3
Ska förtydliga mig Hejsan óch tack för svar!
Flickan berättar saker för mig, utifrån att hon tror jag inte blir arg eller dylikt. Jag försvarar alltid, utan undantag, mamman och pratar gott om henne, när flickan säger att mamman varit jättearg på mig och då uttryckt detta till flickan. T.ex. säger jag att det är mitt fel och att mamma egentligen inte är arg, utan ledsen och besviken och att jag kan förstå varför och så ställer jag mig på mammans sida, när hon baktalar mig. Jag gör det för att flickan mår dåligt av konflikten och inte förtjänar att bli inblandad. Lillflickan brukar bli lättad då. Hon är ju bara en liten go tjej och hon förtjänar att slippa sånt här "vuxengnabb".
Mamman har även varit rak mot mig några ggr och talat om att hon av olika anledningar (misstag jag omedvetet gjort) varit mycket arg på mig. Jag har då varit tydlig tillbaka och sagt att detta ej är ok med mig, jag gör misstag ibland (och hon med) och tolererar inte att få utskällningar för sånt, speciellt inte när det rört sig om saker där mamman själv slarvat med info till mig (vilket jag självklart inte påpekat för mamman).
Jag är en ordentlig mamma och person, så det finns inget att oroa sig för, när flickan är här. Vi bor bra och lever bra, både emotionellt och ekonomiskt. Det är tryggt. Lilltrollet brukar komma till mig, när hon har en mardröm eller mår dåligt, hon sitter i mitt knä bland folk och hon ligger i mitt knä på kvällarná, så jag upplever att hon är trygg med mig.
Nu är det min sambos vecka. Han har sagt att jag kommer att ha flickan själv i några dagar. Då har hon nu bestämt att detta ej är ok. Jag förstår inte hur hon kan ha rätt att göra detta? De har varannan vecka? Innebär detta att t.ex. mormor och morfar inte får ha flickan? Att flickan inte får vara hos morbror "Sven" en vecka etc? Bara bioföräldrarna får ha barnet? Jag har visserligen ingen juridisk rätt, men varannan vecka funderar jag som förälder den veckan och jag ser mig som ett bättre val än farmor och farfar t.ex. Så jag kan undra, om min sambo valt att låta flickan bo hos farmor och farfar själv i några dagar, är detta då ok? Hur mkt får man lägga sig i? När man skiljer sig, har man då fortfarande rätt att bestämma över partnern och dennes livsval, t.ex. att han skaffar sig en ny kvinna och bildar en ny familj?
Missförstå mig rätt, jag kan visst förstå en biomammas oro, när det kommer in nya partners, självklart. Det var jag, när jag flyttade ihop med sambon, som först tog kontakt med bio-mamman och frågade om hon ville träffa mig innan, för att se vem jag var, t.ex. Jag har full respekt för att det är hon som är mamma, inte jag, men samtidigt fungerar jag som ställföreträdande mamma varannan vecka. Jag kommer aldrig att bli lika älskad eller lika viktig som bio-mamman, men jag är en viktig person som har stor påverkan på lilltjejej, så frågan jag ställer mig är om min sambo verkligen inte skall ha rätt att bestämma att jag kan ta lilltjejen, när han är bortrest några dagar, under hans vecka? Med tanke på att hon är trygg med mig och vill vara med mig? Detta är lilltjejens och min relation, den påverkar ju inte mammans, hon har en alldeles egen, unik relation till lill-tjejen och jag konkurrerar ju def. inte med mamman, utan hamnar långt under mamman i rangordning i flickans värld, men jag är också viktig och en form av förälder.
Jag tycker att vissa saker kan vara orättvisa mot bio-mamman också. När vi flyttade ihop blev lilltjejen såååå glad över att få en "hel familj" att hon vägrade att gå med mamman i början, utan hon fick lyftas med våld, under skrik och sparkar. Då började de byta på fritids i stället och jag kände all världens empati med mamman. Det handlade ju inte om att lilltjejen gillar oss mer, utan om att hon fick något hon ville ha, en stor, bullrig familj, men det måste ha känts jättejobbigt för mamman, all sympati med henne. Tyvärr upplever jag att hon nu motarbetar samarbetet mellan oss, i synnerhet samarbetet mellan henne och min sambo.
Jag tror att det kan vara svartsjuka på vår "familj", men även olösta konflikter mellan min sambo och mamman, de har bara varit skilda i några få år. Det är min teori. Jag först´år inte annars vad det kian vara och det accelererar hela tiden. Inte bara sakér som kommer från flickan, utan saker mamman säger. Det blir mer och mer spänt och obehagligt, helt enkelt.
Jag skulle vilja att mamman blev så pass trygg att hon kunde släppa kontrollspaken och lita på sitt ex och mig, vi litar ju på henne och hennes nya karl (de bor ännu ej ihop). Vi frågar aldrig var lilltjejen bor när hon är hos mamman eller vad som sker där, om inte lilltjejen själv vill berätta. Det är hennes val om hon vill prata om detta och vi litar på att mamman och hennes nya pojkvän är jättegoa med lilltjejen, självklart, varför skulle vi inte det?
Har jag helt fel? Har biomamman rätt att gå in så här? Är det jag som går över gränsen i stället och är respektlös mot en biomammas känslor? Jag vet inte och famlar i luften... Instinktivt tycker jag att det är vår vecka, men...?
Kram!
