Läs gärna, kommentera där och här...
http://www.expressen.se/1.1328942 och andra artiklar (länkar lär finnas där)...
/Pappa AJ, han med Tonårs-aj,
a k a Inor,
a k a Arvid Jaur med Lilla aj...
"Jag är 55+ så skriv långsamt, tack!!!"
Visst det finns de som blir felaktigt bedömda, men SVIKARPAPPOR finns det många av. Löjligt att skylla det på mammorna, men det är säkert skönt för dem själva att ha någon att skylla på, då är det ju inte deras fel att de är frånvarande.
"Av de pappor som självmant ger upp kontakten med sina barn uppger nästan samtliga att de gör det därför att de inte klarar av att vara en förälder på mammans villkor. Det är alltid mammans agerande som utgör normen för hur en "bra" förälder ska vara och då har pappan inte en chans."
Här tappade iallfall jag förtroendet för innehållet i artikeln. Löjligt, man överger inte sina barn för att en förälder är jobbig. Hur många mammor skulle göar det? Nä, just det, inte speciellt många.
Skulle inte förvåna mig om de här offerpapporna knappt tagit ut någon föräldraledighet och minimalt ansvar för barnen... Men det är väl säkert mammornas fel det också... för hon ville väl ha all föräldraledighet och släppte inte in honom.
Som man bäddar får man ligga.
Och här ser du vem barn helst blir tröstade av.
http://www.alltombarn.se/skolbarn/ar...pappor-1.16644
Mamma kommer först, pappa kommer på femte plats, efter kompisar med flera... Kanske inte konstigt att barn oftast bor mest hos mamman. Känns som våra tingsrätter fattar ganska bra beslut ändå.
Fick en kommentar utanför sidan, vilken jag inte kunde svara på - därför blir det här...
Lite öppna tankar en veckoslutsmorgon, men ni får naturligtvis kommentera...
Trevlig Helg!!!
Tackar, intressant...
Men ännu viktigare - det är ju spn´t här du SKA skriva på Aff. Vi är i minoritet, om man räknar hela Aff.
Varför ett X kan bli en helt annan person, kan bero på många saker.
Det första man tänker sig är ett slags "hämnd"
Men i vårt fall var det hon som återgick till sina tidigare vänner (manliga och kvinnliga) och där fick stöd i att vi inte passade ihop
Återstod att, som någon sa, hon ville ha barn
Vi hade dock känt varandra i över tio år, vi pratade som kompisar (åldersskillnad mellan oss) om "allt", även hennes förhållanden.
Så kanske hon saknade någon att prata sådant med, när vi var "ihop". Hon är av åsikten att man inte kan prata öppet och ärligt med sin partner (kvinnligt?)
Själv anser jag att det är partnern man kan öppna sig åt, i allt - annars är det något som är fel.
Visserligen kan det finnas saker man vill prata med andra om, men partnern är just ens - partner!!!
Någon har föreslagit att hon medvetet eller omedvetet blev "svartsjuk" då jag intresserade mig så mycket åt vårt barn, pratade, ville se osv.
Hon förstod inte att man, vid ytterst få tider som vi sågs - och om hon sov fick jag inte "störa" vilket ledde till inställd umgängestimme - så längtade jag ju enormt efter att t.ex. bara få sitta och titta påp nyfödda Dottern...
Eller senare pyssla om, prata med ("till", skulle en del icke observanta säga),
någon gång byta blöjort, mata osv.
Men Mamman vågade inte lämna oss ens för att gå ut och hämta posten det första halvåret...
Hade hon råkat ut för saker som liten? Vet ej, bara att hon valde killar som hon kunde "kasta ut" för att slippa bli engagerad, som hon tidigare sagt (jag?)
Rädd att bli "fast"? Ett barn har man i 18 år OCH senare, förhoppningsvis!!!
Eller var det en plan från början, hon hade nämligen kontaktannonser ute samtidigt som vi var ihop och VISADE MIG svaren - undrade VAD hon skulle skriva.
För ibland sågs vi och kunde prata en stund.
Det gick upp och ned, men hennes omgivning var ytterst negativ till mig.
Antar att hon sagt något, som jag inte vet, ett par stycken sa något om att "hur kunde du?"...
Så ryckte hon "Lillan" ifrån mig ofta med ett just ryck...
Jag höll henne fel, såg inte att hon var trött, hungrig, ledsen, arg, inte ville vara hos mig...
Hon sa att Dottern var "blå" och jag höll för hårt, att jag höll på att tappa henne, att hon inte klarade av alla personer (jag var den för mycket) o.s.v.
Ibland var där många vuxna, då pratade tjejjerna om hur dåliga män var på att förstå sig på barnaskötsel... allt medan jag väntade att Lillan skulle vakna, så jag kunde få TITTA på henne.
Ibland reste hon bort ett tag med Dottern, ringde någon gång och sa "niu ses ju en annan vecka".
Så fortsatte det med ryckighet...
Men när Mamman ville gå ut med kompisar en kväll, då fick jag senare ställa upp.
Då dög jag de timmarna som "barnvakt", som ordet lydde (bland annat från Mormor, som sagt att "inget barn ska komma över (min) tröskel"...
Så skriv, skriv, skriv, ju fler vi är med frågor, historier (sanna, ju), tankar och ett och annat roligt (vi överlever inte utan humor!!!)...
AJ
Det är säkert oftast inte så enkelt, mycket spelar in och roll
Men som du skriver det kan man ju hålla med
Det är de engagerade papporna som får och får tåla mest stryk, de ger oftast inte upp i första tagen
Men det kan bli kämpigt, fram för jämställdhet both ways!!!
Det kan också tolkas precis tvärtom...
Stöd papporna mer, kan man tänka
Det är pappans ansvar att barnet känner förtroende för honom och vill ha tröst av pappan. Det är något han måste bygga upp från när barnet föds. Om han istället överlåter allt åt mamman så är det ju inte så konstigt att det blir som det blir. Det snackas så mycket om att mamman inte släpper in pappan, men om hon beter sig på det sättet så får han väl sätta hårt mot hårt, eller hur? Så svårt kan det ju inte vara, på andra områden klarar pappor alldeles utmärkt att stå upp för sig själva.
Inte konstigt att många pappor har dålig kontakt med sina barn. Men de bär själva det ansvaret. Precis som många mammor bär ansvaret för att de sköter om hela hemmet själva. Komma och klaga efteråt kan man givetvis göra, och rätta till det går förhoppningsvis också. Men steg ett måste ju vara att ta av sig offerkoftan och ta ansvar för sina egna handlingar. Klart det inte går att samarbeta när allt hela tiden är den andres fel!
tycker jag... för mig känns det som om de idiotförklaras.. de behöver stå på sig och kräva rätten att vara en fullvärdig förälder.
Jag har ju två olika till mina.. den första överlät med glädje allt som hade med barnen att göra åt mig. Han jobbade jämt och drog på så sätt sitt strå till stacken.. tyckte vi nog båda DÅ. Jag var självklart delaktig men eftersom jag njöt av att vara hemma med barnen så blev det så. När vi sen separerade var det tämligen självklart att barnen stannade med mig.. hans val dessutom.
Den andra pappan har sedan dag ett varit lika delaktig som jag och barnen går till den som förnärvarande är högst i gunst (alla barn har väl pappa/mamma perioder) OM vi skulle gå isär så finns ingen självklarhet om barnens boende. Det fick vi lösa då.
OCH pappa ett lärde sig en del.. med nya kullen är han en närvarande pappa
Bara måste...... allt....
Gud så mycket sakfel! Man bara häpnar över att expressen trycker så'nt här. Men som vanligt är det mycket lättare för män att göra sig hörda i media än kvinnor. Suck!
ex.
Det där med att man sen 2006 inte fåpr döma GV om en motsätter sig det är ju direkt sakfel
Det där emd att mammor alltid blir boende förälder är ett annat direkt sakfel. Ofta drabbas mammor av den sk kvinnofällan och får svårt att ordna boendet vid en separation. Barnen bor då kvar hos den förälder som har råd att behålla boendet och det är oftast pappor som har satsat på karriären istället för att vara föräldraledig och VABbat.
Han blandar ihop vårdnad och umgänge.
Notera att han undviker att ta upp att pappor inte tar ut sin föräldraledihet i någon större omfattning. Pappor skriver ju ofta över sina dagar på mammorna.... och kom nu inte med den där dumma bortförklaringen att de kände sig tvingade av mamman! Det är bara gamlalt kvinnohat och ett sätt att skylla ifrån sig för att slippa ta koncekvenserna av sina bekväma beslut.
Nej Jag kan bara instämma i :
"Som man bäddar får man ligga"
Så du tycker alltså det är helt ok för en mamma att bete sig hur jävligt som helst mot pappan och vägra släppa in honom i allt som gäller barnen och sen får PAPPAN skylla sig själv?? Jag har en kompis som inte gör något annat än klagar på pappan till sin son. INGENTING han gör duger åt henne och precis allt ska göras som hon anser att det ska göras, annars är det helt fel liksom. Hon tycker på fullt allvar att de har samarbetssvårigheter när det bara handlar om att han vägrar göra som hon tycker saker och ting ska göras och nu har hon dessutom börjat prata om att söka enskild vårdnad p g a det. Jag tror nog inte det är så enkelt alltid som du vill få det att låta, det finns faktiskt mammor som är riktiga svikarmammor också, p g a att de gör allt för att jävlas med pappan och sätta käppar i hjulet så de inte ska få någon kontakt med barnen. Men det kanske du alltså tycker är helt ok bara för att det är mammor som beter sig så här??
Ja, och du tycker alltså som vanligt att när mammor jävlas med papporna är det helt ok! Man häpnar.. Du vet alltså det här mycket bättre än artikelförfattaren?? Ni "pappahatare" här inne, vad ska egentligen en pappa göra för att behaga er? Alltid göra som mamman vill och hålla sig undan om/när de separerar men givetvis betala så mycket underhåll som möjligt eller?? Tycker ni inte en pappa har några rättigheter överhuvudtaget vid en separation eller skilsmässa?
Nej, det sa jag inte, det var dina ord och en misstolkning av mitt inlägg. Förmodligen medvetet också.
Om en mamma och pappa bor ihop så har jag lite svårt att se det scenariot du beskriver. Men visst finns det, men i de fall jag sett det så är det en rätt flat pappa som väljer att vika sig för han orkar inte med tjafs eller för att han är bekväm helt enkelt.
Men oj så upprörd du är. Vilka är pappahatarna här inne? Jag tycker pappor är jätteviktiga men jag tycker också att man kan ställa krav på dem. Att inte ta ut föräldraledighet, att låta mamman ta allt vabb, ansvar mm kring barnet gör ju att han får en sämre kontakt med barnet och därmed hamnar i underläge. Pappor måste börja ta för sig från dag 1.
hålla med dig "Karlavagnen" i det du skriver att papporna många gånger själva bär ansvaret. Varför ska mammorna tar deras ansvar och vrida ut och in på sig själva och "stödja papporna mer" som "Aj aj" skriver.
Är trött på föräldrar som sätter sig i någon slags patetisk offerroll och vägrar ta ansvar som just FÖRÄLDER! *oavsett kön nu*
Att inte ta ansvar (vab, inskolning dagis, läkarbesök osv) gör att barnet oftast får en bättre relation till den som tar det största ansvaret, vilket inte är konstigt alls. Oftast innebär detta, att barnet får bättre kontakt/förtroende också kanske, med mamman eftersom hon oftast tar den rollen.
"Livet är inte en resa till graven med syftet att komma dit i en attraktiv och välbevarad kropp. Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande "Hoho, kan någon ge mig lift!"
Det är en mycket intressant sak detta. Jag gör det enkelt för mig (och er) och instämmer med Karlavagnen och marib.
I många fall är dessa högljudda män ansvars- och rättshaverister. De skyller allt på någon annan. Om de lagt hälften av energin på sina möjligheter och skyldigheter som de - inför faktum att de lämnas av sina kvinnor - lägger på att jaga och skrika om sina rättigheter, hade mycket sett väldigt annorlunda ut. Det hade jag gillat!
De här männens retorik påminner mig om extrempolitiska företrädare som skriker i aggression med båda öronen stängda.
Hej det här är inte ett litet känsligt ämne!
Som en pappa som barnen gick till först om de sökte tröst så vet jag att det inte är accepterat! Varken av mamman eller av omgivningen. Barn som hellre väljer pappa som den de går till när de slagit sig skapar osäkerhet.
Jag har som aktiv, närvarande och mycket delaktig förälder mött en mängd knepiga och konstiga reaktioner. Allt från att man inte pratar till mig utan till barnets mor vid läkarbesök, att man frågar efter var mamman är om man är ensam med barnen på besök, att de enklaste saker och uppgifter hyllas som vore det underverk man utför bara för att det rör barnen mm. Min erfarenhet är dessutom att det är främst om kanske inte alltid kvinnor som står för dessa i mitt tycke väldigt apparta reaktioner och kommentarer.
Jag är övertygad om att många pappor snabbt avvants ifrån att vara de varma, tröstande och ansvarstagande föräldrar som de är kapabla att vara just på grund av omgivningens och mammornas reaktioner. Man får vara en sjutusan till förälder som man för att orka fortsätta att ta en likvärdig plats bland alla mammor.
Nu är det nog så att många mammor gör just det men inte genom att vara fysiskt frånvarande utan i sitt förhållningssätt till barnen. (Obs jag påster inte alla inte ens en stor del men faktiskt fler än man först kan tro).
Sen är det inte lätt att ta plats som jämnbördig förälder lika litet som det varit tufft för kvinnor att komma in i det partiarklalamaktordningen inom arbetslivet såväl det privata, kommunala som statliga.
Fast så är väl ändå inte alla pappor, ja inte ens de flesta pappor?? Det tror inte jag iallafall..
Kul att du vet precis hur jag tänker när jag skriver svar på dina inlägg. Det var INTE medvetet, men det får du väl tro om du vill då. Den här mamman och pappan som jag beskriver bor alltså INTE ihop. De är separerade sen några år tillbaka och mamman har allt sedan den dagen gjort precis allt för att jävlas med pappan och sabba umgänget med sonen. Och det tycker iallafall inte jag är rätt.
Ja, jag blir förbannad när jag läser vissa inlägg här som alla går ut på att racka ner så mycket som möjligt på pappor, och att hylla mammor. EN mamma kan uppenbarligen i vissas ögon bete sig hur illa som helst mot barnens pappa och ändå bli hyllad härinne. Du tycker man kan ställa krav på pappor skriver du. Ja, självklart men det ska man väl på mammor också? Och det du beskriver, att de inte tar ut fl, aldrig vabba, dagligt ansvar kring barnet, gäller ju faktiskt inte alla pappor, det finns ju de som tar sitt ansvar också vad du än tycks tro.
