Förlossning

[Lina+Andrea & Freja]

En kompis födde sin dotter för sex dagar sedan och när jag fick höra förlossningsberättelsen insåg jag på allvar att jag faktiskt skall FÖDA det här barnet också, precis som det förra....(Hade nog förträngt lite...eller...mycket kanske)

Hur känner ni andra omföderskor? Jag upplevde min förra förlossning som fruktansvärd! Jag var alldeles chockad i flera dagar efteråt och vaknade mitt i nätterna på BB i ett skrik och bara skakade och grät för att det varit så hemskt!
Känns inte som att jag är det minsta sugen på att göra om det.....

[anki72]

Ja du... Visst är det underligt att man är så knäpp att man gör OM det...
Efter min etta som tog närmare 40 timmar på sig att titta ut tog det 6½ år innan 2:an kom. Men han kom med ett plopp efterdrygt 2 timmar på förlossningen.
Nu är det snart 8½ år sedan(vi var klara med bebis...) Så vi får väl se om det blir ett maraton igen eller om vi inte hinner in men jag ser INTE fram emot det! Nödvändigt dock, då det inte finns någon återvändo
Ut kommer den iaf!

[zandran]

Usch vad jobbigt du verkar haft det sist. Men det behöver ju inte alls bli som sist, förhoppningsvis bättre.

Jag bara längtar till denna resa är över. Avskyr att vara gravid, har så ont och känner mig helt handikappad, dåligt samvete gentemot dottern. För mig är graviditeten bara en transportsträcka.
Hade nog en drömförlossning sist, 2½h tog det från etablerade värkar tills hon var ute. Men nu fattar jag verkligen hur ont det gör. Och DET skrämmer mig.
Men hellre det än denna eviga väntan...

[Minchi]

Jag kände precis som du när jag skulle föda mitt andra barn. Förträngde in i det längsta, eftersom min första förlossning var fruktansvärd.

Har du pratat med din barnmorska om Aurora? Det är specialutbildade barnmorskor som är experter på förlossningsrädsla och det var tack vare några samtal med en sådan som jag ö h t vågade föda igen. Vi gick igenom den första förlossningen, vad som kunde ha gjorts annorlunda och så gjorde vi upp en plan för hur den kommande förlossningen skulle bli så bra som möjligt. Det hjälpte mig jättemycket och var otroligt positivt. Kanske det kan vara nåt för dig också?

Minchi, på besök fr januarigruppen.

[Lina+Andrea & Freja]

Ja man måste vara helt psyko som gör om det...
Men ditt inlägg såg ju faktiskt hoppfullt ut! Från 40 timmar till dryga 2 är ju i alla fall en förbättring...
och det var ju sex år sedan sist för mig också, och jag har tänkt att det gått så lång tid att jag nog knappt kan tillgodogöra mig att jag redan gjort det en gång typ, men det visar ju du på att det visst kan göra skillnad. Tack för det. Ja, ut kommer de ju.

[Lina+Andrea & Freja]

Jag längtar också. Jag avskyr också att vara gravid och upplever detta som en transportsträcka med.
Jag har bara jobbat två veckor på hela denna graviditeten. Först sjukskriven och sängliggande in i sjätte månaden för illamåendet som var helt hysteriskt kraftigt och nu foglossningen. Jag vill bara att det skall ta SLUT.
Det lät ju hoppfullt med din korta förlossning! Även om smärtan ju är som den är. Jag tror jag har förträngt den också totalt så jag lär väl bli helt knäckt när jag väl får värkar och minns hur den där smärtan känns....usch.

[Lina+Andrea & Freja]

Ja...eller, jag vet inte riktigt vad de heter här i Göteborg för Aurora är väl i Stockholm och de heter olika har jag förstått. Min barnmorska har föreslagit att jag skall prata med MVC psykologen om det blir så att jag typ inte kan sova för att jag oroar mig så. Hon har också sagt att jag kan få komma på extra samtal med henne (BM) och prata bara förlossning om jag vill. Men ingen har pratat om Aurora eller motsvarande.

[kickik]

För en helt okunnig så låter detta inget vidare.... fast jag är inte ( just nu iaf ) särskillt bekymmrad inför forlossningen....
Hur var ni innan första kom...???
Vi har pratat en hel del om detm jag o sambon och ingen har något sådär speciellt som vi är *rädda* för...
Kanske är vi lite märkliga :-)
Vi får väl se hur det slutar :-)

Kraaam!

[seife]

Här är måste jag igen vara lite neg-jag gillar ej att vara gravid ej heller att föda..
Mina förlossningar har dock varit "perfekta" ur personalens sätt att se det men horribla för mig personligen..

1:an: vattenavgång kl 23.30 dagen för BF..åkte in, inga värkar förräns 02.30-då kom första..
Öppnade mig sedan tom kl 11.00 på fm-40 min krystvärkar och med stöd/press från BM så kom hon ut. Sprack inget..dock fick jag spinalhuvudvärk av EDA så det tog några dagar innan det släppte..annars allt bra.

2:an: var på hinnsvepning dagen BF hos BM. Kl 20 samma kväll fick jag värkar..åkte in, det avstannade-somnade en stund-vid 06.30 fortfarande ej mer öppen än när jag kom in dvs 4 cm-BM-skifte..nya BM känner på mig och inser att tjejen står lite snett med huvudet i kanalen..rättar till henne och 40 min senare är hon född-horribelt..värkar i ett och tvångskrysta ut henne..snabba förlossningar tycker jag personligen är ett helvete..Sprack dock inget, ingen EDA, bara lustgas och repade på mig fort.. 2,5 år mellan barn 1 och 2.

Nr 3: 7 år mellan barn 2 och 3.
Till BM på kontroll på BF+5, hinnsvepning och rådet-åk ej hem, stanna i stan och ta en fika då hinnorna är buktande (vi bor 5 mil utanför staden).
Kl 11.15 första värken på fiket-12.05 inskriven på förlossningen- 13.00 fullt öppen (igen intensiva värkar)14.05 född då jag fått hjälp under krystningen med att få bort en kant..ingen bedövning-lustgas..

4:an sätts igång (induceras). Bedömningskontroll ena dagen och till förlossningen dag 2 bestämde vi.
Jag kommer få EDA denna gång då jag har explosiva förlossningar:-)Vill inte få panik med tanke på den traumatiska grav vi haft nu pga min hjärnop..krystningsskedet kommer personalen ta hand om med hjälp av sugklocka etc om det blir för många krystvärkar (tufft för huvudet).

Hoppas ni inte kroknat av att läsa och ja, det gör ont att föda MEN nu gör jag det för 4:e gången för resultatet är ett MIRAKEL-ett barn:-)
Kram på er!!

[zandran]

alltså när jag väntade clara levde jag i nån slags bubbla. Jag visste att jag skulle föda barn och att det skulle göra ont. Men mina förväntningar jämfört med hur det verkligen blev och kändes var 2 helt skilda saker.
Men trots allt så är allt värt det i slutändan när man får upp bebis på bröstet, då börjar en helt annan resa istället.

Att föda barn är det häftigaste och svåraste jag gjort, men jag föder hellre 100 barn än att vara gravid

[cillan2]

Hej! Jag tror att det heter Aurora här i Göteborg också. Jag har pratat med två mammor i min föräldrargrupp för omföderskor som har varit där. Ena innan hennes första förlossning- hon var supernöjd. Den andra nu innan andra barnet då hon hade en hemsk förlossning förra gången. Hon var också jättenöjd och var inte alls så orolig in för förlossningen längre. Jag tyckte de sa något om att man skulle ringa dit själv till Auroramottagningen men du kan ju fråga din barnmorska.

[Milla&Tilde]

Uh, hjäääälp!!!!
Vågar inte tänka så mycket på förlossningen, men nu närmar det sig...
Undrar vad man kan få för smärtlindring...
Förhoppningsvis glömmer man bort allt när man ser bebisen :-))

[Lina+Andrea & Freja]

Jag var såklart lite pirrig och sådär inför smärtan sist men jag trodde på min egen förmåga till max och såg fram emot att få föda.

[Lina+Andrea & Freja]

Ja precis så. Förväntningarna och verkligheten var verkligen två helt skilda saker. Håller dock med dig om att det är "värre" att vara gravid. D.v.s. det är ju mycket akutare att föda, om man skulle ha legat i värkar i nio månader så.... njäääääääää..........! Men det är ju just det som är grejen, graviditeten tar ju liksom aldrig sluuuut medan förlossningen ju trots helvetet går över snabbare.

[Lina+Andrea & Freja]

Ja, känner igen att personalen tycker det gått jättebra medan jag bara tyckte det var hemskt. Min förlossning tog dock ett dygn och de första 15 timmarna öppnade jag mig bara 1 cm trots hemsk värk så det blev värkstimulerande dropp som jag avskydde!!! Lustgas och morfin i kombination gav mig minnesluckor. EDA vågade jag inte ta. Fick kraftiga krystvärkar på 8 cm och hade redan gjort slut på all ork när jag väl var helt öppen. Hjärtljuden gick ned och de klippte (utan bedövning) upp mig och hängde på magen så kom hon ut.
Chocken satt i länge. Alla sade att man glömmer men jag glömde inte.

[Minchi]

Jag bor inte i Stockholm, men jag vet att det finns olika benämningar på samma sak. Din barnmorska borde veta vad du menar om du frågar om Aurora eller motsvarande. För det finns hjälp att få, och jag tycker att det är toppen att det just finns barnmorskor som är specialutbildade inom området! Borde vara snäppet bättre än psykolog på mvc till och med.

Det ska inte behöva gå så långt att du ligger sömnlös innan du får prata med någon. Det är bättre att ta tag i det tidigare. Att ha något konkret att fokusera på hjälpte åtminstone mig massor, så jag slapp bli som ett nervvrak innan det var dags att föda .

[amia]

Jag har inget emot att göra om själva förlossningen, inte för att jag inte skulle tacka nej om alternativet fanns, men det är inget som skrämmer mig heller.
Visst gjorde det ont -men tillräckligt ont för att det liksom inte skulle spela någon roll mer... och väldigt spännande att få vara med om allt som händer. Men så gick det snabbt också - från att vara på väg att vända utanför BB med svaga värkar - till att vattnet gick precis när vi kommit in, och värkarna satte igång på allvar -så föddes Alva en timme senare. Värkarbete utan paus - men också skönt att allt gick så fort.

Det jobbiga kom sedan, med störtblödning, sammadragande dropp, blodtransfusioner och förberedelse för akut operation. Tuppade av av värkarna som var värre än under förlossningen, och blodförlusten. Efteråt fick jag inte gå ur sängen på två dygn, och varken äta eller dricka första dygnet. Törstig och hungrig som jag var efter förlossningen, och som man blir av amningen var det ingen höjdare :-( Och att ta hand om en nyfödd ensam när man inte kan lyfta huvudet från kudden var inte heller enkelt :-( (Pappan var tvungen hem och jobba och personalen tyckte att det inte var deras ansvar att hjälpa till...) Och att få gå upp och duscha till sist - det var underbart!!!

Har läkartid om ett par veckor för att diskutera hur vi slipper gå igenom samma sak igen, och hoppas att det finns några bra lösningar. Antagligen igångsättning, för att vi skall hinna in, och sedan att dom börjar med sammandragande dropp tidigt, får se vad dom säger...

[Ann&Lovisa Erik Alva]

Var det moderkakan som inte lossnade, eller? Hoppas verkligen att du kan få hjälp inför nästa gång. Det låter ju inte som något vidare stöd under eftervården!

[Ann&Lovisa Erik Alva]

...från förra ankomstgruppen, fick också sin fyra här i veckan. Sååå söt!
Men för henne hade det gått galant. Skönt att höra!

Visst har jag tänkt en del på förlossningen, och börjat plocka fram oljan, nu som höggravid. (Vill inte spricka mer än nödvändigt! Har ju redan ärr som kan tänkas ha svårare att sträcka ut sig...)
Jag har ju ältat mina förlossningar, inte med sjukvårdspersonal, men härinne på snacken en hel del, så jag känner att jag har hunnit både smälta dem, och förbereda mig mentalt inför nästa, som ju också blir den sista.

Eftersom första blev halvakut snitt efter misslyckad igångsättning (19 timmar) i v. 33, och det andra gången drog ut på tiden i fyra dygn (snacka om slut!), så har jag funderat på mina målbilder.

För det första, så blir jag glad om det blir fullgånget, pga mina tidigare havandeskapsförgiftningar. Trycket verkar redan vara på väg upp igen, efter den naturliga dippen i mitten av graviditeten...

För det andra, så sätter jag målet, att en VECKA efter att värkarna drar igång, kommer jag att kunna sitta och gulla med bebis. All tid innan dess, kommer att vara bonus för mig.

Jag räknar med att behöva rätta till saker fram tills dess, som barnets blodsocker, ev gulsotssolande, och mitt tryck och eventuella operationer för att fixa till utgången, som det blev förra gången, då de ryckte ut honom i ett svep, för att hindra den stora bebisen från att fastna med axlarna.
(Istället rev det upp ett jätteblåmärke, kan man säga, ett hematom, som inte slutade blöda, inuti förlossningsgången, så det var bara att på operationsbordet sprätta upp det som hade spruckits och sytts, när jag började yra om lustgas igen för det gjorde så ont en timme efter förlossningen, och tömma ut decilitrarna med blod, lappa ihop och sy ihop allt igen. Ovanligt, tydligen, och ska inte kunna hända igen.)

Jag VILL gärna slippa ligga på uppvaket den här gången - där hamnar man ju inte bara om man blivit sövd, utan när man varit bedövad. Visst slipper man ifrån det så snart man kan vifta på tårna igen, men jag skulle för en gångs skull vilja vara med mitt barn utan avbrott efter förlossningen.
Men det kanske inte är något för mig, enligt universum?

I så fall får det bli så. Jag ska överleva, och bebis ska ut, och får gärna må finemang den med, såklart! Men allt annat är jag också beredd på, tror jag. Snitt också. Men jag hoppas på en revanch, såklart, med en hyfsat snabb naturlig förlossning.

Så jo, jag är lite avvaktande. Samtidigt så vet jag att det är ett högt jäkla hinder man ska över för att komma fram till bebistiden, som jag ääälskar! Jag vet att inte alla gör det, och det är ju helt OK, men nyfödingar är något speciellt. Hur de kommunicerar med hela kroppen när de viftar, de små leendena i sömnen, hur de doftar, klamra-sig-fast-reflexerna, överlevnadskampen, hungern, det självklara sätt de tar sin plats i världen på, i förlitan på att alla älskar dem och vill dem väl... *suckar leende*

[zandran]

haha ja, ett nödvändigt ont helt enkelt