Ja du... var ska jag börja?
Det lär bli långt....
Nu vet jag inte hur stor erfarenhet du har eller vad du läst tidigare, så jag får be om ursäkt om jag ger självklara råd eller trampar på några tår. Det är absolut inte meningen! Låtsas att jag pratar med en helt okunnig om du tycker jag är övertydlig
Först vill jag tipsa om två böcker/häften: Dels skriften "Adoptivbarn och förskolan", ett kort och informativt litet häfte utgivet av adoptionscentrum, dels boken "Adopterade barn - en vägledning för förskolan" av Dan och Lotta Höjer. Läs dem gärna och berätta för föräldern att du läst dem, det ger trygghet.
Några tankar: Nu ser jag inte vilken ålder barnet har i det du skriver, men oavsett det är 1 år en kort tid för att knyta an till en ny familj, med nytt språk, ny miljö, nytt allt. Barnet jobbar fortfarande på sin anknytning till föräldrarna, och därför är det inte konstigt att mamman är orolig. Barnet har upplevt minst två stora separationer redan, och vem kan bevisa att inte denna mamma också kan lämna för alltid? Sådant tar lång tid att bli överbevisad om, för vissa adoptivbarn kan det ta många år. Förringa inte mammans oro, det gör henne bara ännu mer orolig. Och föräldrarna vet ju oftast hur barnet reagerar på även korta separationer.
Mina tips, litet kort beskrivna:
* Lång inskolning behöver nästan alla adoptivbarn. Tre veckor är oftast en minimum, jag vet barn som behövt sju veckor, och barn som faktiskt inte klarat det alls, utan fått vänta ytterligare ett år. För de flesta adoptivbarn är fem korta dagar på dagis bättre än fyra långa.
* Be föräldrarna sammanställa ett fotoalbum eller bara ett par bilder, där barnet och föräldrarna syns tillsammans i hemmamiljö. Det kan räcka för att barnet ska våga lita på att föräldrarna kommer tillbaka. Min dotter ville ha ett foto bara på mig i sin låda, det hjälpte henne jättemycket när hon längtade.
* Var extra tydlig med vilken tid barnet ska hämtas. Markera gärna ofta i början att "Din mamma/pappa kommer alltid när du ätit mellanmål, och h*n kommer idag också".
* Väldigt många adoptivbarn har stora sömnsvårigheter. Det vanligaste är nämligen att minst ett övergivande skett när de sovit, kanske har de tom varit drogade med sömnmedel vid överlämnandet till adoptivföräldrarna. Missriktad omtanke ligger bakom detta - men man kan ju själv tänka sig att man somnar på ett ställe och sedan vaknar på ett helt annat med nya människor som inte ens talar samma språk. Det gör att adoptivbarn kan ha enormt svårt att sova på dagis. Tvinga inte barnet i de fallen! Även om förskolans rutiner säger att alla barn "ska" sova en viss tid. Det kan ge enorma problem för både barnet, föräldrarna och förskolan.
* Ta tid med att komma barnet nära. Fråga föräldrarna om anknytningen. Har barnet varit distanslöst eller har det svårt att knyta nya kontakter? Det kan vara så att just detta barn aldrig bör sitta i knät hos dagispersonal första tiden, utan att man får trösta och ge närhet med barnet bredvid sig. Fråga föräldrarna vad de känner/tycker.
* Och behandla inte barnet som en söt liten exotisk docka! Det finns tyvärr även förskolepedagoger som begår detta misstag, man vill gulla och gosa med detta lilla barn i all oändlighet. Det har tack och lov inte hänt på dotterns dagis, men tillräckligt ofta i andra sammanhang för att hon ska bli rejält irriterad på alla som kallar henne "docka" (händer i stort sett varje gång vi handlar/besöker läkare/träffar nya människor).
* Att lämna snabbt på morgonen är jättebra för de allra flesta barn, men det är inte säkert att det funkar för adoptivbarnet. Gör gärna upp med föräldrarna om att de den första tiden kanske kan sitta med vid frukosten en liten stund eller stanna kvar och se på samlingen. Självklart får det inte gå till överdrift, det ska fasas ut efter ett tag, men att bara lämnas fort kan bli oerhört traumatiskt för barnet. Beroende på barnets ålder kan man faktiskt förklara att denna vecka stannar mamma tills du ätit frukost, nästa vecka tills du har satt dig vid bordet och tagit mat, veckan därpå tills du tvättat händerna osv... Alltså inga femårsplaner, men gärna femveckors... Funkade kanon för oss!
* Var beredd på bakslag, kanske riktigt stora sådana. Och var också beredd på att barnets största reaktion kan komma när föräldrarna hämtar! Min dotter var fullständigt hysterisk i ett par månaders tid, kunde skrika i över en timme i ett sträck när jag hämtade henne. Om barnet reagerar så, tala gärna om för föräldrarna att det är ett helt naturligt beteende och att de inte ska känna sig avvisade. Tvärtom, barnet reagerar mot föräldrarna för att det känner trygghet där.
Uj, det _blev_ långt. Fråga gärna mera om du vill, särskilt om jag varit otydlig någonstans. Stod du ut med att läsa så här långt?
