsligen vingklippta ala Björklund. Min partner är en lika bra pedagog och vi skulle inte bara låta våra barn bli undervisade på ett sätt som stödjer dess personlighet utan också se till att lyfta fram den. Jag känner tvärtom ren terror inför att föra mina barn till en skola idag. Det är som att be om att skada det allra vackraste vi har.

Jag värjer mig också mot bilden av att hemundervisning är "konstigt" folk som antingen är Jehova, biblethumpers USA eller något annat meck. Jag tror mig veta att det finns flera runt om i Sverige som ärligen, uppriktigt och med pedagogiskt mod vågar en vision bortom det vanliga Björklundksa tjafset.

[Mamma till lille t]

Lite OT. Min man är från finland där de tydligen har haft betyg länge från första klass. Min man och jag hade en lång diskussion om ämnet då jag var mycket emot betyg och han var väldigt för det. Vi diskuterade det under en lång resa på 5timmar och när vi kom fram kunde vi fortvarade inte alls enas om ämnet.

Men när det senare fick sjunka in lite mer så förstod jag något jag inte sett tidigare. Betyg eller inte, det spelar ingen roll, det är bara ett papper lika intetsägade i sej själv som vilket annat papper som helst. Det viktiga är hur man bemöter barnen och det bestäms inte av om man ger ut betyg eller inte utan de värderingarna styrs av något helt annat. Av vilken människosyn och samhällssyn den personen har. Det finns både bra och dåliga lärare, och det ändras varken från eller till av betyg.

Fast jag tycker nog fortvarade att betyg är onödvändiga, men i och för sej ogillar jag diagnoser också för det är också bara ett onödvändigt papper om man skulle bemöta varje människa som en individ behövs inte papper.

[Ruby]

Jag tänker på alla som blir stämplade som dåliga från klass ett. Det kan var oerhört svårt att resa sig från en sådan "roll" i en klass eller skola. Hur många har inte fått sin självkänsla eller sitt självförtroende krossat av betyg? Jag har hur många exempel som helst av vänner som i vuxen ålder gör allt terapeutiska arbete de kan men har svårt att komma från en bild som etsat sig in i ryggmärgen- Jag är dålig.

Jag tror på en helt annan väg där återkoppling och självkänsla/självförtroende står i centrum. Det gäller att fånga upp tjejen som börjar destruktiva mot sig själv för att hon inte klarar matten (som ju är en sådan märklig kollektiv mätsticka på om du är intelligent eller ej) och stödja i matte eller visa hennes egenvärde på andra områden. Har skolan tid med det idag? Har skolan tid med individbaserad och individfokuserade lösningar? Såklart finns det vissa lärare som får barn att blomma, men de är få med tanke på de ramar och regelverk som styr skolan idag. Ibland tänker jag att vi..hemska tanke...tvingas flytta till USA för att kunna ta väl hand om vara barn och hemundervisa. Å andra sidan kanske vi finner en bra skola med varma eldsjälar som ser barnets förmågor- intellektuella, kreativa och själsliga. Om nu inte det är samma sak.

[Mamma till lille t]

Det här stämplingen att man är dålig kan man ge mycket bra utan att ge betyg. Och det behöver inte komma bara för att det finns ett betyg, utan det kan vara, se här nu vet vi vart du ligger just nu men det tar inte länge för dej att ändra på det, det ska vi jobba för tillsammans.

Jag tror att det finns jättemånga superduktiga lärare som gör ett fantastiskt jobb, oberoende om de ger betyg eller inte. Det är bara att de tragiska fallen de är de man hör om!

Jag tror även att man som förälder kan göra mycket för att påverka skolan. Jag är inte heller främmade för att flytta barnet till en annan skola om just den skolan inte är bra. Däremot så är inte hemskolning något för mej, inte för att jag fördömmer andra som i vissa fall behöver det.

Jag vill vara förälder till mitt barn, inte dess lärare.

[Mamma Erik]

Fast jag råkar vara för betyg och anser ju tidigare desto bättre. Jag tillhör den generationen som fick mina första betyg redan i 2:an. Jag har vänner som bor i andra länder där de har betyg sedan tidigt, inte är de barnen i de länderna mer olyckliga än svenska barn.
Att få ett dåligt betyg, jag har haft 2:a i ett ämne och jag såg inte det som en stämpel, jag blev arg och kämpade mer.
Nu råkar jag även ha borgeliga värderingar, uppvuxen i en släkt där det går 13 lärare på dussinet och det i flera generationer, dvs jag har fått information om skolan inifrån (förutom då att man har haft kompisar med barn som elever och har en son själv som elev)
Skolan har blivit flummigare och faktiskt svårare för barn med problem att ta sig igenom numera. Så det sk Björklunda tjafset är nog inte så mycket tjafs.
Sonen har nu börjat i en ny skola, där studierna är huvudmålet och ta mig sjutton, han är gladare och tycker det är roligare i skolan, förra skolan var mer av typen "här skall vi trivas och må bra", sonen trivdes inte alls.
Personligen skulle jag aldrig inte ens tänka tanken på att undervisa sonen själv, jag är nämligen den sämsta pedagogen som går i ett par skor, fattar inte grabben då blir jag både sur och irriterad, inte bra.
Syrran, som är en suverän lärare, lämnar över hela läxläsningen till sin man, mamma, som var lärare, lämnade över läxläsningen till min pappa.
Så det är en jätteskillnad att undervisa sina egna barn mot att undervisa andras barn.
Ser ju även när det gäller körkort, jag kunde aldrig övningsköra med mina föräldrar, att bilen var hel efteråt är ett under och jag vet många med mig som vägrat detta. Men på en körskola har det gått suveränt-

[-Betula-]

Sånt här gör mig både trött och lite skrattlysten. Vad bekvämt att demonisera en person så där, då är ju liksom saken klar...

Betyg eller inte är lite beside the point - frågan är om vi ska ha tydliga mål och uppföljningar som förmedlas till barn och föräldrar på ett tydligt sätt. Det tror jag att även du vill, inte sant? Och arbetsro och ett schysst och respektfullt klimat i skolan - är det kanske något som bara Jan Björklund tycker att vi ska ha?

[wondergirl]

...till mina barn. Det går bara inte. Och jag är ändå utbildad pedagog F-6. Kunskapen att förmedla lärande har jag. Men jag har väldigt svårt att hålla min på en professionell nivå till mina egna barn. Jag vill inte vara deras lärare, jag vill vara deras mamma.

Jag kan förvisso se ett flertal nackdelar med dagens skola, men jag skulle aldrig vilja, även då jag faktiskt har de pedagogiska kunskaperna att lära ut och förmedla kunskap, att ha hemskola. Barn lär sig även av varandra och det sociala lärandet som sker i skolan kan inte ske i hemmiljö, såvida man inte har sådär 10 ungar.

[ma-mia]

SOm med så mycket annat finns en positiv och en negativ sida. Jag har haft barn i både lite mer traditionell skola och en sk timplanelös skola. Jag kan lugnt säga att kunskapsmässigt behöver inte skola vara bättre än hemundervisning. Skillnaderna mellan skolorna är stora. Sedan är det ju meningen numera att läraren inte ska vara allvetande utan att barnet ska få söka kunskap. Om barnet har rikligt med böcker och tillgång till Internet så tror jag att den kunskapsmässigt kan lära sig en hel del i hemmets lugna vrå. Socialt är skola bättre förutsatt att barnet mår bra där. Om barnet inte mår bra så är hemundervisning en sista utväg. Då får vi som föräldrar se till att barnet få träffa andra barn under fritiden i så stor utsträckning som möjligt. Tillbaka till kunskap så skiljer sig skolor åt rejält de första åren. När vår dotter skulle börja 6 an och besökte den nya skolan höll de på med Europa och hon insåg att hon kunde Italien för det hade vi sagt hemma att det såg ut som en stövel men annars kunde hon inte så många länder. Hemkunskap lovade läraren att de skulle ha redan i årskurs fyra men när det var en vecka kvar på årskurs 5 hade de fortfarande inte haft någon hemkunskap.

Jag har erfarenheter av mindre bra fungerade skolor och jag har fortsatt ha mina barn i skola men när jag tittar tillbaka är jag tveksam om det alltid har varit det bästa. Men jag vet att erfarenheterna har gjort mina barn till de starka individer som de nu är. Om jag hade tagit hem dem hade jag kanske skadat deras självkänsla och självförtroende ännu mer. Att fly är sällan en bra lösning. Hemundervisning ska endast ske om alla alternativ är prövade.

[Lova med tre]

Håller med dig. Tycker att det är synd att ta bort en möjlighet som kan vara räddningen i vissa situationer. Jag tror inte att det är många som väljer denna lösning så varför ta bort möjligheten?

Vi är alla unika individer och jag är för att ha så många vägar som möjligt öppna för oss föräldrar när vi försöker lotsa våra barn ut i världen.

[_Maa_]

De hemskolade barn jag mött (enbart i Sverige) har varit fantastiska - vetgiriga, pigga och väldigt sociala, funkat utmärkt med både andra barn och med vuxna.
Så bara av den anledningen kan jag känna att det är lockande.
Nu när vi stött huvudet i skolans betongvägg ett antal gånger redan, och sonen går bara i tvåan, de kan eller vill inte tillgodose hans behov.. ja...
Just nu tänker jag, att kanske ska man offra några av hans fritidstimmar, och köra hemskolning på den tiden, för att han inte ska bli allt för frustrerad över allt han inte får göra i skolan... jag vet inte...

[-Kattis-]

...vilket kanske är lite som att svära i kyrkan här på AP-forumet, jag vet inte. Hur som helst så har jag aldrig köpt bilden av betyg som något slags djävulens redskap som används i ett enda syfte, nämligen att stämpla våra barn som odugliga. Jag har alltid haft svårt för den här demoniseringen av betyg - för mig är betyg varken mer eller mindre än feedback på utfört arbete, något som jag tror att både barn, ungdomar och vuxna mår bra av att få på regelbunden basis.

Själv tycker jag att julen i åk 8 är för sent att få de första betygen. Med nuvarande system blir betygen onödigt överdramatiserade, samtidigt som tiden är väldigt knapp för att hinna förbättra betygen innan det blir dags att säka till gymnasiet.

Jag skulle vilja se betyg varje termin från åk 6 och jag kan inte se varför det skulle vara en så förtvivlat stor skillnad mellan att få just bokstäverna VG på ett papper i stället för ett papper med ett skriftligt omdöme bestående av lite fler bokstäver och ord men där man ändå lätt kan ana sig till hur eleven ligger till i förhållande till målen, och därmed vilket betyg eleven skulle fått om betyg skulle ha satts.

För mig ligger det inget förtryckande eller nedvärderande i att eleverna får reda på hur pass väl de uppfyller målen med de olika kurser som de enligt skollagen faktiskt är ålagda att lära sig. Att betyg på något sätt skulle innebära för höga krav kan jag inte heller hålla med om. Jag tycker Jan Björklund har rätt när han säger att en skola utan krav sviker framför allt de s k svaga eleverna, de som kommer från studieovana hem. Att inte ställa krav på att även dessa elever ska kunna tillgodogöra sig skolans mål är enligt mig samma sak som att säga att dessa elever är hopplösa losers, som det inte är lönt att satsa på för de kommer ändå aldrig att bli något. Att inte ställa krav är enligt min uppfattning att förminska dessa elevers människovärde.

Det är framför allt barn till föräldrar som av olika skäl saknar möjlighet, ork eller kunskaper nog för att kunna hjälpa dem i skolarbetet som behöver en skola som ställer krav - men givetvis måste kraven vara rimliga och de behöver förenas med massor av uppmuntran och stöd. Tv-serien "Klass 9 A" visade tydligt hur elever som tappat tilltron till sin förmåga kunde få den tillbaka igen tack vare en kombination av kunniga och engagerade lärare, studiero, motivationshöjande aktiviteter och en inställning från skolan att alla är värda en chans, att ingen är hopplös, att möjligheten att utvecklas och nå sina mål bor inom oss alla om vi bara vågar tro på oss själva.

[-Betula-]

Mycket väl talat och jag håller med på varje punkt. Vad jag inte skrev i mitt eget inlägg var att betyg ju faktiskt inte, vilket man kan tro av Rubys inlägg, kommer att förekomma från sju års ålder - däremot är det fritt fram för den skola *som vill* att avge *skriftliga omdömen som kan vara betygsliknande* från årskurs 1.

Riktiga betyg blir det från årskurs 6 från och med 2010 om jag inte tar fel. Många elever jag har talat med tycker precis som du att årskurs 8 är alldeles för sent, att det blir ett onödigt stressigt fokus för sent.

[-Kattis-]

...så blir ju betygen onödigt överdramatiserade när eleverna bara hinner få dem vid totalt tre tillfällen under hela sin grundskoletid. Jag tror att om man börjar tidigare så blir det inte samma jättegrej utan mera en självklarhet, något man vänjer sig vid att få vid varje terminsslut. Egentligen tycker jag att man skulle kunna få betyg ännu oftare faktiskt, gärna en gång i mitten av terminen också. Ju oftare, desto mindre dramatiskt och desto mera tid att hinna förbättra det som kanske behöver förbättras.