Styvfarmor (lång)

[anonymt namn]

Har en grej som jag inte riktigt kan släppa.
Har lite svårt för sonens farfars fru *E*.
Dom har varit gifta flera år och jag hade inget emot henne innan sonen föddes.
Det enda var väll att vi inte träffads så ofta, trots att vi båda bor i en liten stad.
Tänkte att det berodde på att både jag och min sambo jobbade mycket kvällar och helger.
*E* är dessutom lite folkskygg, så hon var sällan med när svärfar kom och hälsade på när det var kalas eller liknande. (Tror hon varit hemma hos oss en gång på tre år)

Nu var farfar och styvfarmor barnvakt några timmar i helgen för att jag och sambon skulle få lite egen tid.
Har lämnat sonen där en gång tidigare i några timmar och då gick det bra (då var han två månader och sov nästan hela tiden)
Denna gång varnade sambons syster att de senaste två gångerna som hon lämnat sina barn till dem hade *E* inte varit nykter!!! Jag har aldrig sett henne onykter, men som sagt så träffas vi sällan sedan sonen föddes.
Jag var uppe och lämnade sonen och såg efter att hon var nykter, dessutom skulle även farfar vara hemma så jag var inte orolig för att det skulle hända något
(sonen är farfars ögonsten, men tyvärr blir det inte så ofta vi träffas. Farfar kommer ibland förbi hemma hos oss när han är på väg hem från jobbet och sonen känner igen honom och är gärna med farfar då.)
Kom tillbaka efter några timmar och skulle hämta honom och frågade hur det gått.
Han hade varit lite ledsen, men blivit glad när han var hos farfar. (Sonen är 9 månader och lite blyg för folk han inte känner)
Därför tyckte *E* att vi måste lämna bort honom mycket oftare så han lärde sig att vara hos andra.

Jag ville inte säga något då, framför sambon och hans pappa, men det går alltid jättebra när vi lämnar honom till t.ex. farmor eller någon annan som vi träffar ofta, så jag tror problemet är att *E* inte hälsar på tillräckligt ofta och försöker lära känna honom i en miljö där han känner sig hemma.
Försökte lägga fram lite fint att *E* gärna kan komma och hälsa på på dagarna hemma hos oss om hon vill
(Jag är mammaledig och hon jobbar halvtid om jag minns rätt så hon är ledig en stund innan sambons pappa kommer hem) men på det fick jag inget svar. Istället tjatade hon bara om att vi måste lämna bort honom oftare så han vänjer sig att vara utan oss.
Som mamma lät det jättehemskt i mina öron, att han ska lära sig vara utan mig... Klart jag förstår vad hon menar, men vi lämnar ju bort honom ibland, bara att det oftast blir till andra som jag har mer förtroende för.
Tycker också lite synd om farfar som inte får träffa sitt barnbarn så ofta.
Hade inte *E* varit där hade vi säkert både hälsat på och lämnat sonen till farfar oftare, men jag tror han är lite osäker också och vet inte om han skulle våga vara barnvakt själv
(Tvivlar dock inte på att han skulle klara det eftersom han uppfostrade sambon när han var liten och dom separerade)

Oj vad detta blev långt och personligt och invecklat nu.
Hoppas ändå att någon kan komma med något råd om vad jag ska göra.
Eller om någon arit i en liknande situation och kan ge tips på vad ni gjort åt det.
Tack för att ni orkat läsa såhär långt.
Kramar till alla

[Malinau]

Du har rätt i dina känslor. Man tränar inte barn till trygghet genom att placera dem i otrygga situationer. Oftast blir det istället otrygga barn av det.

Små barn är ofta mycket känsligare än vi tror eftersom det de känner igen utgör tryggheten som är så grundläggande viktig för dem. Vuxna misstolkar att barnen är tysta och tror att det innebär att de är nöjda, medan det i själva verket kan vara att de känner sig otrygga och därför är tysta. Egentligen reagerar ju även vuxna så. Många blir tysta och tillbakadragna i obekväma situationer.

En klassisk regel är att om barnet inte är van med miljön så kommer barnvakterna till barnet. Även bebisar känner av sådant. Ljud, ljus, dofter...

Så du har helt rätt, tycker jag.

Att hon inte vill till er utan vill vara hemma kanske har något med alkoholen att göra. Den som inte kan hålla sig nykter när man passar ett barn ett par timmar har ju problem.

[NannaH]

För det första, så ska man inte behöva lämna bort en nio månaders bebis alls, om man inte känner att man vill det, oavsett hur bra bebisen känner den man lämnar till, eller hur mycket man litar på den. Känns det inte bra, så låt bli. Jag har en väldigt nära kontak med min mamma, som även känner min lilla tjej väldigt väl, och varit med endafrån början med henne. Hon ville gärna vara barnvakt tidigt åt min dotter, men jag sa nej. Den enda gång hon var det, var dottern fem månader, och trots att hon varit glad hela toiden hade hon vägrat äta....

Jag tycker du ska ta det lugt, och inte stressa det där med barnvakt. Lämna bara ifrån dig honom när du känner för det, på dina villkor, och till den du vill. (gärna också om barnvakte är hemma hos er, det ger större trygghet för barnet!)

Lycka till.

[Anonym]

Sonens riktiga farmor har varit barnvakt flera gånger, både hos oss och hemma hos sig...
Det har gått jättebra och jag tror inte alls att han mår dåligt av det, tvärtom tror jag det är nyttigt att han lär sig vara trygg hos andra vuxna än mamma och pappa.

Denhär gången hade sambon planerat en lunch och några timmars vuxentid för oss och frågat sin mamma men hon kunde tyvärr inte så istället frågade han sin pappa som bor med styvfarmor...
Jag har som sagt aldrig sett henne onykter utan bara hört det sambons syster sagt, men jag hade såklart aldrig lämnat sonen där om jag kännt mig osäker. Dessutom var sonens farfar hemma och jag litar på att inte heller han skulle utsätta min son för något (Han om någon borde ju veta om frun dricker mer än normalt)
Det var mest hennes kommentar när vi kom tillbaka som retade mig, att vi borde lämna honom till dom oftare, när hon aldrig tar sig tid eller visar intresse att komma till oss.
Men som sagt så känner jag mig mycket tryggare med att lämna sonen till sin riktiga farmor eller till sin faster.
Tycker bara lite synd om sonens farfar som inte får träffa sitt barnbarn så ofta som jag tror han skulle vilja, även om han försöker komma hem till oss då och då (tror inte att hans fru är jätteförtjust i att han åker hem till oss, men jag kan inte förstå varför, hon är såklart också välkommen om hon skulle vilja, men hon har som sagt bara varit hos oss en gång på de tre år vi bott här)

[Fredrica]

Ni känner er son bäst, och jag tycker det är bra att ni är försiktiga och uppmärksamma. OM hon varit onykter och ni har fått en varning är det självklart att ni är extra försiktiga. Att "träna barn" på att bli bortlämnade behöver inte alls tränas i den värsta separationsåldern (som är just i 8-9 månaders ålder). Ni har tid på er att "vänja honom". Du verkar vara en klok mamma så jag tycker du ska lyssna mer på din intuition än på styvfarmor. Sätt ner foten och säg att ni bestämmer vad som är bäst för ert barn och att hon får tycka vad hon vill, och att ni nu vet hennes åsikt. "Tack för den, men vi gör så här iallafall!" I 8-9månaders ålder ska man vara lite extra försiktig med barnvakt eftersom det är en extra känslig ålder som kallas "separationsfasen" där barnet brukar vara lite mer känslig för separationer än det kommer att vara senare. Skynda långsamt och lyssna på er egen inre röst!