Skrivet: 2008-10-06, 09:57
#1
lillasyster har anlänt
Nu är vi hemma med en styck ganska rund lillasyster som vi tror ska heta Hedvig. Hon vägde 4400 g och var 53 cm lång när hon föddes.....ganska stor alltså. Och hon kom bara en dag efter bf (jag hade kallt räknat med minst en veckas övertid eftersom mina två tidigare barn gått över så länge...jag är fortfarande chockad över att jag inte är gravid längre).
Förlossningen gick ok. Det var faktiskt, tyvärr, mer smärtsamt än jag mindes min förra förlossning (det var alltså inte så att jag hoppade ur förlossningsbädden och kunde tänka mig att göra om det...det var mer "detta kommer jag ALDRIG göra igen"). Vi var hemma med värkar hela natten mellan fredag och lördag och värkarna varierade mycket, först var de regelbunda och kom typ var 5e minut, sedan försvann de helt, sedan varierarde dem mellan 3 och 10 min..och så höll det på. Jag kollade igenom hela kanal 5s programutbud den natten (jag var inte imponerad). Vi åkte in till sjukhuset vid 6 tiden på morgonen (som vanligt väldigt oroade för att inget skulle ha hänt och att vi skulle vara tvungna att åka hem igen). Men jag var öppen 5 cm. Helt OK alltså. Sedan var allt helt Ok fram tills att jag var öppen 8 cm, det tog ungefär 3 timmar. Sedan blev det otroligt intenivt. Värkarna kom utan paus och det tog väldigt kort tid mellan värkstart till värktopp, det var helt omöjligt att parera in lustgasen, så den hade ingen effekt. Barnmorskan föreslog sterila kvaddlar, något jag inte ens har funderat över tidigare (vem sjutton vill få något som gör ännu ondare än det man redan har???), men nu kände jag "ge mig vad f-n som helst, bara det funkar". Det gjorde ganska ont att få dessa kvaddlar (4 stick i magen), men det gick snabbt över och det funkade faktiskt ganska bra. Barnmorskan tyckte vi skulle skynda på förloppet så jag fick värkstimulerande dropp. Då blev allt så klart ännu jävligare, men jag kände att jag hellre ville ha mer intensivt om det skulle skynda på förloppet. Bebisen stod även för långt upp så jag fick stå upp ett tag. Vid lunchtid var jag i alla fall fullt öppen och dags att krysta. Detta är det jag har fruktat mest eftersom det har varit jobbigt för mig båda de andra gångerna. Barnmorskan la därför lokalbedövning i mellangården (det kan jag rekomendera). Jag har visst väldigt trångt vid något symfusben (eller vad det nu heter), det kan ju vara därför det blir så plågsamt. Undersköterskan fick hjälpa till och trycka utanpå magen och det värkstimulerande droppet var på maxdos. Jag vet inte hur länge jag krystade, alldeles för länge enligt mig (jag krävde hela tiden att min BM skulle svara på exakt hur många krystvärkar jag hade kvar...helt omöjlligt kan jag ju förstå, men jag kände att jag behövde få någon slags tidsangivelse), men till slut, klockan 13 var hon ute. Ljuvligt! En liten tjej med valkar och boxarnäsa. Jättemycket svart hår (och hår på öronen och på rumpan). Då var jag helt lyrisk...ÄR DET VERKLIGEN ÖVER?!?!?! Sedan skulle moderkakan ut och jag fick sys lite, men ändå, jag klarade det, bebisen var ute. Herregud vilken pärs.
Hoppas jag inte har varit för pessimistisk eller realistisk, men jag kan ju säga att jag aldrig har varit någon förlossningsfantast (men en barnfantast). Jag tror detta blir min sista förlossning, men man ska ju aldrig säga aldrig.
Nu ska det visst ammas!
