sluta jobba och leva på besparingar mm??

[anonymt namn]

Någon som har lust att tycka ngt om detta?
Min man (51) vill sluta jobba. Vi har två barn i gymnasieålder. När mannen blir 55 kan han börja plocka ut pension från div pensionsförsäkringar. Vi har båda bra lön, mannen mycket god (vd). Själv räknar jag med att jobba drygt 20 år till dvs. tills jag är 65. Vi har gemensam ekonomi och har alltid haft.

Nu vill han alltså sluta jobba och börja ta av våra besparingar. Min åsikt är att det kan han glömma. Så länge vi har barn i skolan skall var och en bidra till deras försörjning efter bästa förmåga. Kan tilläggas att jag var hemma (mammaledig) under betydligt kortare tid än vad som är vanligt och att jag under perioder jobbat extra. Men jag har ju hela tiden haft en lägre lön än han. besparingarna har ju delvis tillkommit eftersom han har såpass hög lön, det blir lite över.

Jag anser alltså att han ska jobba tills barnen gått ut skolan. Därefter kan han göra vad han vill. Han har också en idé om att sälja vårt hus och köpa ett billigare och då ta av mellanskillnaden och leva av. Vi skulle då alltså leva dels på min lön dels på besparingar. Det gör mig helt vansinnig. Dels tycker jag inte att han ska gå och dra medan jag jobbar på som vanligt (och dessutom drar hela hemarbetslasset) dels ska hans ovilja att arbeta inte urholka våra besparingar så att inget är kvar den dagen jag ska gå i pension.

[anonymt namn]

Varför vill han göra detta?

Vi lever enligt devisen att "sa manga i familjen ska ma sa bra som möjligt" och det är det vi strävar efter. Förut jobbade vi bada tva, jag älskade mitt jobb ,min man vantrivdes bade med jobb och stad. Nu bor vi i en annan stad, han driver eget företag som tar mkt tid men ocksa genererar mkt pengar, jag är mestadels hemma med barnen men "hobbyjobbar" (ocksa hemifran) en del. Alla i familjen mar bra nu, vilket inte var fallet tidigare även om vi da hade tva löner. Om en av oss börjar vantrivas med den set-up vi har nu sa kommer vi ändra igen. Jag vet att min man är beredd att da flytta tillbaka sa att jag kan jobba och han kommer da att fa veckopendla/alt sälja bolaget. Om han ledsnar pa att dra försörjningsbördan själv sa kommer jag självklart göra allt jag kan för att lätta hans börda. Om han vill hoppa av sin karusell och göra ngt annat, ja da far vi prata om det ocksa.

För oss handlar det om ett samspel, inte "ditt" och "mitt" etc utan hur kan vi alla vara sa nöjda med var tillvaro som möjligt.

[Mustardseed]

Det där finns ju inget rätt svar på annat än att ni faktiskt måste vara överens om en sådan sak om ni ska fortsätta leva tillsammans.

Om ni har levt tillsammans under tiden som sparkapitalet kommit till så tycker jag personligen inte att det spelar någon roll om det är hans högre lön som gjort att ni kunnat spara. Antagligen är det ändå så att han itne hade kunnat spara så mycket om inte du också jobbat?

I vilket fall som helst så är jag av den skolan att pengarna är gemensamma och då bestämmer man också tillsammans över dem, oavsett vem som tjänat dem, i synnerhet när man har barn tillsammans.

Har han verkligen räknat efter hur det ska gå ihop om ni lever länge? Hur blir tex pensionsåren om ni lever på sparkapital nu och inte tjänar in fler pensionspoäng osv`?

Sen tror jag också att relationen kan bli lidande ganska rejält av att du jobbar vidare och har ett aktivt arbetsliv medans han slutar. Ni kommer inte ha samma fokus och mål i livet, men det är ju inte en ekonomisk fråga (om än så viktigt om inte viktigare).

[Anonym]

För att det är "jobbigt" att jobba och för att många på jobbet är "idioter". Jo, han skulle kanske må mycket bättre om han slutade jobba, kanske säger jag eftersom han inte klarar av en veckas semester utan att klättra på väggarna. Så jag tror de facto inte att han skulle må bättre i längden - men det tror han själv. Då skulle han kunna ägna sig åt sin hobby (för vilka pengar?) och softa i tv-soffan.
Jag har också en utilitaristisk syn på det hela så som du och sätter ffa allt barnen främst. De skulle absolut må sämre av att han slutar jobba och jag skulle också göra det. Nu kan vi iaf unna oss ngt ibland - det skulle vi inte kunna göra mer utan ekonomin skulle gå från bra till urkass med allt vad det innebär bara för att han tycker att det är "tråkigt" att jobba. Jag skulle få fortsätta slita med jobb och hem (gillar ifs mitt jobb) medan det gemensamma kapitalet urholkas och han har det "bra". Om man jobbar tills man är 55 har man fortfarande många år kvar av pension och göra vad man vill.

[Anonym]

Nej, jag tror inte han har räknat framåt, han räknar nog med att inte behöva så mycket senare i livet. Efter 65 är det privata pensionssparandet slut, och det allmäna tar vid. Han har ju tjänat hyfsat bra i alla år, men det blir ju ändå klart mindre om han slutar jobba nu. Han vill nog ha det bra nu, göra vad han vill och tror att han sedan ändå ska vara för gammal för att göra ngt "kul".

Jag tycker ju också så - det vi har sparat är gemensamt, jag har verkligen bidragit så gott jag kunnat och mer än så. Därför kan jag inte tycka att det är rätt att det nu ska användas i "onödan" utan att han ska fortsätta bidra till barnens försörjning tills de är hyfsat vuxna. När de sedan kan försörja sig själva är det ju en annan sak - då kan man mer se till vad som är mitt och ditt och fördela medlen mellan oss. Men så länge barnen går i skolan är det ju så mycket som handlar om dem. Boende, kostnader etc. Och det tycker jag båda ska bidra till efter bästa förmåga. Det vore ju en anann femma om han blev arbetslös - men nu ska han sluta på eget bevåg utan egentliga skäl annat än de nämnda.

[Mustardseed]

Ah, han vill alltså inte ens vänta till 55? Jag tolkade som att det var det som var diskussionen, läste för snabbt.

Men i vilket fall som helst - jag tycker det låter som att han borde byta jobb helt enkelt, inte bara sluta jobba. Och kanske gå i terapi också, det låter inte sunt när man börjar tycka att alla på jobbet är idioter - början till depression?

[Mustardseed]

Ja, jag kan bara hålla med dig - ni har ju barn att försörja, ska han bara släppa sitt ansvar för det?

Svarade mer ovan.

[Anso W med 3]

Om ni båda jobbar mycket och har så mycket sparat att det i teorin skulle funka att han helt slutade jobba, då tycker jag nog att ni båda kan gå ner i tid och få mer tid över till både barn och hobby. Jag tror säkert att det kan vara jätteskönt att sluta jobba... men det kan betyda mycket för välmåendet att ha kvar sitt jobb också! Jag skulle gladeligen jobba 4-dagarsveckor om jag hade ekonomisk möjlighet.

[Elka]

Precis vad jag också tänkte. Gå ner i tid båda två.

[Anonym]

nej, just det. Från 55 är ju inget problem.

Jobbet är nytt och bra, problemet är nog personligheten och någon form av depression om man nu kan ha det konstant. Det har varit samma på alla jobb, det har funnits sk idioter överallt i alla år. Terapi tycker jag också, men han ser ju inte att han har problem. Det är ju de andra som är idioter - inte han. Så byta jobb är dels svårt, dels redan provat och dels löser det inte problemet - att man hellre vill softa än att jobba.

[Anfiveth]

Jag känner en person som arbetar som coach. Hon berättade att många män i femtioårsåldern som gjort karriär tidigare brukar få för sig att de skulle må bra av att sluta jobba tidigare och lämnar sina jobb och företag. Hon sa att de männen ofta kommer efter ett år och är helt förtvivlade - de blir helt galna av att gå hemma och går ganska ofta in i en kris och vill tillbaka.

Jag tycker att du ska föreslå en kompromiss till honom, att han skaffar hjälp till sitt företag och själv går ner i tid. Har han räknat på hur länge pengarna kommer att räcka? Jag menar, om man nu råkar bli nittio år gammal är det ju inte helt lyckat om pengarna är slut när man fyller 75.

[Anonym]

Nej, gå ner i tid är inget alternativ. För hans del är han som sagt vd i ett utlandsägt bolag, det skulle inte ses med blida ögon.
För min del vill jag inte. Jag älskar mitt jobb, har en fritid full av mina två hobbys som jag trivs med, har ungarna som jag umgås med och fixar hemmet på övrig tid.
Lite där ligger också problemet antar jag. Jag är väldigt aktiv, en som jobbar på och fixar, engagerar mig i olika sammanhang och som sällan slötittar på tv. Jag har inga problem med det och hinner med tonårsbarnen väl ändå. Det enda är väl att det vore fint om vi kunde dela mer på hushållsarbetet, det är inte så kul...Vi är väldigt olika där, han orkar varken jobba eller skjutsa barn eller göra mer än nödvändigt hemma. Den hobby han har utövar han under någon vecka eller två per år, resten av året gör han inget sådant.

[Rut_Blad]

Han är långt ifrån ensam, ser den där trenden mer och mer. Det verkar som att många i den åldern (mest bland herrar då) inte orkar jobba lika fullt ut längre, och vill bort från alla krav.

Däremot känns det ju lite ego av honom att det ska bli allvarliga konsekvenser för din framtida pension. Så jag skulle nog försöka prata med honom om att kanske gå ner i arbetstid, och helt enkelt se över om han kan byta jobb till något mindre krävande.

Att sluta helt att jobba när man är så pass ung som 55 år kan bli rena katastrofen. Speciellt om han inte har några direkta hobbies som han kan ägna dagarna åt. Det är inte helt ovanligt att par med några års skillnad glider ifrån varandra just för att _den ena_ går i pension medans den andra har kvar sitt sociala liv som tidigare.

Så jag skulle nog försöka komma på djupet i vad han är ute efter, och vad han har för planer. Bara för att han är VD så betyder det inte att han har koll på hur det är att bli pensionör och sysslolös hela dagarna. Har han _aldrig_ varit hemma längre än någon semester, så kommer han garanterat få en chock.

[Anonym]

För mig låter det tokfel, inte rätt på nån punkt, dessutom skriver du att du ska dra hemmalasset och arbeta och han ska bara gå hemma och lata sig? börja ta av era besparingar när ni är så unga, men okej om ni har så mycket besparingar så du också kan gå hem när du är 51 så kan det ju vara okej, men nej det är ju jätteungt att gå hem vid 51 år, men rätt eller fel går ju inte säga, det är ju så individuellt. Men vad har hänt som gör att han inte vill jobba längre?

[anonymt namn]

Nickade igenkännande när jag läste ditt inlägg för jag känner igen mycket av det du skriver. Vet inte hur många i vår bekantskapskrets som slutat arbeta efter 50 och det smittar ju av sig även på dom som kanske inte har exakt samma ekonomiska förutsättningar. Min man hade ambitionen att sluta jobba vid 40 vilket havererade totalt mycket pga börskrisen. Sen siktade han på att gå vid 50 men för att hålla den standard vi lever på idag så borde han jobba till 55. Detta är något han beklagar sig för i princip varje vecka vilket är så irriterande. Han är inte deprimerad men fast i sitt negativt tänkande.

I hans fall så är jag övertygad om att han inte skulle bli en soffpotatis. Vi har massor med projekt men en vuxen människa måste väl inse att har man inte tillräckligt med pengar så är det bara att jobba som gäller. Jag själv planerar att arbeta till ca 60 år så det är samma fenomen som hemma hos dig

Nu blev det svammel då jag går igång på ämnet tyvärr. i ditt fall så skulle jag inte acceptera att han vill att ni ska ta av era gemensamma tillgångar för att han ska få vara ledig. Har de privata pensionspengarna gått som tåget på börsen så han kan finansiera sitt leverna den vägen så fine, men är det inte så skulle jag inte acceptera.

Förstår att det kan vara svårt och snudd på omöjligt att gå ned i tid men kanske det kan vara ett altenativ?

[inte samma anonym]

Han äger ju inte företageet själv så det är ju inte helt ok att skaffa hjälp med vd rollen.

[Anonym]

Men å vad skönt att höra att det finns fler i den sitsen. Känns lite bättre då på något konstigt vis. Just detta beklagande och tjatande om att sluta jobba gör mig galen... Jag är som framgått nästan 10 år yngre, har halva mitt yrkesliv kvar - och trivs med det. Känner ingen längtan alls efter pension, det känns helt abstrakt att fundera på att gå i pension än på många år.
Tillräckligt med pengar är ju en definitionsfråga. Jag vill inte att han ska göra slut på vårt sparade och att vi ska leva supersnålt. Jag jobbar hellre och gläds åt den guldkant man kan ha när man kan unna sig lite extra och ha en bra standard. Men jag gillar ju att jobba generellt, eller iaf att göra saker - inte sitta i soffan. Och om jag verkligen trodde att han skulle må toppen, att jag skulle avlastas hemma och att han t ex skulle göra saker som berikar sitt och våra liv på sin lediga tid så kanske jag skulle tänka annorlunda. Men tyvärr så der jag ju att detta inte skulle inträffa. Han skulle garanterat hitta andra idioter att muttra över och dessutom skulle jag vara hans enda sociala umgänge. Där har vi varit (han haft kontor hemma i några år) och dit vill jag inte igen.

[Anonym]

Jo, jag tycker ju också det. Vid 51 har man ju normalt en massa år kvar. Jag kommer definitivt inte att kunna sluta vid 51 - och tror heller inte att jag kommer att vilja det.
Inget har hänt, han har alltid tjatat om detta - men då gällde 55 och att han tar av pensionssparandet. Det är ok för mig, då står barnen på hyfsat egna ben, iaf det ena. Sedan har det blivit tidigare och tidigare och nu börjar det bli allvar och saken ställs på sin spets. Jag accepterar det inte - vill han sluta så får han göra det, men då blir det bodelning och jag flyttar och sköter mitt så får han leva upp sin del bäst han vill. Tyvärr, men detta är liksom droppen...

[anonymt namn]

Men är vi samma person? Så hög igenkänningsfaktor att jag nästan tycker det är komiskt Jag kan också känna att det vore ok för honom att gå nu om han nu verkligen brinner för det och tänker vara hemmaman, ta hand om barn osv. Nej då,hans planer är hans hobbies, massa projekt på landet, köpa fastighet utomlands och vara där 3-4 månader per år. Givetvisså inkluderas jag och barn i hans planer men jag har ingen lust att lägga energi på detta nu. jag gillar också att jobba överlag och vill inte söka långledigt varje år. Planerna kanske är realistiska då efter 60 men inte nu
Hoppas det löser sig för er på bästa sätt!

[JmedNochM]

Hmm.. det där är ju lite svårt.. Så länge han kan försörja sej o till hälften försörja barnen så gör han ju som han vill. Däremot förstår jag om det ändrar din syn på ert förhållande.