eller ångest / panikångest. Ni som drabbats av detta. Har ni blivit sjukskrivna?
Mår yttest dåligt och kan inte längre äta normalt pga av ångest som lett till fobi. Är helt slut kommer inte ur sängen men jobba tycker läkarna att jag ska. Iofs bara deltid.
Undrar nu om detta är normal attityd?
1
Utmattnings depression/depression eller ångest / panikångest. Ni som drabbats av detta. Har ni blivit sjukskrivna?
Mår yttest dåligt och kan inte längre äta normalt pga av ångest som lett till fobi. Är helt slut kommer inte ur sängen men jobba tycker läkarna att jag ska. Iofs bara deltid.
Normalt är det kanske svårt att uttrycka sig om för vad som är normalt beror ju på omständigheterna. Mer än sjukskrivning så behöver du kanske nån medicin och terapi för att bli bra igen. Att vara helt hemma brukar vara aktuellt kort tid för man blir inte friskare av att "vara ur leken", ibland kan det faktiskt vara direkt motverkande att ha "tillstånd" att inte komma ur sängen alls.
Så jag tror att din läkare vill dig väl och försöker se hur du mår och sen beror det ju också på vad du har för arbete förstås. Men har du fått någon annan hjälp än bara sjukskrivning?
2
Normalt är det kanske svårt att uttrycka sig om för vad som är normalt beror ju på omständigheterna. Mer än sjukskrivning så behöver du kanske nån medicin och terapi för att bli bra igen. Att vara helt hemma brukar vara aktuellt kort tid för man blir inte friskare av att "vara ur leken", ibland kan det faktiskt vara direkt motverkande att ha "tillstånd" att inte komma ur sängen alls.
Så jag tror att din läkare vill dig väl och försöker se hur du mår och sen beror det ju också på vad du har för arbete förstås. Men har du fått någon annan hjälp än bara sjukskrivning?
Jag har inte ens varit sjukskriven eller jo väldigt kort deltid å så tillbaka på jobbet på heltid efter redan 1mån.
Har fått hjälp på det sätt att jag fått en KBT psykolog som hade 6 veckors vänte tid och som jag nu ska se med 3 veckors mellanrum. Inga mediciner.
Hela förloppet fick mig att totalkracha men jag har alltid haft problem med att jag ser ut at må såååååå bra.
Har tappat ett gäng kilon och får beröm för at jag ser så frisk ut. Jag är oxå väldigt, väldigt verbal det sitter programmerat, hårdkodat i hjärnan. Precis som vissa lär sig att vara snälla som små bebisar så har jag lärt mig vara verbal då det gav tillsyn och uppmärksamhet i min familj som barn.
Å det har jag inte tappat ännu. Är väl nästa steg. Jag kan inte koncentrera mig, har svårt att tänka men jag låtar och ser ut som jag kan.
Läkaren försökte få mig att förstå att jag inte är så kass genom att säga är det så dåligt som du säger så borde du vara inlaggd. Men jag är så dålig.
Jag lyckas precis få mat i mig, men det är extremt jobbigt. Jag går in i väldigt hög stress och panik vid varje matsituation. Men jag får i mig hyffsat om det är lugn och ro kring mig och jag känner tryggheten att någon som jag litar på finns i närheten (pga av fel sväljningar är kvävningsrisken där)
Så mitt fokus är bokstavligt att överleva. Att då gå och jobba och skynda osv är ju helt omöjligt.
3
Jag har inte ens varit sjukskriven eller jo väldigt kort deltid å så tillbaka på jobbet på heltid efter redan 1mån.
Har fått hjälp på det sätt att jag fått en KBT psykolog som hade 6 veckors vänte tid och som jag nu ska se med 3 veckors mellanrum. Inga mediciner.
Hela förloppet fick mig att totalkracha men jag har alltid haft problem med att jag ser ut at må såååååå bra.
Har tappat ett gäng kilon och får beröm för at jag ser så frisk ut. Jag är oxå väldigt, väldigt verbal det sitter programmerat, hårdkodat i hjärnan. Precis som vissa lär sig att vara snälla som små bebisar så har jag lärt mig vara verbal då det gav tillsyn och uppmärksamhet i min familj som barn.
Å det har jag inte tappat ännu. Är väl nästa steg. Jag kan inte koncentrera mig, har svårt att tänka men jag låtar och ser ut som jag kan.
Läkaren försökte få mig att förstå att jag inte är så kass genom att säga är det så dåligt som du säger så borde du vara inlaggd. Men jag är så dålig.
Jag lyckas precis få mat i mig, men det är extremt jobbigt. Jag går in i väldigt hög stress och panik vid varje matsituation. Men jag får i mig hyffsat om det är lugn och ro kring mig och jag känner tryggheten att någon som jag litar på finns i närheten (pga av fel sväljningar är kvävningsrisken där)
Så mitt fokus är bokstavligt att överleva. Att då gå och jobba och skynda osv är ju helt omöjligt.
Jag förstår hur du menar, att du inom dig känner dig helt slut men att det inte syns utanpå och att du generellt är av den starka typen. Men du har så rätt i att det inte ger någon rätt att inte lyssna på dig och ge dig stöd när du behöver det. Det är å andra sidan ingen vidare medkännande läkare som inte kan se katastrofen som närmar sig och som inte kan se hur du mår inuti. Du ska inte behöva bli en våt fläck innan nån vill stödja dig.
Att vara så på gränsen som du är, är redan en situation som tar lång tid att backa ifrån och får det gå än längre så blir det ännu svårare att reda ut.
Jag tycker att du ska söka annan läkare tills du finner nån som tar dig på allvar och som verkligen hjälper dig.
Sen finns det en bra sak som är drastisk att ta till och som kan läka dig väldigt mycket på bara två veckor. Och det är att du tar ledigt. Åk till en kurort eller en sommarstuga och sitt där i två veckor. Under den tiden ska all kontakt brytas, inga telefonsamtal, ingen dator, ingen teve, inga tidningar. Man ska bara äta och sova. Man ska vara ensam. Först är det förstås underbart för att man ska komma till stadiet av att man börjar tröttna på enformigheten av att bara lyssna på sina egna hjärtslag och tankar och från det när man slängt ut all sin trötthet så börjar man ladda igen, få nya krafter och nya idéer om sig själv och sitt liv. Det är en megabromsning i ett liv som bara rullat på utan att din själ hängt med. Vad tror du om det? Att hjälpa dig själv och ge dig två urtråkiga veckor?
4
Jag förstår hur du menar, att du inom dig känner dig helt slut men att det inte syns utanpå och att du generellt är av den starka typen. Men du har så rätt i att det inte ger någon rätt att inte lyssna på dig och ge dig stöd när du behöver det. Det är å andra sidan ingen vidare medkännande läkare som inte kan se katastrofen som närmar sig och som inte kan se hur du mår inuti. Du ska inte behöva bli en våt fläck innan nån vill stödja dig.
Att vara så på gränsen som du är, är redan en situation som tar lång tid att backa ifrån och får det gå än längre så blir det ännu svårare att reda ut.
Jag tycker att du ska söka annan läkare tills du finner nån som tar dig på allvar och som verkligen hjälper dig.
Sen finns det en bra sak som är drastisk att ta till och som kan läka dig väldigt mycket på bara två veckor. Och det är att du tar ledigt. Åk till en kurort eller en sommarstuga och sitt där i två veckor. Under den tiden ska all kontakt brytas, inga telefonsamtal, ingen dator, ingen teve, inga tidningar. Man ska bara äta och sova. Man ska vara ensam. Först är det förstås underbart för att man ska komma till stadiet av att man börjar tröttna på enformigheten av att bara lyssna på sina egna hjärtslag och tankar och från det när man slängt ut all sin trötthet så börjar man ladda igen, få nya krafter och nya idéer om sig själv och sitt liv. Det är en megabromsning i ett liv som bara rullat på utan att din själ hängt med. Vad tror du om det? Att hjälpa dig själv och ge dig två urtråkiga veckor?
Det finns nya riktlinjer om sjukskrivning för depression och närliggande tillstånd - och i normalfallet skall man inte sjukskriva. Om man skall sjukskriva är deltid normen - man måste speciellt motivera om det skall bli heltid. De reglerna är det inte din läkare som hittat på.
Det går inte på ett rimligt sätt sätta sig in i din situation baserat på det du skriver - och mycket enklare är det inte för läkaren, även om du är mycket verbal och kan beskriva allt i detalj.
Det är åtminstone inte självklart för mig att det alltid är bra att vara hemma när man närmar sig katastrofens rand. Hemma har man all tid i världen att grubbla, bli inaktiv, socialt tillbakadragen etc. Sjukskrivning har en hel del biverkningar m a o. Jobbet är ofta, men inte alltid, ett sammanhang som har positiva effekter - man tvingas ut, träffa människor etc. Det gäller ju inte alltid, i t ex mobbingliknande situationer är det ofta den minst dåliga lösningen att vara sjukskriven.
Hoppas du mår bättre snart!
6
Det finns nya riktlinjer om sjukskrivning för depression och närliggande tillstånd - och i normalfallet skall man inte sjukskriva. Om man skall sjukskriva är deltid normen - man måste speciellt motivera om det skall bli heltid. De reglerna är det inte din läkare som hittat på.
Det går inte på ett rimligt sätt sätta sig in i din situation baserat på det du skriver - och mycket enklare är det inte för läkaren, även om du är mycket verbal och kan beskriva allt i detalj.
Det är åtminstone inte självklart för mig att det alltid är bra att vara hemma när man närmar sig katastrofens rand. Hemma har man all tid i världen att grubbla, bli inaktiv, socialt tillbakadragen etc. Sjukskrivning har en hel del biverkningar m a o. Jobbet är ofta, men inte alltid, ett sammanhang som har positiva effekter - man tvingas ut, träffa människor etc. Det gäller ju inte alltid, i t ex mobbingliknande situationer är det ofta den minst dåliga lösningen att vara sjukskriven.
Jag förstår det. Å det kkan ju vara bra men jag kan ju lixom inte bara tvinga mig upp och in på jobbet och sitta där och lipa typ..... eller jo det kanske jag kan.
Hur som det är totalt associalt. Jag kommer inte prata med en enda, möjligen nicka och heja.
Jag hade efter 1 vecka hemma med magkatarr äntligen lyckats landa lite, börja känna igen mig själv. Å känner så stakt att jag lixom behövt en 2-3 veckor för att jobba igenom de värsta fobierna.
Det funkar ju lixom inte att skicka en människa med fobi och panikångest in i den onda cirkeln igen utan någon som helst behandling?
7
Jag förstår det. Å det kkan ju vara bra men jag kan ju lixom inte bara tvinga mig upp och in på jobbet och sitta där och lipa typ..... eller jo det kanske jag kan.
Hur som det är totalt associalt. Jag kommer inte prata med en enda, möjligen nicka och heja.
Jag hade efter 1 vecka hemma med magkatarr äntligen lyckats landa lite, börja känna igen mig själv. Å känner så stakt att jag lixom behövt en 2-3 veckor för att jobba igenom de värsta fobierna.
Det funkar ju lixom inte att skicka en människa med fobi och panikångest in i den onda cirkeln igen utan någon som helst behandling?
Det här låter nog väldigt hårt - jag känner med dig väldigt mycket - men något av det värsta man kan utsätta någon med panikångest och fobier är möjligheten att inte utsättas (i viss mån) för det som utlöser ångesten. En heltidssjukskrivning i det läget kan vara det ultimata sättet att undvika de utlösande faktorerna - och i det långa loppet är det just att gradvis exponeras för ångestutlösande faktorer som hjälper - inte att undvika det.
Skulle du inte få träffa en KBT-terapeut? Då kommer du höra mycket mer om detta.
9
Det här låter nog väldigt hårt - jag känner med dig väldigt mycket - men något av det värsta man kan utsätta någon med panikångest och fobier är möjligheten att inte utsättas (i viss mån) för det som utlöser ångesten. En heltidssjukskrivning i det läget kan vara det ultimata sättet att undvika de utlösande faktorerna - och i det långa loppet är det just att gradvis exponeras för ångestutlösande faktorer som hjälper - inte att undvika det.
Skulle du inte få träffa en KBT-terapeut? Då kommer du höra mycket mer om detta.
Jag förstår vad du menar och det låter inte hårt även om det kan uppfattas som så.
Min panik och ångest handlar om att äta. Det är inte kopplat till jobbet på det sättet. Men med stressen av jobbet som grädde på moset får jag inte ned mat alls i princip utan dalar i vikt. Det blir en ond cirkel.
Jag hade velat ta det gradvis. Tränat systemetiskt med hjälp av KBT på att hantera matsituationen hemma först. Sedan öka och hantera den i en social situation och under ökad stress i som under arbete när jag iallafall får i mig tillräckligt med föda och klarar av att hålla vikten konstant.
10
Jag förstår vad du menar och det låter inte hårt även om det kan uppfattas som så.
Min panik och ångest handlar om att äta. Det är inte kopplat till jobbet på det sättet. Men med stressen av jobbet som grädde på moset får jag inte ned mat alls i princip utan dalar i vikt. Det blir en ond cirkel.
Jag hade velat ta det gradvis. Tränat systemetiskt med hjälp av KBT på att hantera matsituationen hemma först. Sedan öka och hantera den i en social situation och under ökad stress i som under arbete när jag iallafall får i mig tillräckligt med föda och klarar av att hålla vikten konstant.
Har vänner som haft panikångest typ 1 ggr åkt in akut då det trott det varit hjärtat och fått ta det lugnt ett par veckor hemma sedan utredning, vård, medicinering, terapi, förändringar i jobbet och så voila tillbaka på 2-3mån.
Själv har jag gått nu i 3mån utan nåt..... bara en växande fobi, å tillsägelse att ta tag i mig själv......
11
Ska jag vara ärlig är jag nog avundsjuk.
Har vänner som haft panikångest typ 1 ggr åkt in akut då det trott det varit hjärtat och fått ta det lugnt ett par veckor hemma sedan utredning, vård, medicinering, terapi, förändringar i jobbet och så voila tillbaka på 2-3mån.
Själv har jag gått nu i 3mån utan nåt..... bara en växande fobi, å tillsägelse att ta tag i mig själv......
Jag har en kronisk panikångest som jag kan hålla i schack så länge jag medicinerar. Blev sjukskriven pga den och även under utredning och KBT (kogn. betéendeterapi). Vet att det kan vara svårt att ställa rätt diagnos ibland, jag fick två felaktiga diagnoser innan man kom fram till vad det var.
12
panikångestsyndrom Jag har en kronisk panikångest som jag kan hålla i schack så länge jag medicinerar. Blev sjukskriven pga den och även under utredning och KBT (kogn. betéendeterapi). Vet att det kan vara svårt att ställa rätt diagnos ibland, jag fick två felaktiga diagnoser innan man kom fram till vad det var.
För mig var det så; jag blev sjukskriven på heltid från start och det var det sämsta som kunde hända. Visserligen kunde jag gå hem och sova i tio timmar efter varje terapisession men det var ju för att det gjorde nytta och jag hade ju inte terapi mer än tre dagar/vecka. Tiden stod stilla under de tre åren jag var sjukskriven. När jag äntligen fick börja jobba igen så kunde livet fortsätta - både på gott och ont - men jag LEVDE i alla fall.
13
För mig var det så; jag blev sjukskriven på heltid från start och det var det sämsta som kunde hända. Visserligen kunde jag gå hem och sova i tio timmar efter varje terapisession men det var ju för att det gjorde nytta och jag hade ju inte terapi mer än tre dagar/vecka. Tiden stod stilla under de tre åren jag var sjukskriven. När jag äntligen fick börja jobba igen så kunde livet fortsätta - både på gott och ont - men jag LEVDE i alla fall.
Diagnosen är ställd men du vet var jobbigt det är att inte få vård..... En anledning till att det dröjer är att det är så mycket mera komplex sjukdomsbild å inte bara psykiskt
15
Diagnosen är ställd men du vet var jobbigt det är att inte få vård..... En anledning till att det dröjer är att det är så mycket mera komplex sjukdomsbild å inte bara psykiskt
Det kunde vara jag som skrev det här har haft precis likadant och väntade för länge att söka hjälp men till slut fick jag hjälp med mediciner och KBT du får gärna messa privat om du vill.
16
Det kunde vara jag som skrev det här har haft precis likadant och väntade för länge att söka hjälp men till slut fick jag hjälp med mediciner och KBT du får gärna messa privat om du vill.
Jobb är ingen terapisysselsättning Aiskylos! På ett jobb har man samma krav på sig som sina friska kolleger. Kan man inte prestera så finns faktiskt risken att man förlorar jobbet och blir arbetslös om man inte får vara sjukskriven när man behöver. Särskilt om man går på visstidsanställningar. En person med depression/utmattningsdepression mm som själv känner att han/hon inte klarar att jobba behöver lugn och ro men också behandling. Jobb är inte behandling och terapi... som anställd har man alltid ögonen på sig!
17
Jobb är ingen terapisysselsättning Aiskylos! På ett jobb har man samma krav på sig som sina friska kolleger. Kan man inte prestera så finns faktiskt risken att man förlorar jobbet och blir arbetslös om man inte får vara sjukskriven när man behöver. Särskilt om man går på visstidsanställningar. En person med depression/utmattningsdepression mm som själv känner att han/hon inte klarar att jobba behöver lugn och ro men också behandling. Jobb är inte behandling och terapi... som anställd har man alltid ögonen på sig!
bör du vara hemma under ett par veckor, förhoppningsvis får du tid hos en läkare som kan slussa dig vidare till vad det är du behöver, vare sig det är en psykolog eller ett B12-prov. (jag är inte ngn läkare så jag kan ju egentligen inte säga vad du BÖR göra, ur hälsosynpunkt, men däremot tror jag att de flesta människor känner sin egen kropp ganska bra).
jag har träffat en hel del människor som har tyckt att "ett halvår borde kännas bra" och sedan, helt plötsligt, har det gått två år och många saker i livet har försvunnit, man har liksom stagnerat i sin utveckling. så jag ville bara höja ett "varnande finger" rent generellt - men tro absolut inte att jag gör dina problem till små petitesser - du känner ju dig själv bäst.
hoppas att du hittar rätt snart, och att du mår bättre. messa mig gärna om du känner för det.
18
ja, självklart bör du vara hemma under ett par veckor, förhoppningsvis får du tid hos en läkare som kan slussa dig vidare till vad det är du behöver, vare sig det är en psykolog eller ett B12-prov. (jag är inte ngn läkare så jag kan ju egentligen inte säga vad du BÖR göra, ur hälsosynpunkt, men däremot tror jag att de flesta människor känner sin egen kropp ganska bra).
jag har träffat en hel del människor som har tyckt att "ett halvår borde kännas bra" och sedan, helt plötsligt, har det gått två år och många saker i livet har försvunnit, man har liksom stagnerat i sin utveckling. så jag ville bara höja ett "varnande finger" rent generellt - men tro absolut inte att jag gör dina problem till små petitesser - du känner ju dig själv bäst.
hoppas att du hittar rätt snart, och att du mår bättre. messa mig gärna om du känner för det.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
