Jag lever med en man (vi är gifta sedan fem år) och vi har två gemensamma små barn. Min man har två större barn sedan tidigare, 11 och 13 år. Ända sedan vi träffades har jag haft väldigt svårt för dessa barn. Dom är gnälliga, rädda, kinkiga med maten, osäkra.. ja, allt det som jag gör allt för att mina egna barn inte ska bli.
Ibland går det bra, men ibland kommer jag till en gräns då jag känner att jag bara inte pallar med dessa ungar. Jag visar det givetvis inte för barnen, men inombords håller jag på att explodera. Ikväll har varit en sån kväll när jag bara har varit ledsen.. jag orkar inte. Dom är så helt annorlunda mot hur jag önskar att mina egna barn ska vara... och jag vill inte heller att dom ska smitta av sitt beteende på sina småsyskon.
Ikväll känner jag att jag helt enkelt inte tycker om mina bonusbarn. Får man känna så??
1
Får man tycka illa om sina bonusbarn? Jag lever med en man (vi är gifta sedan fem år) och vi har två gemensamma små barn. Min man har två större barn sedan tidigare, 11 och 13 år. Ända sedan vi träffades har jag haft väldigt svårt för dessa barn. Dom är gnälliga, rädda, kinkiga med maten, osäkra.. ja, allt det som jag gör allt för att mina egna barn inte ska bli.
Ibland går det bra, men ibland kommer jag till en gräns då jag känner att jag bara inte pallar med dessa ungar. Jag visar det givetvis inte för barnen, men inombords håller jag på att explodera. Ikväll har varit en sån kväll när jag bara har varit ledsen.. jag orkar inte. Dom är så helt annorlunda mot hur jag önskar att mina egna barn ska vara... och jag vill inte heller att dom ska smitta av sitt beteende på sina småsyskon.
Ikväll känner jag att jag helt enkelt inte tycker om mina bonusbarn. Får man känna så??
man måste inte älska eller tycka om sina bonusbarn men jag anser att man måste behandla dem med respekt.
Vad är dom rädda för? Du säger att du inte visar barnen vad du tycker men jag är övertygad om att dom känner av hur du tänker. Barn är rätt bra på att läsa av stämningar.
Har du försökt tänka dig in i deras situation och har du pratat med din man om hur du känner? Det måste var oerhört jobbigt för er alla altt känna så här.
man måste inte älska dem man måste inte älska eller tycka om sina bonusbarn men jag anser att man måste behandla dem med respekt.
Vad är dom rädda för? Du säger att du inte visar barnen vad du tycker men jag är övertygad om att dom känner av hur du tänker. Barn är rätt bra på att läsa av stämningar.
Har du försökt tänka dig in i deras situation och har du pratat med din man om hur du känner? Det måste var oerhört jobbigt för er alla altt känna så här.
Ja, du jag kan ju säga så här att jag tycker väldigt synd om dina bonusbarn. Jag har nämligen varit i deras sits, alltså att ha en styvmamma som inte tycker om en. Min styvmamma sa inget om det heller, men jag och syrran märkte det ändå, och det är jag övertygad om att dina bonusbarn märker av också, barn känner sånt nämligen. Du skriver att de är rädda och kinkiga, vad är de rädda för och varför är de kinkiga? Kanske för att det är så konstig stämning i ert hem, där du försöker att inte visa att du inte tycker om dom.. Samtidigt märker de ju säkert att du gör en väldig skillnad på deras småsyskon och dom och då är det väl inte så konstigt om de blir osäkra och ledsna? Jag skriver som Trixie, man behöver inte älska sina bonusbarn, men man ska respektera dem. De har precis lika stor rätt att vara som de är, liksom dina barn har rätt att vara som de är, och de kommer alltid att finnas och vara din mans stora barn och det får du faktiskt acceptera. När man träffar någon som redan har barn får man ta hela kitet, man kan inte bara välja bort barnen bara för att deras sätt och beteende inte passar en, så är det bara.
3
Ja, du jag kan ju säga så här att jag tycker väldigt synd om dina bonusbarn. Jag har nämligen varit i deras sits, alltså att ha en styvmamma som inte tycker om en. Min styvmamma sa inget om det heller, men jag och syrran märkte det ändå, och det är jag övertygad om att dina bonusbarn märker av också, barn känner sånt nämligen. Du skriver att de är rädda och kinkiga, vad är de rädda för och varför är de kinkiga? Kanske för att det är så konstig stämning i ert hem, där du försöker att inte visa att du inte tycker om dom.. Samtidigt märker de ju säkert att du gör en väldig skillnad på deras småsyskon och dom och då är det väl inte så konstigt om de blir osäkra och ledsna? Jag skriver som Trixie, man behöver inte älska sina bonusbarn, men man ska respektera dem. De har precis lika stor rätt att vara som de är, liksom dina barn har rätt att vara som de är, och de kommer alltid att finnas och vara din mans stora barn och det får du faktiskt acceptera. När man träffar någon som redan har barn får man ta hela kitet, man kan inte bara välja bort barnen bara för att deras sätt och beteende inte passar en, så är det bara.
Jag tycker om mina bonusbarn, men vissa egenskaper dom har, har jag väldigt svårt för. Antagligen lät det värre än vad det är, eftersom jag kände mig uppgiven när jag skrev igår.
Rädda är dom för mycket, det har iofs blivit bättre ju äldre dom har blivit. Men den rädslan tror jag beror på att dom har blivit överbeskyddade av sin mamma.. hon har liksom stängt in dom i sin lilla skyddade värld hela deras liv. Plus att hon alltid har pratat känslor med dom - även vuxenkänslor. Det klarar inte barn av.. dom blir förvirrade och kanske rädda. Om mamma mår dåligt, så tar ju barn på sig skulden.
Självklart respekterar jag dessa barn, och som jag skrev så är det absolut inte alltid jag känner så som jag gjorde igår. Jag ställer upp på dessa barn precis lika mycket som jag gör med mina egna.. jag skjutsar till träningar, åker och kollar på matcher, hjälper till med läxor mm. Och jag gör det för att jag vill - inte för att jag måste.
Jag vet att när man träffar någon som redan har barn, så måste man givetvis ta hela paketet. Och det har jag gjort. Men trots detta, så måste jag väl ändå få känna? Dom har varit otroligt svåra att komma inpå dessa barn - och dom är såna med alla nya människor - inte bara med mig. Det säger till och med deras egen mamma och pappa. Därför tog det flera år innan vi liksom lärde känna varandra - eftersom jag inte ville tränga mig på dom utan att dom själva kände sig redo.
Jag tror att det är frustrationen över att jag inte har en sån fin kontakt med dom som jag skulle önska, som gör att jag ibland får såna här tankar och känslor som jag hade igår.
Hjälp mig istället med råd om hur jag kan komma närmare dessa barn, och därmed kanske slippa dessa känslor som ibland kommer.
4
Jag tycker om mina bonusbarn, men vissa egenskaper dom har, har jag väldigt svårt för. Antagligen lät det värre än vad det är, eftersom jag kände mig uppgiven när jag skrev igår.
Rädda är dom för mycket, det har iofs blivit bättre ju äldre dom har blivit. Men den rädslan tror jag beror på att dom har blivit överbeskyddade av sin mamma.. hon har liksom stängt in dom i sin lilla skyddade värld hela deras liv. Plus att hon alltid har pratat känslor med dom - även vuxenkänslor. Det klarar inte barn av.. dom blir förvirrade och kanske rädda. Om mamma mår dåligt, så tar ju barn på sig skulden.
Självklart respekterar jag dessa barn, och som jag skrev så är det absolut inte alltid jag känner så som jag gjorde igår. Jag ställer upp på dessa barn precis lika mycket som jag gör med mina egna.. jag skjutsar till träningar, åker och kollar på matcher, hjälper till med läxor mm. Och jag gör det för att jag vill - inte för att jag måste.
Jag vet att när man träffar någon som redan har barn, så måste man givetvis ta hela paketet. Och det har jag gjort. Men trots detta, så måste jag väl ändå få känna? Dom har varit otroligt svåra att komma inpå dessa barn - och dom är såna med alla nya människor - inte bara med mig. Det säger till och med deras egen mamma och pappa. Därför tog det flera år innan vi liksom lärde känna varandra - eftersom jag inte ville tränga mig på dom utan att dom själva kände sig redo.
Jag tror att det är frustrationen över att jag inte har en sån fin kontakt med dom som jag skulle önska, som gör att jag ibland får såna här tankar och känslor som jag hade igår.
Hjälp mig istället med råd om hur jag kan komma närmare dessa barn, och därmed kanske slippa dessa känslor som ibland kommer.
När man träffar någon som redan har barn får man ta hela kitet, man kan inte bara välja bort barnen bara för att deras sätt och beteende inte passar en, så är det bara.
Hm.... skulle man inte lika gärna skriva att har man en gång skaffat barn så får man "ta hela kittet" dvs avstå fårn att kräva en ny kärnfamilj, skaffa ny relation och tvinga en ny partner att vara någon sorts "mamma" åt ens barn. Varför så mycket krav på en kvinna? Varför inte större krav på dina föräldraroch framför allt, din _pappa_ som satt dig in den här situationen?
5
Hm.....
När man träffar någon som redan har barn får man ta hela kitet, man kan inte bara välja bort barnen bara för att deras sätt och beteende inte passar en, så är det bara.
Hm.... skulle man inte lika gärna skriva att har man en gång skaffat barn så får man "ta hela kittet" dvs avstå fårn att kräva en ny kärnfamilj, skaffa ny relation och tvinga en ny partner att vara någon sorts "mamma" åt ens barn. Varför så mycket krav på en kvinna? Varför inte större krav på dina föräldraroch framför allt, din _pappa_ som satt dig in den här situationen?
Så du menar alltså att man aldrig ska kunna träffa en ny partner om man har barn? Jag träffade en ny man när mina barn var nästan 5 år och den äldsta var 10, men jag har aldrig tvingat honom att vara en ny "pappa" till dem, de har ju redan en pappa. Det är inte så jag menar, jag tycker för det första att man visst har rätt att träffa en ny fast man har barn, men funkar det inte med barnen och den nya partnern får man nog fundera på om man ska fortsätta. Och det här gäller alltså både mammor och pappor självklart. Jag kan inte fatta hur man överhuvudtaget kan leva i en ny relation där det redan finns barn, och bara strunta totalt i dem som jag har förstått att vissa här gör och tycker de har rätt att göra också. Och nu råkade det ju vara en kvinna det gällde, därför svarade jag henne som jag tyckte, hade det varit en pappa hade jag svarat honom likadant. Sen kan jag inte ställa krav på båda mina föräldrar, min mamma dog när jag var 15. Min pappa ställer jag visst krav på att situationen ska ändras, men vad menar du egentligen, ska en styvmamma kunna få bete sig hur illa som helst bara för att hon är styvmamma? Tycker du inte man har något som helst ansvar för att få en så bra relation som möjligt till de barn som redan finns? Varför tar du alltid, i alla lägen kvinnor i försvar hur illa de än beter sig? Sen kan jag ju tala om för dig att jag också är styvmamma, min man hade också barn när vi träffade, men de är vuxna och vi har en jättebra relation. Men det har JAG fått anstränga mig också för att vi ska få och det är en självklarhet tycker jag, att man som vuxen tar ansvar för det.
6
Så du menar alltså att man aldrig ska kunna träffa en ny partner om man har barn? Jag träffade en ny man när mina barn var nästan 5 år och den äldsta var 10, men jag har aldrig tvingat honom att vara en ny "pappa" till dem, de har ju redan en pappa. Det är inte så jag menar, jag tycker för det första att man visst har rätt att träffa en ny fast man har barn, men funkar det inte med barnen och den nya partnern får man nog fundera på om man ska fortsätta. Och det här gäller alltså både mammor och pappor självklart. Jag kan inte fatta hur man överhuvudtaget kan leva i en ny relation där det redan finns barn, och bara strunta totalt i dem som jag har förstått att vissa här gör och tycker de har rätt att göra också. Och nu råkade det ju vara en kvinna det gällde, därför svarade jag henne som jag tyckte, hade det varit en pappa hade jag svarat honom likadant. Sen kan jag inte ställa krav på båda mina föräldrar, min mamma dog när jag var 15. Min pappa ställer jag visst krav på att situationen ska ändras, men vad menar du egentligen, ska en styvmamma kunna få bete sig hur illa som helst bara för att hon är styvmamma? Tycker du inte man har något som helst ansvar för att få en så bra relation som möjligt till de barn som redan finns? Varför tar du alltid, i alla lägen kvinnor i försvar hur illa de än beter sig? Sen kan jag ju tala om för dig att jag också är styvmamma, min man hade också barn när vi träffade, men de är vuxna och vi har en jättebra relation. Men det har JAG fått anstränga mig också för att vi ska få och det är en självklarhet tycker jag, att man som vuxen tar ansvar för det.
Förlåt, förlåt om jag lät brysk i mitt förra svar till dig! Men jag är lite allergisk just i såna här situationer eftersom jag vet hur det är att vara i styvbarnens sits. Nu förstår jag dig bättre och jag tycker du verkar vara en väldigt BRA styvmamma! JAg är också styvmamma och jag vet vad svårt det kan vara.. Hm, tips och råd då.. ja, det är svårt.. Men när det gäller mina styvbarn, (i och för sig är de vuxna men ändå..) så har jag varit noga med att de ska få egentid med sin pappa ibland. Han träffar dem ibland utan att jag är med t ex. Sen har även vi, styvbarnen och jag gjort grejer ihop, bara vi och det har varit jättekul! Kanske inte mycket till råd men det är vad vi har gjort iallafall. Sen tror jag även det är viktigt att man som styvförälder ligger lite lågt ibland, alltså håller sig lite i bakgrunden. Lycka till, hoppas det löser sig för er!
7
Förlåt, förlåt om jag lät brysk i mitt förra svar till dig! Men jag är lite allergisk just i såna här situationer eftersom jag vet hur det är att vara i styvbarnens sits. Nu förstår jag dig bättre och jag tycker du verkar vara en väldigt BRA styvmamma! JAg är också styvmamma och jag vet vad svårt det kan vara.. Hm, tips och råd då.. ja, det är svårt.. Men när det gäller mina styvbarn, (i och för sig är de vuxna men ändå..) så har jag varit noga med att de ska få egentid med sin pappa ibland. Han träffar dem ibland utan att jag är med t ex. Sen har även vi, styvbarnen och jag gjort grejer ihop, bara vi och det har varit jättekul! Kanske inte mycket till råd men det är vad vi har gjort iallafall. Sen tror jag även det är viktigt att man som styvförälder ligger lite lågt ibland, alltså håller sig lite i bakgrunden. Lycka till, hoppas det löser sig för er!
Jag pratar inte om _ditt_ liv utan rent generellt.
Eftersom det ingår i den trad kvinnorollen att ta hand om hem och barn så upplever jag oftare att just styvmammor tvingas ta ett större ansvar för bonusbarn än vad tex. styvpappor gör.
Jag tycker du gör rätt och är väldigt klok när du skriver att du aldrig har förväntat dig att din nya partner ska ta på sig pappa rollen åt dina barn sen ett tidigare förhållande. Jag tycker inte heller någon ska kräva av en styvmamma att hon ska ta på sig någon mammaroll. I detta fall trådstartaren tar upp tycker jag att pappan skulle sätta ner foten, ta ett allvarligt snack med alla inblandade och ta ett ansvar för alla hans barn får i sig de beteende och värderingar han tyckrer är viktigt.
Nästan alla problem jag läser om här inne och nästan alla problem jag stöter på IRL beror på en fråvarande oengagerad pappa.
ps
Just pga det du beskriver hände dig under din uppväxt tycker jag också det är viktigt att säga till alla styvföräldrar att,
Nej, man behöver inte älska sina styvbarn.
Att bete sig som din styvmamma gjorde skapar bara prestationsånges, otillräcklighets skänslor och förljugenhet. Precis som du skriver uppfattar barn i alla fall om en vuxen tycker om dom eller ej. Det går inte att fejka. Bättre att vara ärlig. Och alla har rätt att vara ärliga sanna mot sig själva och sina skänslor.
8
Jag menar.... Jag pratar inte om _ditt_ liv utan rent generellt.
Eftersom det ingår i den trad kvinnorollen att ta hand om hem och barn så upplever jag oftare att just styvmammor tvingas ta ett större ansvar för bonusbarn än vad tex. styvpappor gör.
Jag tycker du gör rätt och är väldigt klok när du skriver att du aldrig har förväntat dig att din nya partner ska ta på sig pappa rollen åt dina barn sen ett tidigare förhållande. Jag tycker inte heller någon ska kräva av en styvmamma att hon ska ta på sig någon mammaroll. I detta fall trådstartaren tar upp tycker jag att pappan skulle sätta ner foten, ta ett allvarligt snack med alla inblandade och ta ett ansvar för alla hans barn får i sig de beteende och värderingar han tyckrer är viktigt.
Nästan alla problem jag läser om här inne och nästan alla problem jag stöter på IRL beror på en fråvarande oengagerad pappa.
ps
Just pga det du beskriver hände dig under din uppväxt tycker jag också det är viktigt att säga till alla styvföräldrar att,
Nej, man behöver inte älska sina styvbarn.
Att bete sig som din styvmamma gjorde skapar bara prestationsånges, otillräcklighets skänslor och förljugenhet. Precis som du skriver uppfattar barn i alla fall om en vuxen tycker om dom eller ej. Det går inte att fejka. Bättre att vara ärlig. Och alla har rätt att vara ärliga sanna mot sig själva och sina skänslor.
Jo, jag håller med dig i mycket av det du skriver! MEN en styvförälder, (det måste givetvis inte vara just en styvmamma)! MÅSTE behandla styvbarnen på ett bra sätt och med respekt. Om hon/han sen inte älskar dem är ju en annan sak, det behöver man inte göra, men man ska respektera dem och acceptera dem!
9
Jo, jag håller med dig i mycket av det du skriver! MEN en styvförälder, (det måste givetvis inte vara just en styvmamma)! MÅSTE behandla styvbarnen på ett bra sätt och med respekt. Om hon/han sen inte älskar dem är ju en annan sak, det behöver man inte göra, men man ska respektera dem och acceptera dem!
OK, nu läser jag nåt helt annat än det som stod i ursprunginlägget.
Mitt råd till dig är att prata med dina bonusbarn. Faktiskt fråga dem om saker och ting. Fråga dem om hur de tycker att livet hos er är, om det är något (naturligtvis inom rimlighetens gränser) som de skulle vilja ändra för att de skulle må bättre.
Sen känner jag att du ska släppa det här med mammans skuld till problemet. Vad gör du och din man för att barnen ska känna sig trygga och lugna? Det är viktigare än vad mamman i dina ögon gör fel.
Nu kom en annan historia fram OK, nu läser jag nåt helt annat än det som stod i ursprunginlägget.
Mitt råd till dig är att prata med dina bonusbarn. Faktiskt fråga dem om saker och ting. Fråga dem om hur de tycker att livet hos er är, om det är något (naturligtvis inom rimlighetens gränser) som de skulle vilja ändra för att de skulle må bättre.
Sen känner jag att du ska släppa det här med mammans skuld till problemet. Vad gör du och din man för att barnen ska känna sig trygga och lugna? Det är viktigare än vad mamman i dina ögon gör fel.
Ja det får man! Likaväl som man inte måste älska sin syster/bror/mamma etc. bara för att man är släkt.
När jag träffade min man hade han 2 barn, jag inget. Hade jag insett vad det innebar att vara styvmamma hade jag stuckit innan jag fallit för pappan totalt, lämnat det hela med minnet av sköna nätter
Tjejen totalt bortkämd från både mamman och pappan och sonen som fick ta all skit som syrran gjorde. Det utvecklades naturligtvis som så att han gjorde allt för jävlas med henne, när hon gick fri från allt.
Usch och fy för att ta hand om andras barn! Det önskar jag inte ens min värsta fiende!
11
Ja det får man! Likaväl som man inte måste älska sin syster/bror/mamma etc. bara för att man är släkt.
När jag träffade min man hade han 2 barn, jag inget. Hade jag insett vad det innebar att vara styvmamma hade jag stuckit innan jag fallit för pappan totalt, lämnat det hela med minnet av sköna nätter
Tjejen totalt bortkämd från både mamman och pappan och sonen som fick ta all skit som syrran gjorde. Det utvecklades naturligtvis som så att han gjorde allt för jävlas med henne, när hon gick fri från allt.
Usch och fy för att ta hand om andras barn! Det önskar jag inte ens min värsta fiende!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
