Jobbigt,jobbigt, vad göra???

[snart mamma till 3]

Hej!
Vill skriva av mig lite och få åsikter och råd av er, som är opartiska! Känner mig som en tickande bomb, snart spricker jag av all oro och alla funderingar..

När min dotter var 1 år, separerade jag ifrån hennes pappa. Han hade en längre tid varit otrogen och trots försök att börja om på nytt behöll han kontakten med henne och fortsatte otroheten. SÅ det fanns liksom inga alternativ än för oss att separera. Det var uppslitande på många sätt såsom separationer ofta är.. Jag mådde väldigt dåligt, ville hålla ihop oss som familj. Men pappan bestämde sig för att flytta 30 mil bort ifrån oss, han sa att jag får ta hand om flickan. Han flyttade ihop med den nya kvinnan någon månad efter våran separation. Han skulle komma och hälsa på flickan var tredje helg, men han kom inte, så jag åkte till hans nya stad för att dom skulle få träffas, under helgen bodde jag hos en släkting. Så gjorde jag under en hel höst.

Efter ca 1 år ville han börja träffa flickan mer, jag sökte jobb på samma ort där han bodde och fick jobbet. Han lovade att han skulle träffa flickan varannan helg om vi bodde i samma stad och han skulle även mer "naturligt " och spontant komma och träffa henne. Ok, det lät bra, i den stad jag nu bodde hade jag ingen avlastning ,var rätt själv med dottern, så jag köpte det han sa och tyckte det var värt ett försök. Inget blev bättre, trots att vi bodde 2 km ifrån varandra. Han hämtade henne en gång ifrån dagmamman under de 9 månader vi bodde i samma stad. Och han kom definitivt inte och hälsade på, han hjälpte mig ingenting alls överhuvudtaget, och varannan helg var inte att prata om, det blev aldrig för han hade annat att göra. SÅ besviken och arg på mig själv över att jag köpte hans ord. Jag vantrivdes i staden och kom in på sjuksköterskeprogrammet i en annan stad dit vi flyttade tillsammans med min nya man. Kontakten mellan pappan och dottern har varit sporadisk under åren, flickan har på många sätt visat oro inför att träffa honom, bland annat har hon stammat i perioder då hon varit där, och slutat då hon kommit hem. Hon har kräkts av stress då hon ska dit, jag har varit i kontakt med barnpsyk för att få råd och dom har varit fantastiska och har även uttryckt önskan att få prata med pappan,vilket jag framfört, men han har aldrig velat kontakta dem.

Nu har fem år gått, min man och jag har fått en son tillsammans och väntar vårat andra gemensamma barn. Min man fick en bra tjänst för 1 år sedan i min hemstad och jag ska avs luta mina studier här när nästa bebis har kommit. Flickan går skola och trivs så bra med allt. Nu vill hennes pappa träffa henne var 3 helg, det är 30 mil till honom. Hon vill inte åka dit. Hon har ont i magen och vill stanna hemma. Pappan visar absolut ingen förståelse, utan tycker jag ska vara konsekvent och säga att hon måste åka. Jag kan inte!!! Jag ser ju hur orolig hon blir! Men han har ju rätten på sin sida, han har ju rätt att träffa henne, men hon mår inte bra av det, jag ser ingen lösning på hur vi ska kunna ordna det. Hon var där för två veckor sedan över helgen, ringde hem varje kväll och det gick ändå rätt bra, men jag måste diskutera och prata och nästan tvinga henne att åka, vem vinner på detta? För vems bästa är det? Det känns som att det är jag som sviker henne, för jag är hennes fasta punkt. Allt detta leder till oro i hela famljen och framförallt för mig, jag tänker på det dagligen. Flickan är lugn och harmonisk när hon är hemma, men så fort det blir tal om att åka iväg blir det oro.

Det är så tungt! Kan nån se nån annan sida av det hela och ge mig reflektioner, eller tips på hur ni har gjort? Mvh Snart mamma till 3

[Anonym]

Har ni gjort upp detta med var tredje helg på familjerätten? Om inte, gå dit och prata, ring dom du och berätta först och försök att få stöd.

[Sofia_N]

Som jag ser det är det inte så konstigt att hon inte vill åka till pappa.. hon känner ju honom inte. Det är inte ditt fel utan han som inte velat/orkat/brytt sig om att engagera sig i att träffa henne. Det han måste inse är att man inte bara kan tvinga ett barn efter ett visst antal år att helt accetpera honom som pappa. Tycke absolut som Anonym att du ska ta kontakt med familjerätten alt familjerådgivningen så ni kan komma överens om hur barn och pappa ska kunna lära känna varann igen. Det kommer bli mycke jobb för er och framför allt för pappan. Han MÅSTE inse att han måste engagera sig och ta den största biten för att dotterna ska kunna må bra även hos honom. Kanske det är så att pappan ska åka ner till er några dar för att "lära känna" sin dotter igen. (Behöver inte va så att han ska bo hos er utan fixa annat boende vad som passar er bäst)

Det är mina reflektioner även om jag nu bara vet din sida det du berättat. Men Jag hoppas såå att det löser sig för hur det än är så behöver ett barn sina båda föräldrar även om man kan tycka att föräldern förverkat sin rätt att vara förälder. Men i slutändan är det bästa för barnet att ha bra kontakt med båda (Om nu inte övergrepp har skett... då är det en helt annan sak....)

[Malinau]

Hon ska inte åka en meter. Han har haft flera år på sig att etablera en relation med barnet och struntat i det. Det är ett medvetet val från hans sida och konsekvenserna får han ta själv. Att han kommer nu med krav beror förmodligen på att han vill kontrollera dig och är avundsjuk på din lycka. Hans kanske inte blev som han tänkt. Och vad enkelt det är att använda ett maktlöst barn i dessa lägen, men det är inte hennes uppgift i livet. Det säger ju bara ännu mer om hans brister när han beter sig så.

Du är inte skyldig att släppa iväg barnet mer. Säkra bevis för att barnet inte mår bra av detta och så mycket annat som möjligt. Säg till honom att han är välkommen att hälsa på för att lära känna sitt barn och boka en tid i familjerätten så kan ni prata där om hur framtiden ska se ut. Är han verkligen intresserad så gör han det. Hotar han att stämma dig så låt honom för all del.

[Vänamön]

Påminner om att han inte har någon som helst rätt att träffa henne - hon har rätt att träffa honom! Stor skillnad. Jag föreslår att du gör precis som Malinau skrev, hon är klok som en bok

[snart mamma till 3]

Tack för era åsikter!

Jag har varit i kontakt med familjerätten och familjerådgivning många gånger under åren, för att få prata av mig och jag känner att jag har stöd hos dem. Jag har många gånger föreslagit att vi ska dit för att prata, senast i fredags sa jag att vi borde prata med en familjejurist för att få ordning på allt. Han totalvägrar helt och hållet och tycker att dom inte har med saken att göra och inte kan hjälpa oss. Jag skulle vilja att vi gick dit för att vi båda ska få prata av oss, vi kan ju knappt kommunicera med varandra ,det finns så många knutar mellan oss, jag tycker han har gjort flickan illa och skulle vilja att han hörde någon annans åsikt än bara min och jag skulle själv också vilja diskutera med en tredje opartisk part, nån som enbart tänker på flickan i första hand.
Men, jag har försökt i flera år att få honom att ringa och besöka familjerådgivningen, men det ger han som sagt inget för. Svårt läge. Tror han vet att han gör fel, och därför vägrar gå dit.

Det är jag som fått ta allting hela tiden, all oro och all sorg hos tjejen, han har ju aldrig behövt se nånting, därför är det ju "lättare" för honom att säga att hon ska tvingas till honom.
Om jag inte låter henne komma till honom säger han att han ska kontakta advokat för att få hela vårdnanden, då han kommer från en ekonomiskt oberoende familj så kommer han att få henne, säger han. Jag har inte samma ekonomiska resurser att sätta emot och klart det känns när han säger så,även om jag innerst inne känner att han med sina meriter inte skulle kunna få flickan och hon är ju så stor nu också att hon kan föra sin egen talan också.

Jaja...jag hoppas att det löser sig snart, skönt att skriva av sig lite. Hej på er!

[Sofia_N]

Gå genast till familjerätten och berätta om hans hot! Vänta inte. Han skrämmer dig bara för att det är INTE så att de går på vem som har mest pengar utan vilken familj som kan ge störst trygghet för barnet (ska vara så ialla fall men allt för ofta går de på gammal vana att barnet har det bäst hos sin mamma men det är ju inget problem för dig eftersom du är mamman... ) De ser också bakåt vem som tagit största ansvaret tidigare. Så jag tror inte du har något att frukta om det är som du skriver.

Lycka till i fortsättningen. Jag håller alla tummar jag kan....

[Malinau]

Informera familjerätten om du har en bra kontakt där. Och framförallt så spara bevis! På allt. Att han vägrar att gå till familjerätten och allt annat. Spela in samtal, men undvik helst telefonkontakt och kommunicera via e-post där du kan spara allt plus att du kan ta läskvitton på sådant du skickar till honom.

Låt honom stämma dig. Det är kanske en bra sak. Då _måste_ han nämligen gå till familjerätten om eller snarare när det blir en utredning. Vägarar han så förlorar han med största sannolikhet.

Pengar har inget med detta att göra. Man kan lyckligtvis inte köpa sitt eget barn från den andre föräldern med hjälp av rättssystemet! Han menar kanske att han har råd med advokater, men om du inte har råd så får du rättshjälp med det. Vissa hemförsäkringar har också rättsskydd. Den enda som det då kostar för är honom.

[chrissse]

Riktlinjerna säger att man inte får neka umgänge med den andra föräldern men att minumum av umgänge faktiskt är att de skriver brev eller pratar i telefon. Sedan är det "vanliga" att umgängesföräldern träffar barnet varannan helg. Hur familjerätten råder och rätten dömer kan man aldrig veta i förskott. Det är människor som sitter där och det är inte så enkla tal som 1+1 vi talar om. Mina barns far umgicks inte alls med dem då vi bodde ihop och efter separationen ville han periodvis inte ens ha dem och flyttade än hit och än dit men när han fick för sig att han skulle ha dem på heltid så tyckte familjerätten att alla kan ju ändra sig och eftersom barnen inte träffat honom så mycket tidigare så vore det kul för dem att få bo heltid hos honom nu! Jag fick rätt till slut men att vara föräldern som alltid sätter barnet först innebär inte att man vinner över föräldern som inte ens vill ha barnet. Det jag lärt mig i processen är att vara den som tar kontakt FÖRST med familjerätten, att ha gott om vittnen som kan intyga hur barnet känner och ha papper på ALLT. Sedan kan man bara hålla tummarna och lägga stor energi på att vara ett positivt stöd för barnet. Också ta en funderare på hur mycket den andra föräldern faktiskt skadar barnet. Det kanske egentligen inte är så illa som man först tänker, mamma som man är och som vill linda in barnet i bomull tills det är 30år typ..