Jag behöver lite råd hur vi ska göra med vår 8-åriga dotter. Hon har börjat visa mer och mer att hon lider av dålig självkänsla. Hon känner sig utanför i skolan och tolkar ofta in negativ betydelse av vad andra barn säger och gör. Jag tror inte hon är mobbad eller aktivit utesluten i skolan. Hon kan leka bra vissa dagar men sen kommer hon allt som oftast hem och är ledsen och inte haft någon att vara med på rasterna. De andra har sina givna kompisar och lekar alltid samma saker på rasterna enligt min dotter. Lekar som hon tycker är tråkiga. Vi försöker peppa henne att var med ändå för om hon själv väljer att inte vara med så kommer naturligtvis inte kompisarna att räkna med henne heller, men hon vill inte.
Hon överreagerar lätt på saker, blir jätteledsen för småsaker och går undan och tjurar och jag kan förstå kompisarna att de tycker hon blir lite jobbig då, de vet ju inte vad de kan säga till henne utan att hon ska bryta ihop. Jag vill hjälpa henne och stötta henne till bättre självkänsla men vet inte hur. Känner att det lätt blir att man ältar. Vill ju inte få henne att känna sig ännu mer annorlunda och utanför genom att ta upp problemet för ofta men när hon kommer hem och är ledsen måste jag ju fråga vad det är. Är det någon som känner igen problemet och har några råd att ge vore jag tacksam. Vill ju inte att hela hennes skoltid ska vara så här.
1
Hur stötta barn med dålig självkänsla? Jag behöver lite råd hur vi ska göra med vår 8-åriga dotter. Hon har börjat visa mer och mer att hon lider av dålig självkänsla. Hon känner sig utanför i skolan och tolkar ofta in negativ betydelse av vad andra barn säger och gör. Jag tror inte hon är mobbad eller aktivit utesluten i skolan. Hon kan leka bra vissa dagar men sen kommer hon allt som oftast hem och är ledsen och inte haft någon att vara med på rasterna. De andra har sina givna kompisar och lekar alltid samma saker på rasterna enligt min dotter. Lekar som hon tycker är tråkiga. Vi försöker peppa henne att var med ändå för om hon själv väljer att inte vara med så kommer naturligtvis inte kompisarna att räkna med henne heller, men hon vill inte.
Hon överreagerar lätt på saker, blir jätteledsen för småsaker och går undan och tjurar och jag kan förstå kompisarna att de tycker hon blir lite jobbig då, de vet ju inte vad de kan säga till henne utan att hon ska bryta ihop. Jag vill hjälpa henne och stötta henne till bättre självkänsla men vet inte hur. Känner att det lätt blir att man ältar. Vill ju inte få henne att känna sig ännu mer annorlunda och utanför genom att ta upp problemet för ofta men när hon kommer hem och är ledsen måste jag ju fråga vad det är. Är det någon som känner igen problemet och har några råd att ge vore jag tacksam. Vill ju inte att hela hennes skoltid ska vara så här.
också en 8-åring, en kille, som är som din dotter. Han har också tendenser att se allt från den mörka sidan och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att få honom på bättre tankar. Han överreagerar ofta även hemma och hemma har han utbrott för småsaker. Ibland undrar jag om han är deprimerad, det kan ju visa sig så. Och är han det inte nu, så löper han sannolikt större risk att bli det senare, med den grundinställningen.
Oroar mig MYCKET och hoppas att någon kommer att kunna ge bra svar!
2
har det likadant också en 8-åring, en kille, som är som din dotter. Han har också tendenser att se allt från den mörka sidan och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt, att få honom på bättre tankar. Han överreagerar ofta även hemma och hemma har han utbrott för småsaker. Ibland undrar jag om han är deprimerad, det kan ju visa sig så. Och är han det inte nu, så löper han sannolikt större risk att bli det senare, med den grundinställningen.
Oroar mig MYCKET och hoppas att någon kommer att kunna ge bra svar!
Jag känner igen delar av det från mig själv och även från min dotter. I hennes fall var det jobbigast att inte ha någon att leka med på helgen när hon var i den åldern. Att det ringde stup i kvarten till brorsorna var förstås ingen hjälp... När hon någon gång själv ringde fick hon oftast nobben, för kompisarna hade redan bestämt något annat (ofta med familjen, så det handlade inte alls alltid om att hon inte fick vara med). Vi kom då överens om att hon skulle försöka ta kontakt redan under fredagen och förbereda lite inför helgen. Och det funkade bättre, även om det inte alltid var frid och fröjd.
Något annat jag själv tycker är viktigt är att ha något annat socialt sammanhang än skolan - någon idrott, kanske någon kreativ verksamhet, djurskötargrupp. Något som lyfter fokus en smula från den ack så allomfattande och viktiga skol- och fritidsvärlden.
Nu är min dotter 10 och allt går mycket smidigare. Gott om olika kompisar och en del intressen (djur främst) som hon delar med några av dem.
Lycka till och fortsätt stötta din tös på ett positivt sätt!
3
Jag känner igen delar av det från mig själv och även från min dotter. I hennes fall var det jobbigast att inte ha någon att leka med på helgen när hon var i den åldern. Att det ringde stup i kvarten till brorsorna var förstås ingen hjälp... När hon någon gång själv ringde fick hon oftast nobben, för kompisarna hade redan bestämt något annat (ofta med familjen, så det handlade inte alls alltid om att hon inte fick vara med). Vi kom då överens om att hon skulle försöka ta kontakt redan under fredagen och förbereda lite inför helgen. Och det funkade bättre, även om det inte alltid var frid och fröjd.
Något annat jag själv tycker är viktigt är att ha något annat socialt sammanhang än skolan - någon idrott, kanske någon kreativ verksamhet, djurskötargrupp. Något som lyfter fokus en smula från den ack så allomfattande och viktiga skol- och fritidsvärlden.
Nu är min dotter 10 och allt går mycket smidigare. Gott om olika kompisar och en del intressen (djur främst) som hon delar med några av dem.
Lycka till och fortsätt stötta din tös på ett positivt sätt!
Shit vad jag känner igen mig/oss...även "erinia" som skriver. Jag är lika dan som ni beskriver era barn och min son som är sju är som mig. Grejen är den att jag ännu inte vuxit ifrån det. Men jag är väldigt observant på min son och försöker hjälpa honom med självkänslan och kompisar. Han ringer ALDRIG en kompis...han vill inte bli sviken, då rasar hela hans värld ihop. Han har det så jobbigt.
Nu ville du ju ha lite råd, tyvärr så har jag inget. Men är i stort behov att få hjälp precis som du. Ha det så bra !!
4
Shit vad jag känner igen mig/oss...även "erinia" som skriver. Jag är lika dan som ni beskriver era barn och min son som är sju är som mig. Grejen är den att jag ännu inte vuxit ifrån det. Men jag är väldigt observant på min son och försöker hjälpa honom med självkänslan och kompisar. Han ringer ALDRIG en kompis...han vill inte bli sviken, då rasar hela hans värld ihop. Han har det så jobbigt.
Nu ville du ju ha lite råd, tyvärr så har jag inget. Men är i stort behov att få hjälp precis som du. Ha det så bra !!
jag känner igen mig/oss så väl i det ni skriver här fast min dotter är nu 13 år .Hon har aldrig typ haft egna kompisar utan hon har bara hängt med lite bakom,jag har prata med berörda föräldrar som tycker att barnen bestämmer själva vem de vill lek med,fast jag håller inte alls med det,alla föräldrar har mer eller mindre direkt påverkan på vem barnen ska leka med eller ej, man gör barnen en björn tjänst för dessa barn kommer att må dåligt när de blir lite äldre och inte kan släppa föräldrarnas agerande eller beteende och inte kan vara med kanske en ny kompis som dycker upp nån gång.
Men jag har ett förslag till alla som vill det här:
Jag tycker att vi ska hitta på nåt kul till alla våra barn tillsammans så de kan känna att de duger och att det finns verkligen andra som bryr sig och tycker om de oavsett vad andra barn säger.Vi bor i skåne om ni andra inte bor här nere så kanvi låta de skriva brev till varandra,det är ju alltid treligt eller?
5
jag känner igen mig/oss så väl i det ni skriver här fast min dotter är nu 13 år .Hon har aldrig typ haft egna kompisar utan hon har bara hängt med lite bakom,jag har prata med berörda föräldrar som tycker att barnen bestämmer själva vem de vill lek med,fast jag håller inte alls med det,alla föräldrar har mer eller mindre direkt påverkan på vem barnen ska leka med eller ej, man gör barnen en björn tjänst för dessa barn kommer att må dåligt när de blir lite äldre och inte kan släppa föräldrarnas agerande eller beteende och inte kan vara med kanske en ny kompis som dycker upp nån gång.
Men jag har ett förslag till alla som vill det här:
Jag tycker att vi ska hitta på nåt kul till alla våra barn tillsammans så de kan känna att de duger och att det finns verkligen andra som bryr sig och tycker om de oavsett vad andra barn säger.Vi bor i skåne om ni andra inte bor här nere så kanvi låta de skriva brev till varandra,det är ju alltid treligt eller?
Oj det låter som en beskrivning av min dotter!
Hon är 7 år -01:a.
Hon har lätt att ta åt sig om nån säger nåt elakt eller om andra barn knuffas och håller på. Har förklarat att det _är_ så i barndomen, att det finns ungar som tar plats och som är brötiga och säger taskiga saker, men jag vill för den sakens skull inte tolerera att det slutar i mobbing eller trakasserier. Det är svårt när man bara hör hennes version. Lärarna på skolan och fritids märker nämligen inget!
Men på senare tid har hon visat tecken på att hon inte trivs i skolan. Ont i magen, ont i huvudet. Hon som såg fram mot att börja ettan, det har inte alls blivit som förväntat.
Hon känner sig ofta utanför bland kompisarna, blir den som kommer i andra hand.
Kan nämna att hon är en oerhört snäll och mjuk tjej, inte så att hon jävlas med andra och därför inte får vara med. Och enligt fröknarna på skolan/fritids så är hon omtyckt och populär.
Men på fritden så saknar hon en bästis. I hennes klass fanns redan "färdiga grupperingar" av barn som kännt varandra sedan dom var riktigt små, tex växt upp på samma gård eller i samma trappuppgång och så att säga alltid hängt i hop och där även föräldrarna har en tight relation. Hon har kompisar bland dessa tjejerna men oftast så blir hon andrahands-kompisen, dvs hon duger när den ordinarie kompisen inte finns till hands. Ibland kan dom vara tre och leka, men det blir som alltid med tjejer att en blir utanför.
Hon är också väldigt duktig i skolan, kunde läsa redan på dagis, kan ställa upp räknetal som hör hemma kanske i åk3, intresserad av sin omvärld, har järnkoll på vem sveriges statsminister är tex, frågar mycket om sånt hon snappar upp från nyheterna på tv mm. Alltså intellektuellt långt framme.
Detta gillas inte av kompisarna. Tex har hon några kompisar som är ett år äldre och det gillas inte av dom att hon är bättre på att läsa och tex klarar av att spela svårare spel där det krävs att man kan läsa tex. Då tröttnar dom och hon utesluts, förmodligen för att dom äldre barnen känner sig "överkörda".
I skolan så tycker hon att det leks barnsliga lekar på rasterna.
Det borde ju vara så att hon som är så duktig och även socialt begåvad sulle ha en bra självkänsla, men så är det tyvärr inte.
Kompisarna på gården och i närområdet kan jag ju inte påverka så mycket.
Försöker få in henne i andra sammanhang. Hon tränar gymnastik 1 gång/ vecka, har gjort länge och från början var det flera ur hennes klass med. Nu har alla dom tjejerna slutat. En gång i veckan går hon på dansskola, nu har även en tjej i hennes klass börjat. Dom dagarna (söndagar) dom har haft dans är allt frid och fröjd, för då leker dom oftast ihop resten av dagen. Men veckans övriga dagar så är det svårt!
Vi har pratat lite fram och tillbaka min man och jag och vi har allvarliga planer på att flytta henne till en annan skola. Men man vet ju inte om det blir bättre. Men det är en friskola men språkinriktning (tyska från åk1) och jag tror att det kan passa henne att få den utamaningen att lära sig ett främmande språk. Det verkar också vara ett stort föräldraengagemang eftersom man har gjort ett aktivt val att sätta sitt barn i just den skolan.
Har begärt ett enskilt samtal med hennes fröken nu, får se vart det leder. Har även planerat in en dag som jag ska vara med i skolan.
Det är svårt det här, man vill ju inte se sitt barn vantrivas!
6
Oj det låter som en beskrivning av min dotter!
Hon är 7 år -01:a.
Hon har lätt att ta åt sig om nån säger nåt elakt eller om andra barn knuffas och håller på. Har förklarat att det _är_ så i barndomen, att det finns ungar som tar plats och som är brötiga och säger taskiga saker, men jag vill för den sakens skull inte tolerera att det slutar i mobbing eller trakasserier. Det är svårt när man bara hör hennes version. Lärarna på skolan och fritids märker nämligen inget!
Men på senare tid har hon visat tecken på att hon inte trivs i skolan. Ont i magen, ont i huvudet. Hon som såg fram mot att börja ettan, det har inte alls blivit som förväntat.
Hon känner sig ofta utanför bland kompisarna, blir den som kommer i andra hand.
Kan nämna att hon är en oerhört snäll och mjuk tjej, inte så att hon jävlas med andra och därför inte får vara med. Och enligt fröknarna på skolan/fritids så är hon omtyckt och populär.
Men på fritden så saknar hon en bästis. I hennes klass fanns redan "färdiga grupperingar" av barn som kännt varandra sedan dom var riktigt små, tex växt upp på samma gård eller i samma trappuppgång och så att säga alltid hängt i hop och där även föräldrarna har en tight relation. Hon har kompisar bland dessa tjejerna men oftast så blir hon andrahands-kompisen, dvs hon duger när den ordinarie kompisen inte finns till hands. Ibland kan dom vara tre och leka, men det blir som alltid med tjejer att en blir utanför.
Hon är också väldigt duktig i skolan, kunde läsa redan på dagis, kan ställa upp räknetal som hör hemma kanske i åk3, intresserad av sin omvärld, har järnkoll på vem sveriges statsminister är tex, frågar mycket om sånt hon snappar upp från nyheterna på tv mm. Alltså intellektuellt långt framme.
Detta gillas inte av kompisarna. Tex har hon några kompisar som är ett år äldre och det gillas inte av dom att hon är bättre på att läsa och tex klarar av att spela svårare spel där det krävs att man kan läsa tex. Då tröttnar dom och hon utesluts, förmodligen för att dom äldre barnen känner sig "överkörda".
I skolan så tycker hon att det leks barnsliga lekar på rasterna.
Det borde ju vara så att hon som är så duktig och även socialt begåvad sulle ha en bra självkänsla, men så är det tyvärr inte.
Kompisarna på gården och i närområdet kan jag ju inte påverka så mycket.
Försöker få in henne i andra sammanhang. Hon tränar gymnastik 1 gång/ vecka, har gjort länge och från början var det flera ur hennes klass med. Nu har alla dom tjejerna slutat. En gång i veckan går hon på dansskola, nu har även en tjej i hennes klass börjat. Dom dagarna (söndagar) dom har haft dans är allt frid och fröjd, för då leker dom oftast ihop resten av dagen. Men veckans övriga dagar så är det svårt!
Vi har pratat lite fram och tillbaka min man och jag och vi har allvarliga planer på att flytta henne till en annan skola. Men man vet ju inte om det blir bättre. Men det är en friskola men språkinriktning (tyska från åk1) och jag tror att det kan passa henne att få den utamaningen att lära sig ett främmande språk. Det verkar också vara ett stort föräldraengagemang eftersom man har gjort ett aktivt val att sätta sitt barn i just den skolan.
Har begärt ett enskilt samtal med hennes fröken nu, får se vart det leder. Har även planerat in en dag som jag ska vara med i skolan.
Det är svårt det här, man vill ju inte se sitt barn vantrivas!
Nej, det är jättetufft att se att ens barn inte trivs - och samtidigt är det ju inte alltid så att det är "fel" på de andra barnen eller deras föräldrar heller... Det blir så lätt en ond cirkel - ett lite blygt eller försagt barn som inte har så lätt att ta för sig tar äntligen mod till sig och frågar om de får vara med eller om kompisen vill leka efter skolan. Att då få nej betyder oftast *inte* alls någon aktiv utstötning, det bara passade inte den andra parten just då - kanske leken var en "två-lek", kanske var något redan bestämt efter skolan med någon annan. Barn är ofta rätt enkelspåriga i sina perspektiv, och det är där vi vuxna och skolan måste rycka in lite.
I min dotters skola har de haft en sk "ja-regel" som innebär att man inte avvisar någon som kommer och vill vara med i en lek. Är det en "två-lek" kanske man kan leka klart den på några minuter eller förändra scenariot så att fler kan vara med. Till exempel. Som förälder kan man stötta genom att ta den andra föräldern till hjälp och till och med planera lite "över huvudet" på barnen, t.ex. föreslå en tripp till badhuset eller bio.
Prata med skolan och be dem förklara hur de ser på att stötta barns förmåga att ta in andra i leken och värna varandra - det finns många bra övningar att göra med klasser. Och fortsätt stötta din dotter på det sätt du gör.
Och du, det behöver *inte* bli så att tjejer bara leker två och två - på mina ungars skola har det aldrig varit så. Det är förstås inte heller av ondo att *vilja* leka två - men sammanhanget kanske får styra lite? Killar leker två lika ofta - de brötar inte alls alltid runt i stora högar, vilket många har för sig. Återigen har vi som föräldrar, och även skolan så klart, ett ansvar att luckra upp sådana föreställningar.
7
Nej, det är jättetufft att se att ens barn inte trivs - och samtidigt är det ju inte alltid så att det är "fel" på de andra barnen eller deras föräldrar heller... Det blir så lätt en ond cirkel - ett lite blygt eller försagt barn som inte har så lätt att ta för sig tar äntligen mod till sig och frågar om de får vara med eller om kompisen vill leka efter skolan. Att då få nej betyder oftast *inte* alls någon aktiv utstötning, det bara passade inte den andra parten just då - kanske leken var en "två-lek", kanske var något redan bestämt efter skolan med någon annan. Barn är ofta rätt enkelspåriga i sina perspektiv, och det är där vi vuxna och skolan måste rycka in lite.
I min dotters skola har de haft en sk "ja-regel" som innebär att man inte avvisar någon som kommer och vill vara med i en lek. Är det en "två-lek" kanske man kan leka klart den på några minuter eller förändra scenariot så att fler kan vara med. Till exempel. Som förälder kan man stötta genom att ta den andra föräldern till hjälp och till och med planera lite "över huvudet" på barnen, t.ex. föreslå en tripp till badhuset eller bio.
Prata med skolan och be dem förklara hur de ser på att stötta barns förmåga att ta in andra i leken och värna varandra - det finns många bra övningar att göra med klasser. Och fortsätt stötta din dotter på det sätt du gör.
Och du, det behöver *inte* bli så att tjejer bara leker två och två - på mina ungars skola har det aldrig varit så. Det är förstås inte heller av ondo att *vilja* leka två - men sammanhanget kanske får styra lite? Killar leker två lika ofta - de brötar inte alls alltid runt i stora högar, vilket många har för sig. Återigen har vi som föräldrar, och även skolan så klart, ett ansvar att luckra upp sådana föreställningar.
Precis som du skrver så är det ofta så att när hon har tagit kontakt med nån kompis, ringt eller gått och ringt på, så har det blivit nej. Och tyvärr är barn såna att dom inte ger nån förklaring, tex nej, det går inte för jag ska på simskolan/åka till mormor/äta middag eller vad det kan vara. Utan bara nej och det känns ju snopet!
Jag har även vid olika tillfällen gjort så att jag har låtit henne ta med sig en kompis ut på en utflykt, tex vi har stuckit iväg till skogen och haft lite saft och bullar med oss eller åkt till något annat ställe där dom kan få leka i fred och kanske fördjupa sin relation. Har även tagit med en kompis till simhallen ( Har frågat den andra föräldern "kan hon simma?" Ja, det kan hon. Men det har dom alltså inte kunnat. Jobbigt att ha ansvar för ett icke simkunigt barn! Man har stort ansvar ändå när man tar med sig andras barn men det var lite otäckt när hon inte kunde simma för fem öre!)
Allt har varit frid och fröjd just den dagen som man har gjort nåt, men sen... Min tjej vill ofta fortsätta träffas tex nästa dag men då är det nån annan kompis som gäller och då blir hon ledsen och känner sig utfryst.
Kan tillägga att jag inte är så mycket för att det ska följas med hem efter skolan osv beroende på att jag jobbar natt och vill gå och lägga mig och vila på eftermiddagen/kvällen. Dessutom förväntas det att man ska bjuda på middag och allt som oftast är det "jag tycker inte om det och jag tycker inte om det"...
Är jag konstig som tycker att barnen kan träffas ute och leka??? Är det skitväder så kan dom ju vara inne och jag jobbar ju faktiskt inte varje natt!! Men principen med att det skall följas med hit och dit efter skolan gillar jag inte.
Men nummer ett tror jag är att lösa skolsitationen. Komma till en skola med en tydlig pedagogik och som erbjuder lite utamaningar till ett vetgirigt barn. Trivs hon med skolan så tror jag att det andra ger sig lite, även om det kommer att vara så att barnen i den skolan är utspridda i hela stan.
8
Precis som du skrver så är det ofta så att när hon har tagit kontakt med nån kompis, ringt eller gått och ringt på, så har det blivit nej. Och tyvärr är barn såna att dom inte ger nån förklaring, tex nej, det går inte för jag ska på simskolan/åka till mormor/äta middag eller vad det kan vara. Utan bara nej och det känns ju snopet!
Jag har även vid olika tillfällen gjort så att jag har låtit henne ta med sig en kompis ut på en utflykt, tex vi har stuckit iväg till skogen och haft lite saft och bullar med oss eller åkt till något annat ställe där dom kan få leka i fred och kanske fördjupa sin relation. Har även tagit med en kompis till simhallen ( Har frågat den andra föräldern "kan hon simma?" Ja, det kan hon. Men det har dom alltså inte kunnat. Jobbigt att ha ansvar för ett icke simkunigt barn! Man har stort ansvar ändå när man tar med sig andras barn men det var lite otäckt när hon inte kunde simma för fem öre!)
Allt har varit frid och fröjd just den dagen som man har gjort nåt, men sen... Min tjej vill ofta fortsätta träffas tex nästa dag men då är det nån annan kompis som gäller och då blir hon ledsen och känner sig utfryst.
Kan tillägga att jag inte är så mycket för att det ska följas med hem efter skolan osv beroende på att jag jobbar natt och vill gå och lägga mig och vila på eftermiddagen/kvällen. Dessutom förväntas det att man ska bjuda på middag och allt som oftast är det "jag tycker inte om det och jag tycker inte om det"...
Är jag konstig som tycker att barnen kan träffas ute och leka??? Är det skitväder så kan dom ju vara inne och jag jobbar ju faktiskt inte varje natt!! Men principen med att det skall följas med hit och dit efter skolan gillar jag inte.
Men nummer ett tror jag är att lösa skolsitationen. Komma till en skola med en tydlig pedagogik och som erbjuder lite utamaningar till ett vetgirigt barn. Trivs hon med skolan så tror jag att det andra ger sig lite, även om det kommer att vara så att barnen i den skolan är utspridda i hela stan.
Ja, visst kan en ny skola te sig attraktiv, men om du redan i dag är betänksam när det gäller att ta hem barn efter plugget så blir just det inte precis lättare om ungarna är utspridda över hela stan - då MÅSTE man ta med detta i beräkningen, liksom att själv åka och hämta sin egen unge efter lek hos någon annan. Man ska heller inte underskatta den press pendling varje dag i båda riktningarna, ibland med flera barn, innebär (nu skrev du iofs inte att det var långt till den andra skolan).
9
Ja, visst kan en ny skola te sig attraktiv, men om du redan i dag är betänksam när det gäller att ta hem barn efter plugget så blir just det inte precis lättare om ungarna är utspridda över hela stan - då MÅSTE man ta med detta i beräkningen, liksom att själv åka och hämta sin egen unge efter lek hos någon annan. Man ska heller inte underskatta den press pendling varje dag i båda riktningarna, ibland med flera barn, innebär (nu skrev du iofs inte att det var långt till den andra skolan).
Den andra skolan är inte så långt härifrån. Med bil ca 10 min i rusningstrafik. Med spårvagn ca 10-12 min utan byte och det bör hon klara av på sikt.
Är beredd på att köra och hämta och lämna om det blir bättre så! Hennes välbefinnande måste gå före min egen bekvämlighet!
10
Den andra skolan är inte så långt härifrån. Med bil ca 10 min i rusningstrafik. Med spårvagn ca 10-12 min utan byte och det bör hon klara av på sikt.
Är beredd på att köra och hämta och lämna om det blir bättre så! Hennes välbefinnande måste gå före min egen bekvämlighet!
Klart det går och känner man sig övertygad är det ju inget att fundera över. Många pendlar. Men jag blir ändå lite fundersam när du skriver att ett av dotterns upplevda problem är att det är svårt att få lekkompis efter skolan - samtidigt som du i dagsläget inte är så benägen att ta hem ungar. Det krockar med det nya upplägget faktiskt.
11
Klart det går och känner man sig övertygad är det ju inget att fundera över. Många pendlar. Men jag blir ändå lite fundersam när du skriver att ett av dotterns upplevda problem är att det är svårt att få lekkompis efter skolan - samtidigt som du i dagsläget inte är så benägen att ta hem ungar. Det krockar med det nya upplägget faktiskt.
friskolor profilerar sig bra och det finns säkert bra skolor också men jag har dåligt erfafenhet av .Jag jobbade själv på en fri skola i två år, jag bara beklagar att många familjer behövde uppleva saker de inte behövde,risken att hamna i utanförskap är dubbelt så stort som i en kommunal skola,och inte nog med detvi satt in vår dotter på en alldeles ny öppnat friskola även där fick vi oss en läxa,hon har aldrig varit mobbat för men inye nog med det hon blen även slagen och misshandlat,vad tror du skolan gjorde då?INTE ETT SKIT,direkt samma dag flyttade vi henne till en annan skola och GUD VAD SKÖNT, vi kan inte beskriva hur det känns just för henne och för resten av familjen för det tog all våra krafter och energi.Jagönskar dig lycka till
12
friskolor profilerar sig bra och det finns säkert bra skolor också men jag har dåligt erfafenhet av .Jag jobbade själv på en fri skola i två år, jag bara beklagar att många familjer behövde uppleva saker de inte behövde,risken att hamna i utanförskap är dubbelt så stort som i en kommunal skola,och inte nog med detvi satt in vår dotter på en alldeles ny öppnat friskola även där fick vi oss en läxa,hon har aldrig varit mobbat för men inye nog med det hon blen även slagen och misshandlat,vad tror du skolan gjorde då?INTE ETT SKIT,direkt samma dag flyttade vi henne till en annan skola och GUD VAD SKÖNT, vi kan inte beskriva hur det känns just för henne och för resten av familjen för det tog all våra krafter och energi.Jagönskar dig lycka till
Tack alla för era svar. Det var många som kände igen sig och jag känner så väl igen mig själv i henne. Jag har alltid också haft den känslan av utanförskap i skolan och i arbetslivet. Man ser hur "alla andra" får bästisar och umgås på fritiden osv. Vi har pushat henne att ha andra fritidsaktiviteter men det har gått sådär. En lagidrott hon håller på med har hon sagt att hon vill sluta med. Jag har nu äntligen fått henne att verkligen berätta varför. Då säger hon att det är just det att hon känenr sig utanför, trots att hon har flera klasskompisar där. Men det blev faktiskt värre när fler började. Så länge det bara var hon och en tjej till var allt bra men när fler började så blev hon utanför kände hon.
Men efter ett samtal härom kvällen där vi kom fram till att hon skulle våga fråga de tjejgäng där hon helst vill vara med i om hon fick vara med så är hon sprudlande glad. Hon fick ju vara med. Hoppas det har stärkt henne nu så hon vågar fortsätta fråga.
15
Tack alla för era svar. Det var många som kände igen sig och jag känner så väl igen mig själv i henne. Jag har alltid också haft den känslan av utanförskap i skolan och i arbetslivet. Man ser hur "alla andra" får bästisar och umgås på fritiden osv. Vi har pushat henne att ha andra fritidsaktiviteter men det har gått sådär. En lagidrott hon håller på med har hon sagt att hon vill sluta med. Jag har nu äntligen fått henne att verkligen berätta varför. Då säger hon att det är just det att hon känenr sig utanför, trots att hon har flera klasskompisar där. Men det blev faktiskt värre när fler började. Så länge det bara var hon och en tjej till var allt bra men när fler började så blev hon utanför kände hon.
Men efter ett samtal härom kvällen där vi kom fram till att hon skulle våga fråga de tjejgäng där hon helst vill vara med i om hon fick vara med så är hon sprudlande glad. Hon fick ju vara med. Hoppas det har stärkt henne nu så hon vågar fortsätta fråga.
Roligt att din flicka fick vara med de andra tjejerna!
Själv så har jag avtalat en tid för samtal med fröken för att få veta hur det egentligen är i skolan, hur hon uppfattar min dotter osv. Har även satt av en dag då jag själv ska vara med i skolan för att se hur dom arbetar och känna av stämningen i klassrummet.
Jag har även bett min dotter att skriva upp i en anteckningsbok vad som är bra med skolan, vad hon tycker är roligt i skolan, vad som är dåligt med skolan och vad hon skulle vilja göra mer av i skolan.
Hon nappade på detta och faktum är att hon har skrivit mycket positivt, bla att det är bra kompisar!
Det som var negativt med skolan var att det inte fanns gräs på skolgården och att dom serverar tonfisk *s* till barnen ;-)
Så förhoppningsvis så slipper vi byta skola och att det där med kompisar löser sig!
16
Roligt att din flicka fick vara med de andra tjejerna!
Själv så har jag avtalat en tid för samtal med fröken för att få veta hur det egentligen är i skolan, hur hon uppfattar min dotter osv. Har även satt av en dag då jag själv ska vara med i skolan för att se hur dom arbetar och känna av stämningen i klassrummet.
Jag har även bett min dotter att skriva upp i en anteckningsbok vad som är bra med skolan, vad hon tycker är roligt i skolan, vad som är dåligt med skolan och vad hon skulle vilja göra mer av i skolan.
Hon nappade på detta och faktum är att hon har skrivit mycket positivt, bla att det är bra kompisar!
Det som var negativt med skolan var att det inte fanns gräs på skolgården och att dom serverar tonfisk *s* till barnen ;-)
Så förhoppningsvis så slipper vi byta skola och att det där med kompisar löser sig!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
