Fler än jag som får "onda tankar" ibland

[poesi]

?
När jag har det som värst kan jag få suicidala tankar... inte planer och jag skulle inte förverkliga dem, men jag kan verkligen känna "jag skiter i det här, jag vill itne leva så här, jag orkar inte det här livet". Man får ju knappt erkänna att det känns så, skulle jag berätta det för närmaste omgivningen så skulle jag inte bli lättsamt bemött.. Gissningsvis flyttar nån in här eller så tvingar de mig till psykakuten - vilket det inte finns någto behov av. Behöver ju bara tänka en enda liten kort tanke på mina barn så vet jag att livet är värt att levas, måste levas... Är jag ensam om att tänka så i onda stunder? Hur löser ni de knutarna isåfall?

[Crianna]

Jag tänker ofta så i de värsta stunderna. Jag tänker också ofta att det är tur att jag har barnen så att jag måste kämpa på trots allt.

Jag löser inte upp knutarna på annat sätt än att tänka på barnen och då försöka vända tankarna... Men det är svårt....attans så svårt.

[Fibromamma]

Jo, jag har samma problem. Jag har fått bra hjälp hos de psykologer jag gått hos. Det gäller att ta hand om sig själv och vara snäll mot sig själv i de lägena. Göra sånt som du brukar må bra av.

[frusen]

Många sägr till mig "ta hand om dig själv "
Jag gör ju det men det hjälper ju inte ,,jag kommer inte längre för det ..
Jag har höga krav,,!! sägs det men hur i jösses namn sänker man dom då?
Hur tar man hand om sig när man inte kan hjälpa sig själv mera ?
Jag gör positiva saker och mår bra men så kommer svackorna ,,allt är svart eller vitt..
Jag skrattar och gråter lika lätt ,,vad kan hålla mig uppe från att känna så här så snabbt?
Kan ju växla från tim till tim,,dag till dag ..
Inte bättre med värk i kroppen man blir mera nedslagen då..
När jag mår bra så hittar jag mycket "fel" omkring mig,,alltså är det det här jag vill etc,,är jag nöjd?
När jag mår sämre älskar jag allt o alla,,,och är såååå tacksam för allt som finns känns mera som jag är i "verkligheten "då men dock så undrar jag om jag bara är i underläget..
Vet ni vad jag pratar om?
Jag känner också så att jag vill inte vara med ,,varför..men så ser man sina barn och är såååå glad för de ..
Varför ska man må så här ,,va är det som gör detta ?