bonus mamma varannan vecka, långt

[Kristina2]

Hej,

Efter att ha suttit ute på nätet för att leta svar på mina fundering..."stötte" jag på denna sajt, Verkar som rätt forum.

Jag är sedan 1 år sambo med en man som har tre barn sen innan. 12, 15 år tjejer och en kille 17 år. Allt fungerar rätt så bra.Barnens pappa och deras mamma har delad vårdnad och barnen är varnnan vecka hos respektive förälder. Men jag känner frustration ibland ...vilket gör att jag vänder mig hit.
Jag är van att vara själv, och det är ingen nyhet att jag skulle få tre barn på köpet. ( har inga själv) och eftersom barnen är varannan vecka hos sin mamma så kändes det bra för att då kan jag få vila och få lite "egen tid" Strutta omkring hemma som man gör när man är själv. Lite svårt att springa runt så när barnen är hemma, skillnad med små barn som hinner vänja sig vid en bonus mamma. (hoppas ni förstår vad jag menar )
Saken är den att sonen som är äldst lever som i en "bubbla", ni som har tonårsbarn vet sökert vad jag menar, han kommer och går lite som han vill.
Jag respekterar att barnen kanske tycker det är drygt med skillda föräldrar och att man skall känna sig välkommen i båda hemmen. Men både min sambo och barnens mor har kommer överrens om att barnen skall vara varannan vecka hos varandra. Detta respekterar inte 17 åringen. Han kommer under lunchen, på håltimmar, efter skolan trots att det är mamma vecka.
Inget fel att han kommer då och då...men till saken är att vi bor centralt vilket är lättare för honom att ta sig hem, för han orkar inte cykla den lilla bit extra hem till sin mor ( utan åker hem till oss och ringer för att sedan vänta hela dan på att mamma hämtar honom ) Han gör inget när han kommer hem till oss ( oavsett vecka ) Vi har hund och han förstår inte att man ska ta ut honom, utan sätter sig vid datorn och tvn vilka han kan sitta i dagar framför.
Nu märke säkert att jag blir mer och mer irriterad i min ton när jag skriver, men hur gör jag...jag är van att vara helt singel själv - nu har jag 3 tonårsbarn..som ska vara hos sin mor varannan vecka. Men jag får ALDRID en stund för mig själv.
Har tagit upp detta med min sambo och han säger att barnen får göra som dom vill, men jag försöker förklara att jag behöver egen tid, och att han måste förstå "lite" min situation med tanke på att jag inte har egna barn.
Allt fungerar jätte bra med de två tjejerna, dom krånglar aldrig, dom är hos sin mamma när det är mamma resp. pappa vecka.

Till saken hör även att både mamman och pappan har kommunikationsproblem med killen. De "når" inte fram till honom, orkar inte ta tag i honom utan låter honom gå och göra som han vill... Jag anser att det blir ju inte lättare av att strunta i saker och så fort det blir besvärligt för honom - låta honom bara gå. Bådas beteende genomsyrar och får konsekvenser. Jag säger ifrån och försöker prata med sonen, vilken man alltid får svar "jag vet inte".
åhhhhhhhh...blir galen. Vad gör jag? Blev arg i telefon idag när jag pratade med min sambo. Jag gick hem från jobbet vid lunch då jag hade feber, och vanligtvis måste jag hem på lunchen iaf för att rasta hunden ( mitt ansvar, sonen har håltimme och slutar tidigt varje dag, men han vet inte om han kan gå ut med hunden trots att jag vänligt frågor, han får t.om. betalt om han vill )Jag kommer iaf hem på lunchen helt utmattad..då möter jag honom vid dörren. Han har tydligen slutar för dagen. ( pappa vecka är det också ) jag frågar varför han inte kunde skickat ett sms om att han var på väg hem...så slipper jag kasta mig iväg från jobbet för att rasta hunden när det redan finns ngn hemma - han visste inte svaret. Jag sa att jag hade feber och sa att jag åker hem för att rasta hunden. Det skiter han tydligen i, utan går in sätter säg framför TVn. Jag frågar om han inte ska hem till mamma?? Då vet han inte det heller, trots att det är dit han ska. Han sitter sedan framför tv som ett kolli och väntar till mamma slutar jobbet så hon kan hämta honom. ( för det är jobbigt att ta bussen eller cykla 10 minuter )
Fan vad jag är trött på detta....

hoppas ngn orkar läsa detta och kommentera.

[Achelois]

Hmm, om nåt (guds förbjude) skulle hända deras mor skulle de ju vara hos er jämt. Det får man räkna med när man blir ihop med någon som har barn. Sedan får man ju sätta upp husregler gemensamt för hur man vill ha det hemma.

Diskutera hur ni vill ha det. Vill han inte ta ut hunden? Det är inte hans ansvar. Behöver du nån dag för dig själv? tasa om det då och kom överens om en dag då de helst ska hålla sig borta. (Men förklara också att om det är nåt viktigt är de hjärtligt välkomna.

Kommunikation är viktigast. Lycka till!

[Sist]

Visst ska han vara välkommen men som alltid när vuxna/nästan vuxna delar hem måste man kunna ställa krav på varandra. Sätt upp vilka regler ni vill ha hos er, låt barnen vara med, de har säkert en del "krav" på er som t.ex att det ska finnas mat de veckor de är hos er osv. Ni kan då ställa krav på att den som kommer hem först går ut med hunden. Att om man kommer när det är "mammavecka" så får man själv köpa mat så att det inte är helt slut när ni kommer hem osv.

[Rut_Blad]

Som du själv skriver, så har du inga egna barn, du har inte ens småbarn. Och det du tar upp tycker nog de flesta tonårsföräldrar här är mycket _normalt_ och inget konstigt alls.

Själv har jag tonåringar varje vecka, dygnet runt. Som idag så dök det upp kompisar som också skulle ha middag, bara att fixa mer mat då.

Jag vet inte vad det är för råd eller tips du fiskar efter, för jag tycker att det verkar vara otroligt lugnt hos er de veckor de är där.

- Ingen fylla
- Inga kompisgäng som fyller TV-soffan
- Inga kompisgäng som tömmer köket på allt ätbart
- Inga fimpar i toan
- Inget snott smink

Tror du får tänka efter om det här livet verkligen är något för dig att ta på dig. Det är ett stort ansvar att vara styvförälder åt tonåringar. Du kan omöjligt lägga dig i fostran eller ha åsikter, utan du får vara en stöttande vuxen som _alltid_ välkomnar dem hem.

Jag tycker att det är _postivit_ att 17-åringen kommer hem även på pappans veckor. Vem vet, han kanske flyttar dit på heltid, vilket INTE är ovanligt bland killar gärna gör hos sin pappa.

Ok, ett förslag då.
Jag föreslår att du skaffar ett eget boende, och så fortsätter ni att ha er relation, fast på distans eller som särbos. Snart har de flyttat till eget boende, och då få du ha din "frihet" ifred.
För är din frihet så viktig för dig, så ska du inte stanna kvar i ett samboende som du har idag. Det är inget misslyckande, utan bara ett konstaterande att det inte var ett liv som du klarar av.

Vi som har tonåringar har ju hunnit vänja oss vid att små barn blir större och sedan vuxna. Och det har inte du fått vara med om, och därför är det inte heller konstigt att du tycker det är jobbigt.

Och vad gäller hunden. Lägg ner att få honom att ta hand om hunden. Speciellt när du inte vill ha honom där. Att skicka dubbla budskap gör att han kommer att skita i vad du säger överhuvudtaget, och inte ta dig på allvar. Så ta hand om _din_ hund själv, och ta alla promenader själv med den.

[marib]

själv är jag positiv till att de kommer och går som de behagar.. det blir så i den åldern. Alternativet är att de känner sig ovälkomna och det fungerar inte.

På samma gång kan jag förstå ditt behov av egentid och din frustration. Det enda som kan fungera är (som flera redan skrivit) rak kommunikation som inte kan missförstås.
-Det är HELT ok att du kommer när du vill _men_ skicka ett sms och berätta när du är på väg. Sen kan du ställa frågan om han kan tänka sig hjälpa till med hunden och utgå därifrån.

Det löser sig. Det låter rätt lindrigt trots allt Vi kan byta

[Kristina2]

TACK för era svar!
Instämmer fullkomligt. Och det kunde ju vara värre...att det var festande, droger eller vilka andra allvarliga bekymmer som gjorde denna tonåring till ett besvär. ( om jag nu kan kalla det )

Det är för mig att stå mitt kast, jag träffade ju som sagt i vetskap om att han hade tre barn.

Är tacksam för alla snabba svar. Ett riktigt bra forum som jag kommer "hänga" på.

[cogito]

grabben är ju normalt tonårsslö, men jag tycker att du kan stå för dina behov också. Det är inget övergrepp att kräva lite gentjänster, att gå ut med hunden om han kommer t ex.
Vill man ha frihet som en vuxen så får man ta lite ansvar också.

[ruffa]

Tja, som en del andra här, tycker jag det låter som en typisk tonåring! Han märker säkert också av att du inte gillar honom speciellt mycket och då är det ju inte konstigt att han reagerar som han gör. Sen tycker jag faktiskt att när man träffar någon som redan har barn får man så att säga ta hela kitet. Barnen finns ju där vare sig du gillar det eller ej och det är deras hem också. Jag tycker inte heller det är speciellt konstigt att en 17-åring kommer och går lite som han vill i sitt eget hem, så det får du nog lära dig att acceptera. Min dotter är 16 år och hennes pappa och hans nya har tagit ifrån henne nyckeln till dom eftersom hans nya inte kan acceptera att hon precis som din bonusson, kom och gick lite som hon ville dit. Min dotter är jätteledsen över det här, och jag är ärligt talat urförbannad. Kan man som styvmamma inte acceptera de barn som finns, kanske man ska ta sig en rejäl funderare på om man överhuvudtaget ska fortsätta att bo ihop.

[anonym]

Känner precis igen vad du menar, har det nästan EXAKT likadant som du beskriver med en 17 årig bonusson.. Skillnaden är att jag har barn sen tidigare som jag ställer HELT andra krav på. Ska bli spännande att läsa svaren nedan hur man ska bete sig..

Ps är liksom du oxå ganska ung så det är ju inte alls lätt att helt plötsligt bli "tonårsmamma"..

[Anonym]

Håller med om nästan allt som skrivits här ovan, allt det kunde vara betydligt värre, men eftersom jag är i likn situation själv och har haft det så här i snart 3 år och det bara blir "värre" så undrar jag lite vilka krav kan man ställa på en 17 åring?
Självklart måste man få komma och gå hur man vill i sitt eget hem MEN bor man tillsammans så måste man väl hjälpas åt oxå eller hur?? När barnen bor heltid hos sina föräldrar krävs det ofta att de deltar i hushållsarbetet, städar sina rum, passar småsyskon och annat. Eller hur? Ska man slippa detta bara för att man bor på två ställen? Hos oss gör 17-åringen INGENTING. För passar det inte går han till mamma och tvärtom. Man vet aldrig när han är hemma eller inte och det handlar om alla tider på dygnet. JAG bor här på heltid och har ingen lust att bara serva/ställa upp utan att kunna få NÅGON som helst hjälp tillbaka. Bad om barnvakt i 30 minuter härom kvällen till ett sovande småsyskon (halvsyster) får svaret nej det tänker jag inte. (Han skulle ingenstans utan låg i soffan och tittade på tv) Då blev jag så arg och vågade för en gångs skull säga vad jag tyckte att fine, i en familj hjälps man åt, ställer inte du upp på mig då vill inte jag göra det heller. Då packade han blixtsnabbt ihop sitt tv-spel och gick hem till mamma som bor väldigt nära. Ringde upp henne blixtsnabbt och berättade vad som hänt och förvarnade om att han var på väg och vi pratade en lång stund. Fick ändå argt mess senare att nu kunde vi städa ur hans rum för han tänker inte komma hit mer..
J-la morsor tänker jag ibland. Det är inte bara styvmammorna det är fel på kan jag tala om!!!

Visst ingår barnen när man träffar ny partner men man har som vuxen fortfarande rätt att ställa krav i sitt eget hem! Herregud, jag fick hjälpa till med både det ena och det andra när jag bodde hemma och det var inte såå hlmla länge sedan. Har jag fel, ska "dagens ungdom" inte behöva ens plocka ur diskmaskinen ibland???

[Anonym]

En liten undran bara.. Ställer du inga krav på dina egna tonåringar? Att be honom gå ut med hunden är som att passa småsyskon- dom har barnen oftast inte heller varit med om att införskaffa. Jag tycker man ska hjälpas åt med nästan alla sysslor i ett hem, beroende på vad man klarar av för sin ålder givetvis. Eller är det styvmamman som skitar ner mest?

Sen tycker jag absolut att man kan ha åsikter om sin partners barn om man bor tillsammans. För man är vuxen i sitt eget hem. Eller hur?
Frågor om skola, framtid osv får väl självklart föräldrarna stå för men regler som måste finnas i ett hem måste väl oxå den andra vuxne som bor där få vara med och bestämma över.
Separerade föräldrar har väl nästan alltid dåligt samvete inför barnen så det är väl bara bra om man är fler vuxna som kan hjälpas åt att sätta upp regler.

Det här är inget personligt påhopp, skulle kanske gjort en ny tråd, men ämnet är känsligt ..

[Rut_Blad]

Du behöver inte göra någon ny tråd, för jag tycker det är relevanta frågor till TS startfråga.

Jag ser faktiskt inga likheter med en styvmamma och en biomamma, när det gäller att ställa krav i barnen hem.

Hade barnen varit med om att införskaffa hunden, så hade jag absolut ställt krav på att gå ut med hunden, då hade jag inte ens accepterat några ursäkter. Men är det en styvmamma som barnen faktiskt _inte_ varit med att önska, så tycker inte jag att hon kan ställa några krav alls på hennes hund. För hunden är ju _inte_ barnens utan styvmammans.

Förstår du skillnaden?

Och vad gäller "barnens hem" kontra "styvmammans hem", så ser jag nog styvmamman mer som en inkräktare i barnens hemmiljö, och styvmamman mer som en gäst. Jag kanske är lite udda, men jag _prioriterar_ alltid barnen före vuxna. Och när bioföräldern tar hem en partner _permanent_ så är det INTE samma sak som att starta upp ett nytt hem med familj. Utan det är ju styvmamman som kommer in i en _befintlig_ familj med barn, och jag kan inte se att hon kan ställa samma krav som en biomamma i en kärnfamilj.

Alltså styvmamman är ju vald av pappan, och som styvförälder så ser jag att man faktiskt får vara _mer_ ödmjuk inför styvbarnen än vad en bioförälder behöver vara. Kraven ska komma från biopappan, inte styvmamman.

Jag tar inte din fråga som personligt påhopp, utan tycker att det är en intressant fråga. För det verkar vara som att många idag glömmer bort skillnanden mellan en kärnfamilj och en styvfamilj. Det är som att man tycker att det är "som vanligt" när det poppar in nya vuxna i barnens dagliga liv. Och det är ju faktiskt inte så.

Dessutom ser jag ju många tonårskompisar här, hur de har det med alla konstiga familjekonstellationer. Och många tonåringar _mår dåligt_ av detta. Och jag inte bara ser, kanske jag ska tillägga, utan jag har även fått förmånen att vara en annan vuxen som orkar lyssna.

Så jag prioriterar _alltid_ barnen, även de som är 17 år. Och vuxna och föräldrar, kommer _alltid_ på andra plats i min prioordning.

[Rut_Blad]

Jag hade också varit ledsen om jag vore din dotter. Det där ser jag som direkt kränkande faktiskt. Och i den åldern har de så mycket känslostrul som det är ändå. Är man dessutom "oönskad" så att man inte ens får gå hem till sina saker när man vill, så är det ju rena katastrofen.

Man kan ju gå till sig själv, att inte ens kunna hämta en skolbok, eller ett par skor, utan att behöva boka tid???

Men jag känner igen det där tyvärr, och det är ju inte konstigt att många tonåringar idag mår dåligt faktiskt. Det är för mycket ego bland vuxna, och barnen glöms bort.

[Rut_Blad]

Att ha tonåringar betyder att man ibland blir tvungen att släppa på principer och krav faktiskt. Man får välja sina krig.

Och så får man som _vuxen_ lära sig att ta ansvar för sitt eget liv, och sköta t.ex. barnpassning själv, och se det som en bonus om en tonåring skulle orka med en stunds passning.

Dessutom skulle jag vilja lägga till. Att om en 17-åring inte är direkt sugen på att passa småbarn, så är det ju ett tecken på att man faktiskt INTE kräver det av 17-åringen, det kan vara knutet med direkt livsfara för småbarnen. Så där får man faktiskt som förälder _tänka till_ lite extra, och inte förvänta sig att en 17-åring ska fungera ansvarsfullt under _tvångskomendering_ i så fall är man som den vuxne väldigt naiv och faktiskt ansvarslös själv. Din roll som förälder blir ju att se till _dina_ barns bästa, och det är _inte_ att tvinga/kräva att en ointresserad 17-åring ska passa barnen. Då är det ju du som är oansvarig.

Är du med hur jag tänker?
Och jag talar ur en tonårsförälders perspektiv, som har lite rutin på hur många tonåringar fungerar som generell grupp. Bäst att tillägga.

[ruffa]

Ja, det håller jag verkligen med om! Dottern är såklart jätteledsen och undrar varför hon inte får gå hem till pappa när hon vill längre, det fick hon ju alltid förut, innan hans nya kom med i bilden..Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, är ju så förbannad själv över att de gör så här mot henne. För mig är det en självklarhet att så stora barn får komma och gå lite som de vill mellan föräldrarna och det tycker jag faktiskt ev nya partners får lov att acceptera!

[ruffa]

Klart man ska ställa krav på tonåringar! Men kommer de kraven från en styvmamma som dessutom inte tycker speciellt mycket om barnet ifråga, är det kanske inte så konstigt att det blir en sådan reaktion som ts beskriver."Man är vuxen i sitt eget hem" skriver du. Visst, självklart, men det är ju faktiskt barnens hem också och för mig är det en självklarhet att en tonåring måste få komma och gå lite som h*n vill. Om det sen inkräktar så enormt på styvmammans egentid, så får väl hon skaffa sig en egen lägenhet istället om hon inte fixar att barnen bor där också. Väljer man att flytta ihop med någon som har barn sen förut, får man acceptera hela kitet, så är det bara.

[Rut_Blad]

Håller helt med dig här, och som vuxen _vet_ man att stå åt sidan också. Och fattar man inte det, så ska man överväga om man verkligen ska dela hem med andras barn.

[Rut_Blad]

Och barn har INGA valmöjligheter, som de vuxna har. Hon kan ju omöjligt välja att skaffa egen bostad direkt.

Nä, jag fattar INTE det här egotänkandet bland vuxna idag, som dessutom verkar öka. Varför kan man inte se att barn är i behov av trygghet, som inte är samma sak som hos vuxna.

Är kärleken _äkta_ hos de vuxna, så kan man faktiskt _vänta_ med att flytta ihop tills barnen skaffat egna bostäder. Men det verkar inte finnas den där empatitänkandet eller logiken idag. Det verkar som att en del styvföräldrar fortfarande är kvar i tonårslogiken. "jag vill jag vill jag vill"...


Och så mår ungarna skitdålig idag. Sitter precis nu och läser om mobbning i skolan, och jag blir bara ännu mer upprörd när barnen inte ens kan få en trygghet i sina egna hem.

[Anonym]

Man har ju lite olika syn på saker det är helt klart.

-Man kan inte tvinga/kräva något av en tonåring (barnpassning av sovande barn) som är helt ointresserad säger du. Finns det någonting tonåringar är intresserade av som inte handlar om dom själva??

Ska man alltså vara helt nöjd med att "serva" en tonåring med allt vad det innebär med mat, pengar, skjuts hit och dit, tvätta deras kläder, städa deras rum (för att slippa ohyra) mm mm utan att kräva en endaste motprestation? För att de inte har lust? Är det vad du menar? För att jag är styvmamma?

Nä där håller jag inte med dig. Mitt biologiska barn som är många år yngre (som oxå bor vxlvis hos oss) "tvingar" jag att hjälpa till med tex duka bordet, passa gemensamma småsyskon korta stunder, gå ut med sopor , städa sitt rum mm. Har jag bara "rätt" att ställa krav på det barnet?? Eller ska det barnet oxå få sluta hjälpa till när h*n kommer in i tonåren?

[Rut_Blad]

Min syn är att barnen kommer före de vuxnas bekvämlighet.

Jag tycker inte ens att man kan kräva biobarn att passa sina syskon eller någon annans barn, även om de bara sover. That's it!

Sätter _du_ barn till världen, så får du även ta fullt ansvar. Du kan _be_ någon annan om hjälp, men aldrig kräva.

Att passa syskon eller styvmammans småbarn är inte jämförbart med att gå ut med egna sopor.

Försök att inse skillnaden, så blir det även lättare att umgås med tonåringen.