Varför ska många skynda in på dagis med barnen? Ettåringar på dagis verkar helt konstigt tycker jag. Det enda som händer verkar ju vara att fok får vara hemma och vabba sen och bli stressade av det.
Man har ju rätt som förälder att gå ned i tid tills de är 8 år tex.
Vi har ställt av en bil, och minskat utgifter för att kunna vara hemma längre med barnen. Jag förstår inte att man inte kan ta vara bättre på tiden när de är små. Jag tycker lite synd om barnen som ska iväg. Någon mer som tycker som jag? Eller hur tycker ni som ska lämnna era små?
1
Varför är många så snabba med dagis? Varför ska många skynda in på dagis med barnen? Ettåringar på dagis verkar helt konstigt tycker jag. Det enda som händer verkar ju vara att fok får vara hemma och vabba sen och bli stressade av det.
Man har ju rätt som förälder att gå ned i tid tills de är 8 år tex.
Vi har ställt av en bil, och minskat utgifter för att kunna vara hemma längre med barnen. Jag förstår inte att man inte kan ta vara bättre på tiden när de är små. Jag tycker lite synd om barnen som ska iväg. Någon mer som tycker som jag? Eller hur tycker ni som ska lämnna era små?
När jag gick gravid var tankarna att jag skulle vara hemma tills han var minst 18 månader... Men verkligheten kraschlandade! För VÅR familj, skulle det passa oss bättre att han börjar tidigare på dagis än det var tänkt och att vi justerar våra tider lite mer. Nu skall han börja efter nyår.
För mer harmoni och kvalitetstid tillsammans!
2
Dagis snart... När jag gick gravid var tankarna att jag skulle vara hemma tills han var minst 18 månader... Men verkligheten kraschlandade! För VÅR familj, skulle det passa oss bättre att han börjar tidigare på dagis än det var tänkt och att vi justerar våra tider lite mer. Nu skall han börja efter nyår.
Du känner väl inte till andras ekonomiska situation och omständigheter? Har en kompis t.ex som blev ensamstående och för att få det att gå ihop rent ekonomiskt hade hon ingen annan möjlighet än att låta sin lille son börja dagis vid 1års ålder. Ställa av en bil? eh, hon har inte ens idag råd att ha ens en bil.. vet att hon ständigt, i flera år vänt på slantar och dragit in på allt möjligt för att ens få vardagen att gå ihop..
Sen finns det andra som av andra anledningar väljer att låta barnet börja tidigare på dagis.
Tillgång av dagisplatser t,ex.. Man kanske blir erbjuden en plats på ett önskat dagis redan när ens barn är ett år och inte vågar tacka nej, då man kanske riskerar att bli utan senare?
Vet att min kompis ofta hade jättedåligt samvete och mådde dåligt över att lämna sin lille på dagis. Ganska långa dagar blev det också. Men han verkade klara det bra och är idag en gullig, trygg och fin liten 4-åring.
Hade kompisen läst ditt inlägg då hade hon blivit jätteledsen.
Jag brukade då försökta trösta henne med att säga att jag hört att 1-åringar är lättare att skola in på dagis än 1,5 - 2åringar som i regel är mer känsliga. En 1-åring är ganska tuff, har precis lärt sig gå osv osv. (har läst detta flera gånger att olika barnpsykologer uttalat sig om det så, sen om det är en allmän sanning det vet jag ej!) I mitt fall har det stämt bra, mellandottern som var närmre två år hade en jättejobbig inskolning medans kompisens 1åring klarade inskolningen jättebra.
Men.. jag kan ändå, trots allt förstå hur du menar (även om jag tycker det var dumt skrivet) och jag kan hålla med dig i MIN situation.
Axel ska inte behöva gå på dagis än på ett par månader. Jag behöver inte tillbaks till mitt jobb förräns i maj någon gång (det är ju också så, att man har bara "rätt" att vara hemma från jobbet i 1,5år om inte arb. givaren går med på mer.. annars kanske man inte har kvar sin tjänst!). Blir jag dock erbjuden plats tidigare, har för "säkerhets skull" sökt tills januari - då det är svårt att få dagisplats iöht här, blir vi alltså mot förmodan erbjudna plats då kommer han få gå ett fåtal timmar till att börja med. För jag riskerar inte att säga nej till platsen!!
Men. vi har haft såpass bra ekonomi att jag har kunnat ta ut minimalt med dagar, och det är jag glad för att jag har haft den möjligheten. Hade gärna varit hemma på heltid i 2år till, men då hade jag inte haft kvar jobbet..
Men som sagt, så är det inte för alla, allas situation ser olika ut. Jag tycker man ska tänka sig för lite innan man skriver flosker såsom "tillbringa mer tid med barnen", "minska utgifterna" etc.
Jag utgår från att de allra allra flesta föräldrar sätter sina barn främst i livet och gör allt för att de ska få det bra!
3
korkat inlägg. Du känner väl inte till andras ekonomiska situation och omständigheter? Har en kompis t.ex som blev ensamstående och för att få det att gå ihop rent ekonomiskt hade hon ingen annan möjlighet än att låta sin lille son börja dagis vid 1års ålder. Ställa av en bil? eh, hon har inte ens idag råd att ha ens en bil.. vet att hon ständigt, i flera år vänt på slantar och dragit in på allt möjligt för att ens få vardagen att gå ihop..
Sen finns det andra som av andra anledningar väljer att låta barnet börja tidigare på dagis.
Tillgång av dagisplatser t,ex.. Man kanske blir erbjuden en plats på ett önskat dagis redan när ens barn är ett år och inte vågar tacka nej, då man kanske riskerar att bli utan senare?
Vet att min kompis ofta hade jättedåligt samvete och mådde dåligt över att lämna sin lille på dagis. Ganska långa dagar blev det också. Men han verkade klara det bra och är idag en gullig, trygg och fin liten 4-åring.
Hade kompisen läst ditt inlägg då hade hon blivit jätteledsen.
Jag brukade då försökta trösta henne med att säga att jag hört att 1-åringar är lättare att skola in på dagis än 1,5 - 2åringar som i regel är mer känsliga. En 1-åring är ganska tuff, har precis lärt sig gå osv osv. (har läst detta flera gånger att olika barnpsykologer uttalat sig om det så, sen om det är en allmän sanning det vet jag ej!) I mitt fall har det stämt bra, mellandottern som var närmre två år hade en jättejobbig inskolning medans kompisens 1åring klarade inskolningen jättebra.
Men.. jag kan ändå, trots allt förstå hur du menar (även om jag tycker det var dumt skrivet) och jag kan hålla med dig i MIN situation.
Axel ska inte behöva gå på dagis än på ett par månader. Jag behöver inte tillbaks till mitt jobb förräns i maj någon gång (det är ju också så, att man har bara "rätt" att vara hemma från jobbet i 1,5år om inte arb. givaren går med på mer.. annars kanske man inte har kvar sin tjänst!). Blir jag dock erbjuden plats tidigare, har för "säkerhets skull" sökt tills januari - då det är svårt att få dagisplats iöht här, blir vi alltså mot förmodan erbjudna plats då kommer han få gå ett fåtal timmar till att börja med. För jag riskerar inte att säga nej till platsen!!
Men. vi har haft såpass bra ekonomi att jag har kunnat ta ut minimalt med dagar, och det är jag glad för att jag har haft den möjligheten. Hade gärna varit hemma på heltid i 2år till, men då hade jag inte haft kvar jobbet..
Men som sagt, så är det inte för alla, allas situation ser olika ut. Jag tycker man ska tänka sig för lite innan man skriver flosker såsom "tillbringa mer tid med barnen", "minska utgifterna" etc.
Jag utgår från att de allra allra flesta föräldrar sätter sina barn främst i livet och gör allt för att de ska få det bra!
jag tror på valfrihet. När människan själv får bestämma hur de vill leva sitt liv brukar det bli toppen för alla inblandade. Jag t ex skulle GÄRNA lämna mitt barn på dagis om jag visste att jag har det bra och barnet har det bra.
Trångsynt och präktigt anser jag om ditt inlägg.
4
jag tror på valfrihet. När människan själv får bestämma hur de vill leva sitt liv brukar det bli toppen för alla inblandade. Jag t ex skulle GÄRNA lämna mitt barn på dagis om jag visste att jag har det bra och barnet har det bra.
Både jag och min man funkarv bättre som människor (och därmed även som föräldrar) om vi inte mste vara hemma på heltid. Jag gillar mitt jobb och bli stimmulerad av att lösa de problem som jag stöter på.
Jenny kommer att vara 12c månader när hon böjar. Vi väljer att göra så och istället gå ner i tid till 75 resp 80 %. Jag jobbar korta dagar och maken är ledig på onsdagar. För oss och våra barn funkar det.
5
Både jag och min man funkarv bättre som människor (och därmed även som föräldrar) om vi inte mste vara hemma på heltid. Jag gillar mitt jobb och bli stimmulerad av att lösa de problem som jag stöter på.
Jenny kommer att vara 12c månader när hon böjar. Vi väljer att göra så och istället gå ner i tid till 75 resp 80 %. Jag jobbar korta dagar och maken är ledig på onsdagar. För oss och våra barn funkar det.
Jag antar att man lämnar barnen tidigt på dagis i huvudsak av två skäl; antingen har man helt enkelt inte råd, eller så har man ett jobb som man längtar tillbaka till.
Du skriver att ni har ställt av en bil och minskat andra utgifter, men betänk då att många har inte råd att ha någon bil över huvudtaget! Man måste ju kunna få lov att föda barn även om man t ex är student eller ensamstående.
I vårt fall handlar det om att vi båda vill jobba. Ingen av oss kan eller vill vara hemma på heltid. Vi kommer förkorta våra dagar lite grand båda två och det blir en helledig dag i veckan plus ganska korta dagar de andra fyra (ca 6 timmar/dag). Vi är båda högutbildade och har inga "dussinjobb". Jag kan ärligt säga att jag räknar dagarna tills lillen är inskolad och jag kan gå upp i arbetstid, och då har jag ändå jobbat av och till under hela föräldraledigheten. Jag förstår ju att det säkert är helt annorlunda om man står på McDonalds och vänder hamburgare hela dagarna, men mitt jobb är roligt och utvecklande.
Vi har massvis med föräldradagar kvar och jag tycker att vi tar tillvara på tiden, men vi lever ju alla i oilka verkligheter. Man ska passa sig för att döma andra utifrån enbart sitt eget perspektiv. Det känns ju nästan som att du med ditt anonyma inlägg enbart vill uppnå en sak - att ge oss som lämnar barnen på dagis tidigt dåligt samvete... eller?
6
Jag antar att man lämnar barnen tidigt på dagis i huvudsak av två skäl; antingen har man helt enkelt inte råd, eller så har man ett jobb som man längtar tillbaka till.
Du skriver att ni har ställt av en bil och minskat andra utgifter, men betänk då att många har inte råd att ha någon bil över huvudtaget! Man måste ju kunna få lov att föda barn även om man t ex är student eller ensamstående.
I vårt fall handlar det om att vi båda vill jobba. Ingen av oss kan eller vill vara hemma på heltid. Vi kommer förkorta våra dagar lite grand båda två och det blir en helledig dag i veckan plus ganska korta dagar de andra fyra (ca 6 timmar/dag). Vi är båda högutbildade och har inga "dussinjobb". Jag kan ärligt säga att jag räknar dagarna tills lillen är inskolad och jag kan gå upp i arbetstid, och då har jag ändå jobbat av och till under hela föräldraledigheten. Jag förstår ju att det säkert är helt annorlunda om man står på McDonalds och vänder hamburgare hela dagarna, men mitt jobb är roligt och utvecklande.
Vi har massvis med föräldradagar kvar och jag tycker att vi tar tillvara på tiden, men vi lever ju alla i oilka verkligheter. Man ska passa sig för att döma andra utifrån enbart sitt eget perspektiv. Det känns ju nästan som att du med ditt anonyma inlägg enbart vill uppnå en sak - att ge oss som lämnar barnen på dagis tidigt dåligt samvete... eller?
Vi har valt att ha Tilia på dagis för att hon är så aktiv och behöver den stimulansen som det ger att vara med andra barn.
Sen har vi inga anhöriga i närheten så under det här första året har vi aldrig lämnat henne båda två utan en av oss har alltid fått stanna hemma.
Jag valde att börja jobba 50% för att få komma ut och vara lite social med vuxna människor och för att kunna njuta av barnledigheten länge- jobbar hellre 50 % i 4 år än inget alls i 1 1/2 men det är det som passar oss.
Tycker att det var ett ganska korkat inlägg precis som andra också har påpekat. Var och en gör väl det man tycker och tror är bäst för familjen utefter de ekonomiska förutsättningar man har.
Vi har valt att ha Tilia på dagis för att hon är så aktiv och behöver den stimulansen som det ger att vara med andra barn.
Sen har vi inga anhöriga i närheten så under det här första året har vi aldrig lämnat henne båda två utan en av oss har alltid fått stanna hemma.
Jag valde att börja jobba 50% för att få komma ut och vara lite social med vuxna människor och för att kunna njuta av barnledigheten länge- jobbar hellre 50 % i 4 år än inget alls i 1 1/2 men det är det som passar oss.
Tycker att det var ett ganska korkat inlägg precis som andra också har påpekat. Var och en gör väl det man tycker och tror är bäst för familjen utefter de ekonomiska förutsättningar man har.
Ja tycker oxå att detta inlägg var ganska onödigt.
Jag tycker att alla föräldrar får bestämma vad som är bäst för dom och sina barn.
Jag önskar att jag kunde vara hemma längre men jag får ut ca 3000kr i mån av att vara mammaledig och mannen har nu varit pappaledig i 4mån så jag kunnat jobbat som timanställd. Har inget fast jobb.
Vi har ingen bil. Bor i en hyreslägenhet med 2barn. Fast vi inte är rika så är vi ju lika värda och ha barn.
Min son började på dagis när han var ca 14mån och lillan kommer oxå vara runt 14mån.
Hade velat vänta till augusti nästa år men har inte råd tyvär.
Så man får göra det bästa av situationen eller hur
8
Ja tycker oxå att detta inlägg var ganska onödigt.
Jag tycker att alla föräldrar får bestämma vad som är bäst för dom och sina barn.
Jag önskar att jag kunde vara hemma längre men jag får ut ca 3000kr i mån av att vara mammaledig och mannen har nu varit pappaledig i 4mån så jag kunnat jobbat som timanställd. Har inget fast jobb.
Vi har ingen bil. Bor i en hyreslägenhet med 2barn. Fast vi inte är rika så är vi ju lika värda och ha barn.
Min son började på dagis när han var ca 14mån och lillan kommer oxå vara runt 14mån.
Hade velat vänta till augusti nästa år men har inte råd tyvär.
Så man får göra det bästa av situationen eller hur
Varje familj har olika förutsättnigar och gör det som är bäst för sin familj i långa loppet, det tror jag.
Rent ekonomiskt skulle JAG kunna vara hemma med lillan ett år till, men eftersom jag är mitt i en utbildning (som jag tagit uppbehåll i ett år) så är jag garanterad plats om jag börjar om nu (men inte om ett år till), och det är en utbildning jag vill avsluta. Tella kommer att få börja förskola i januari då hon är 13 månader. Men eftersom jag studerar på distans kommer hon förmodligen att få korta dagar och förmodligen inte alla dagar heller. Vi har inte råd med att maken är hemma eftersom vi inte kan leva på endast barnbidraget varje månad, även om vi skulle ställa av bilen...
Så ser vår verklighet ut och jag tycker det är onödigt att strö salt i såren på de som kanske inte vill, men måste lämna sina barn tidigt på förskolan av olika anledningar.
9
Varje familj har olika förutsättnigar och gör det som är bäst för sin familj i långa loppet, det tror jag.
Rent ekonomiskt skulle JAG kunna vara hemma med lillan ett år till, men eftersom jag är mitt i en utbildning (som jag tagit uppbehåll i ett år) så är jag garanterad plats om jag börjar om nu (men inte om ett år till), och det är en utbildning jag vill avsluta. Tella kommer att få börja förskola i januari då hon är 13 månader. Men eftersom jag studerar på distans kommer hon förmodligen att få korta dagar och förmodligen inte alla dagar heller. Vi har inte råd med att maken är hemma eftersom vi inte kan leva på endast barnbidraget varje månad, även om vi skulle ställa av bilen...
Så ser vår verklighet ut och jag tycker det är onödigt att strö salt i såren på de som kanske inte vill, men måste lämna sina barn tidigt på förskolan av olika anledningar.
Det finns väl olika åsikter. Träffade ett gäng äldre förskollärare idag och vi pratade om detta. De var överens om att inte små ettåringar hör hemma på dagis om man vill deras bästa. Jag tror att dagens föräldrar är så invanda i tankemönster så att vi själva inte tänker efer vad som är bäst. Man gör som grannen osv. Djur tar hand om sina avkommor. Människan vill lämna bort dem. Lite märkligt tycker jag.
" min bebis behöver stimuleringen på dagis " hör man ibland. Det tror inte jag ialalfall.
Jag tror att vi föräldrar är en bekväm generation bara som inte orkar med att vara med våra barn eller vad det nu kan bero på, inte vill gå ned i tid utan barnen ska gå superlånga dagar.
Jag tycker det är bra att detta debatteras, så onödigt inlägg är det väl inte? Man får väl ha egna åsikter? Kanske någon tänker annorlunda?
10
Vadå onödigt? Det finns väl olika åsikter. Träffade ett gäng äldre förskollärare idag och vi pratade om detta. De var överens om att inte små ettåringar hör hemma på dagis om man vill deras bästa. Jag tror att dagens föräldrar är så invanda i tankemönster så att vi själva inte tänker efer vad som är bäst. Man gör som grannen osv. Djur tar hand om sina avkommor. Människan vill lämna bort dem. Lite märkligt tycker jag.
" min bebis behöver stimuleringen på dagis " hör man ibland. Det tror inte jag ialalfall.
Jag tror att vi föräldrar är en bekväm generation bara som inte orkar med att vara med våra barn eller vad det nu kan bero på, inte vill gå ned i tid utan barnen ska gå superlånga dagar.
Jag tycker det är bra att detta debatteras, så onödigt inlägg är det väl inte? Man får väl ha egna åsikter? Kanske någon tänker annorlunda?
Min ettåring har nyss börjat dagis, jag har ingen möjlighet att vara hemma längre rent ekonomiskt...hade jag haft ett val hade jag väntat åtminstone ett halvår till....men som det ser ut nu måste vi båda jobba.....att vi anses vara bekväma är skitsnack....vi ligger ju inte precis på soffan om dagarna.....vi JOBBAR....
11
Min ettåring har nyss börjat dagis, jag har ingen möjlighet att vara hemma längre rent ekonomiskt...hade jag haft ett val hade jag väntat åtminstone ett halvår till....men som det ser ut nu måste vi båda jobba.....att vi anses vara bekväma är skitsnack....vi ligger ju inte precis på soffan om dagarna.....vi JOBBAR....
inte att ditt inlägg kan anses som sårande och stötande för de som inte har något annat val än att lämna sina ettåringar på dagis (såsom min ensamstående vän jag berättade om, var det av "bekvämlighetsskäl" hon lämnade sitt barn på dagis då tycker du?!). Och jag anser fortfarande att de allra allra flesta föräldrar ser till sin familjs allra bästa och gör det som är bäst för sina barn. Hur det nu ser ut med dagis eller ej.
Jag undrar vad som är meningen med ditt inlägg?
Tycker fortfarande det var tämligen korkat, okänsligt och onödigt skrivet. Och att förskolepersonal tycker så där, ytterst oproffsigt av dem att uttrycka det. De om några borde väl se hela bilden s.a.s, om de nu hade lite erfarenhet och kunskap.
Men äsch, varför bry sig ens att svara dig egentligen..
Att debattera saker är nyttigt, men man kan genom sättet att göra det på visa respekt för andras känslor och situation. Och det har du verkligen inte gjort i dina inlägg. Hade du bara kanske skrivit "hur tänker ni / hur är era funderingar ni som lämnar era barn på dagis tidigt" hade det varit en helt annan sak. Men att sen skriva att det är hemskt, komma med flosker som "dra in på saker" "ställ av en bil" etc etc.. komma med åsikter om "bekväma föräldrar".. !!!!!
12
du fattar alltså fortfarande inte att ditt inlägg kan anses som sårande och stötande för de som inte har något annat val än att lämna sina ettåringar på dagis (såsom min ensamstående vän jag berättade om, var det av "bekvämlighetsskäl" hon lämnade sitt barn på dagis då tycker du?!). Och jag anser fortfarande att de allra allra flesta föräldrar ser till sin familjs allra bästa och gör det som är bäst för sina barn. Hur det nu ser ut med dagis eller ej.
Jag undrar vad som är meningen med ditt inlägg?
Tycker fortfarande det var tämligen korkat, okänsligt och onödigt skrivet. Och att förskolepersonal tycker så där, ytterst oproffsigt av dem att uttrycka det. De om några borde väl se hela bilden s.a.s, om de nu hade lite erfarenhet och kunskap.
Men äsch, varför bry sig ens att svara dig egentligen..
Att debattera saker är nyttigt, men man kan genom sättet att göra det på visa respekt för andras känslor och situation. Och det har du verkligen inte gjort i dina inlägg. Hade du bara kanske skrivit "hur tänker ni / hur är era funderingar ni som lämnar era barn på dagis tidigt" hade det varit en helt annan sak. Men att sen skriva att det är hemskt, komma med flosker som "dra in på saker" "ställ av en bil" etc etc.. komma med åsikter om "bekväma föräldrar".. !!!!!
Jag har inte skrivit att alla ska ställa av en bil. Jag skrev att vi har ställt av en bil för att minska kostnader. Jag frågade hur tänker ni andra, sen skrev jag att jag tycker lite synd om barnen. Varför är det så upprörande? Om man lämnar tidigt får man väl stå för det? Vaddå synd om föräldrar och okänsligt? hmm Varför ska man behöva gå på tå? Jag ville bara höra hur ni andra tänkte om det här med att lämna tidigt. Ok, jag kanske inte skulle skrivit att jag " tycker lite synd om barnen" men hm, ja, jag kan nog iallafall inte tycke att det var så hemskt.
Det jag vill få fram också är att många inte tänker på andra lösningar utan bara gör som alla andra. Det går faktiskt att hitta lösningar för många. VIsst ensamstående kanske inte har något val, men så många andra lämnar tidigt. Jag har flera bekanta från min högskoletid som lämnat barnen vid ett år och det enda som hänt är att de blivit stressade för chefen för att det blir frö många vabdagar. Barnen är sjuka ofta, de äter TOM frukost med dagispersonalen för att spara tid hemma. (!) Sen kommer de hem vid halv 6 och kl. 18 är det bolibompa och middag. FÖr att ungarna, småbarnen, ska orka upp för att hinna till dagisfrukosten vid 7 halv 8 så måste de ligga i säng vid halv 7-7 på kvällen. HUR mycket träffar man sina barn då i veckorna? När vi frågar varför de inte går ned i tid lite grann, så har de så hög boende kostnad för det nyrenoverade huset och allting. Det är det jag menar med att jag tror faktiskt att många i vår generation är bekväma. Vi vill inte gå ned något i levnadsstandard alls för att lägga tid på barnen. PÅ ett företag erbjöds småbarnsföräldrar ledig tid eller mer lön. De allra flesta tog mer lön... Jag förstår inte hur folk orkar elelr varför man väljer något dyligt. Jag tror att hela samhället borde tänka om , det blir mer och mer stresssjukskrivningar, ungar med stressyptom osv.
Kanske många skulle må bättre av att gå ned i tid medan barnen 'är små.
Jag har läst 4,5 år på högskola och kommer att så småningom gå i tjänst på heltid eller deltid. Men medan barnen är små så klarar jag mig med att jobba lite kväll och natt med psyksjuka. Det finns möjgliheter tror jag, om man är beredd att tänka till lite.
Men som sagt; jag tror fortfarande inte att ettåringar behöver dagisstimulansen eller mår bra av att äta frukost borta.
Ledsen om någon tar illa vid sig, men jag vill bara diskutera! Detta är mina åsikter.
13
Jag har inte skrivit Jag har inte skrivit att alla ska ställa av en bil. Jag skrev att vi har ställt av en bil för att minska kostnader. Jag frågade hur tänker ni andra, sen skrev jag att jag tycker lite synd om barnen. Varför är det så upprörande? Om man lämnar tidigt får man väl stå för det? Vaddå synd om föräldrar och okänsligt? hmm Varför ska man behöva gå på tå? Jag ville bara höra hur ni andra tänkte om det här med att lämna tidigt. Ok, jag kanske inte skulle skrivit att jag " tycker lite synd om barnen" men hm, ja, jag kan nog iallafall inte tycke att det var så hemskt.
Det jag vill få fram också är att många inte tänker på andra lösningar utan bara gör som alla andra. Det går faktiskt att hitta lösningar för många. VIsst ensamstående kanske inte har något val, men så många andra lämnar tidigt. Jag har flera bekanta från min högskoletid som lämnat barnen vid ett år och det enda som hänt är att de blivit stressade för chefen för att det blir frö många vabdagar. Barnen är sjuka ofta, de äter TOM frukost med dagispersonalen för att spara tid hemma. (!) Sen kommer de hem vid halv 6 och kl. 18 är det bolibompa och middag. FÖr att ungarna, småbarnen, ska orka upp för att hinna till dagisfrukosten vid 7 halv 8 så måste de ligga i säng vid halv 7-7 på kvällen. HUR mycket träffar man sina barn då i veckorna? När vi frågar varför de inte går ned i tid lite grann, så har de så hög boende kostnad för det nyrenoverade huset och allting. Det är det jag menar med att jag tror faktiskt att många i vår generation är bekväma. Vi vill inte gå ned något i levnadsstandard alls för att lägga tid på barnen. PÅ ett företag erbjöds småbarnsföräldrar ledig tid eller mer lön. De allra flesta tog mer lön... Jag förstår inte hur folk orkar elelr varför man väljer något dyligt. Jag tror att hela samhället borde tänka om , det blir mer och mer stresssjukskrivningar, ungar med stressyptom osv.
Kanske många skulle må bättre av att gå ned i tid medan barnen 'är små.
Jag har läst 4,5 år på högskola och kommer att så småningom gå i tjänst på heltid eller deltid. Men medan barnen är små så klarar jag mig med att jobba lite kväll och natt med psyksjuka. Det finns möjgliheter tror jag, om man är beredd att tänka till lite.
Men som sagt; jag tror fortfarande inte att ettåringar behöver dagisstimulansen eller mår bra av att äta frukost borta.
Ledsen om någon tar illa vid sig, men jag vill bara diskutera! Detta är mina åsikter.
Det är ju jättebra för dig om du är nöjd med din situation. Vad säger dina vänner när du påpekar att de inte ser till sina barns bästa? För jag antar att du åtminstone inför dina vänner vågar stå för vad du tycker även om du är anonym här?
Jag står för att jag väljer dagis tidigt pga att jag VILL jobba. Rent ekonomiskt skulle jag kunna vara hemma hur länge som helst för vi klarar oss bra på mannens lön trots att vi har nyrenoverad 3-miljoners villa och 2 bilar... Jag antar att detta gör mig till en riktigt dålig förälder i dina ögon, men jag har provat att vara hemma länge med barn nr 2 och det var en mardröm för mig. För vår familj passade inte det bra. Jag satsar på mitt jobb och det blir dagis tidigt. Jag och mannen fixar och trixar med tiderna för att inte få för långa dagar. För oss känns det rätt att göra så.
Jag vägrar att få dåligt samvete för att något slags 50-talsinspirerat hemmafrusideal har blommat upp i samhället. Jag är övertygad om att det är en ganska kort tidsperiod som mammorna varit hemma och "bara" passat barnen i flera år. Innan dess hade man barnpiga, amma eller liknande om man var rik, och var man fattig (vilket ju de flesta var) fick man ofta lämna barnen ensamma inne medans man var ute och jobbade med lantbruket, eller i värsta fall fick de vara ensamma hela dagarna medans föräldrarna jobbade borta. Hade man riktig tur kunde man lämna dem till någon gammal farmor som satt och hostade tuberkulosbakterier på ungarna. Under några få årtionden efter andra världskriget fanns det dock hemmafruar i västvärlden. Varför skulle det vara det enda rätta? Varför kan man inte låta utbildade personer som lär känna barnet väl passa dem i en barnanpassad miljö? Jag tycker dock det är bra om man kan anpassa tiderna så det inte blir för långa dagar borta.
14
Det är ju jättebra för dig om du är nöjd med din situation. Vad säger dina vänner när du påpekar att de inte ser till sina barns bästa? För jag antar att du åtminstone inför dina vänner vågar stå för vad du tycker även om du är anonym här?
Jag står för att jag väljer dagis tidigt pga att jag VILL jobba. Rent ekonomiskt skulle jag kunna vara hemma hur länge som helst för vi klarar oss bra på mannens lön trots att vi har nyrenoverad 3-miljoners villa och 2 bilar... Jag antar att detta gör mig till en riktigt dålig förälder i dina ögon, men jag har provat att vara hemma länge med barn nr 2 och det var en mardröm för mig. För vår familj passade inte det bra. Jag satsar på mitt jobb och det blir dagis tidigt. Jag och mannen fixar och trixar med tiderna för att inte få för långa dagar. För oss känns det rätt att göra så.
Jag vägrar att få dåligt samvete för att något slags 50-talsinspirerat hemmafrusideal har blommat upp i samhället. Jag är övertygad om att det är en ganska kort tidsperiod som mammorna varit hemma och "bara" passat barnen i flera år. Innan dess hade man barnpiga, amma eller liknande om man var rik, och var man fattig (vilket ju de flesta var) fick man ofta lämna barnen ensamma inne medans man var ute och jobbade med lantbruket, eller i värsta fall fick de vara ensamma hela dagarna medans föräldrarna jobbade borta. Hade man riktig tur kunde man lämna dem till någon gammal farmor som satt och hostade tuberkulosbakterier på ungarna. Under några få årtionden efter andra världskriget fanns det dock hemmafruar i västvärlden. Varför skulle det vara det enda rätta? Varför kan man inte låta utbildade personer som lär känna barnet väl passa dem i en barnanpassad miljö? Jag tycker dock det är bra om man kan anpassa tiderna så det inte blir för långa dagar borta.
Jag gör ingen värdering alls i om huruvida någon är en bra förälder eller inte. Jag undrade bara varför många är så snabba med dagis. De som jag pratat med är det pga att de inte vill sänka levnadsstandarden alls, eller inte har tänkt på det. Det är just det med nya banor som jag ville diskutera. Nu fick jag ju ett svar av dig: du tyckte det var en mardröm att vara hemma. Det var bara det jag ville.
Jag är inte för något 50 -tals samhälle alls, men detta var tydligen en öm tå, som verkar få många att överreagera? Varför skriva om dåligt samvete osv.? Jag har inte påstått att någon är en sämre förälder . Hmm Jag har heller aldrig påstått att det var bättre förr. ?
Jag tror bara att många gör som andra gör och få reflekterar över varför alla sjukskrivningar, stressföräldrar och överflödsrelaterade sjukdomar ökar och finns i så stor utbreddning i sverige. Kanske grunden ligger någonstans här?
Jag skriver anonnymt här just nu för att annars blir fokus endast på nicket. Sen får man inga svar alls om man skriver och frågar om något praktiskt eller så. Det är lätt att döma på nätet. Jag har inte menat att göra det men alla verkar bli upprörda iallafall. Jag har inte skrivit alls om dåligt samvete men det fokuserar många på.
Jag tycker det är bra att barn är med utbildad förskolepersonal. Men jag tror inte att någon ettåring får ut något av det annat än ett stressat immunförsvar.
Så tycker jag. Det var intressant att höra hur du tänkte.
15
Jag gör ingen värdering alls i om huruvida någon är en bra förälder eller inte. Jag undrade bara varför många är så snabba med dagis. De som jag pratat med är det pga att de inte vill sänka levnadsstandarden alls, eller inte har tänkt på det. Det är just det med nya banor som jag ville diskutera. Nu fick jag ju ett svar av dig: du tyckte det var en mardröm att vara hemma. Det var bara det jag ville.
Jag är inte för något 50 -tals samhälle alls, men detta var tydligen en öm tå, som verkar få många att överreagera? Varför skriva om dåligt samvete osv.? Jag har inte påstått att någon är en sämre förälder . Hmm Jag har heller aldrig påstått att det var bättre förr. ?
Jag tror bara att många gör som andra gör och få reflekterar över varför alla sjukskrivningar, stressföräldrar och överflödsrelaterade sjukdomar ökar och finns i så stor utbreddning i sverige. Kanske grunden ligger någonstans här?
Jag skriver anonnymt här just nu för att annars blir fokus endast på nicket. Sen får man inga svar alls om man skriver och frågar om något praktiskt eller så. Det är lätt att döma på nätet. Jag har inte menat att göra det men alla verkar bli upprörda iallafall. Jag har inte skrivit alls om dåligt samvete men det fokuserar många på.
Jag tycker det är bra att barn är med utbildad förskolepersonal. Men jag tror inte att någon ettåring får ut något av det annat än ett stressat immunförsvar.
Så tycker jag. Det var intressant att höra hur du tänkte.
Jag är mer förvånad över att många vill vara hemma så länge de bara kan, för att sen tvingas jobba heltid direkt eftersom alla föräldradagar och alla sparpengar är borta.
Det kan hända att du inte skrivit rakt ut att vi ska ha dåligt samvete som väljer annorlunda än du, men om det inte var så du menade kanske du skulle ha tänkt igenom dina formuleringar lite bättre. Jag tycker även ditt anonyma nick "min bebi är min bebi" säger allt - lämnar man sitt barn på förskolan har man mer eller mindre gett bort det (till förskolepersonalen eller samhället eller något annat diffust).
Jag är övertygad om att vi alla älskar våra barn gränslöst. Men om jag skulle vara hemma i flera år med dem skulle jag också behöva en psyksjuksköterskeutbildning eller liknande.... .-) Eller så hade du fått mig som patient.
16
Jag är mer förvånad över att många vill vara hemma så länge de bara kan, för att sen tvingas jobba heltid direkt eftersom alla föräldradagar och alla sparpengar är borta.
Det kan hända att du inte skrivit rakt ut att vi ska ha dåligt samvete som väljer annorlunda än du, men om det inte var så du menade kanske du skulle ha tänkt igenom dina formuleringar lite bättre. Jag tycker även ditt anonyma nick "min bebi är min bebi" säger allt - lämnar man sitt barn på förskolan har man mer eller mindre gett bort det (till förskolepersonalen eller samhället eller något annat diffust).
Jag är övertygad om att vi alla älskar våra barn gränslöst. Men om jag skulle vara hemma i flera år med dem skulle jag också behöva en psyksjuksköterskeutbildning eller liknande.... .-) Eller så hade du fått mig som patient.
Jag blev ledsen när jag läste tråden.
Vi har ingen möjlighet till annat. Jag har jobbat sen augusti och min sambo har efter lång sjukskrivning och arbetslöshet fått ett jobb som han inte vågar/kan tacka nej till. Lucas fyller 1 år på onsdag och jag börjar skola in honom på torsdag. Tufft jaa. Mitt mammahjärta blöder men vi har ingen annan möjlighet.
Tack för din förståelse. Kramar till dig.
17
TACK FÖR DETTA INLÄGG!!
Jag blev ledsen när jag läste tråden.
Vi har ingen möjlighet till annat. Jag har jobbat sen augusti och min sambo har efter lång sjukskrivning och arbetslöshet fått ett jobb som han inte vågar/kan tacka nej till. Lucas fyller 1 år på onsdag och jag börjar skola in honom på torsdag. Tufft jaa. Mitt mammahjärta blöder men vi har ingen annan möjlighet.
Oj vilket hett ämne.
Jag förstår hur du tänker (min bebi är min bebi). Det är ett hett och mycket känsligt ämne att diskutera.
Min erfarenehter är dessa.
1:an började dagis vid 12-mån. Gick ca 24 timmar i veckan och det fungerade bra. Sen när han var 2 år blev det mycket längre dagis dagar och jag stressade som en galning.
2:an började dagis vid 15-mån. Började jobba när han var 11mån och hade då barnflicka. Jag stressade som en galning mellan arbete, dagis och förskola.
Med Både 1:an & 2:an gick jag som på nålar hemma. ville bara tillbaka till jobbet. In med dem på dagis så jag får komma ifrån lite. Idag skäms jag för detta. Hur mina prioriteringar kunde ligga hos människor som egentligen inte brydde sig det minsta om mig istället för hos mina barn. Jag var fast i honugnsfällan. Ung duktig tjej som fick jätte mycket beröm och befodringar för det jag gjorde, på jobbet. Klart jag prioriterade det.
Det hela slutade med att jag gick in i väggen med dunder & brak. Jag fann ingen balans i mitt liv. Hade också ett arbete som varr helt orimligt med deadlines som låg 6 mån bakåt i tiden när projektet startade... uppmuntrade inte sant, ehhhh... Barnen blev sjuka, förkylningarna avslöse varandra och jag tillhör dem som behåller barnen hemma en feberfri dag så .... ni förstår. Det blev ett antal dagarn hemma. Dessutom drabbades jag själv av divers mysko infektioner och konstigheter i stressens spår så det var en kaotiskt tid. Minns en gång när jag kom in dubbelvikt på akuten (mina arbetskamrater körde in mig) och det enda jag muttrade om var att jag hade en deadline "Hmm, kanske snarare än du tror" fick jag till svar av sjuksköterskan.
Jag är inte stolt över denna tid i mitt liv. Pratar ofta med dem om att jag gjorde fel, prioriterade fel och att jag blev sjuk.
Önskar innerligt att ingen ska behöva uppleva det jag var med om, jagade kvartar på dagis (som pendeltåget går). Upp urtidiga mornar för gubben kunde inte flexa fem minuter ens.
Så nu med nr 3 försöker jag hitta balansen. Inte lätt men det ska f-n i mej gå! Börjar hos en dagmamma i januari och ska gå 20 - 26 timmar i veckan. Helst skulle jag nog vilja vara hemma helt och hållet. Gå på öppna förskolan. Vara hemma när de andra kommer från skolan etc. Men det fungerar inte för oss i detta skede i livet.
Vi har turen att kunna omprioritera i våra liv, sälja av hästar, flytta till ett lite mer bekvämt området, vilket gör att vi faktiskt KAN ta det lungt denna gång.
Jag vet hur det är att vara ensamstående med liten kotte, blev det när 1:an var 15 mån. Gick på studielån och pluggade. Hur kul var det???? Första terminen läste jag på distans vilket kunde hålla ner dagistiden. Men sen när han fyllde två hade jag inget val. (eller jo det hade jag, vara hemma och leva på luft & vatten eller plugga och gå på csn)
Jag tror att det är viktigt att diskutera även känsliga ämnen men vi måste göra det mycket försiktigt och inte lägga en massa skuld på varandra. Liksom att vi inte ska ta åt oss av det vi läser.
Stor kram sotlugg
18
Oj vilket hett ämne.
Jag förstår hur du tänker (min bebi är min bebi). Det är ett hett och mycket känsligt ämne att diskutera.
Min erfarenehter är dessa.
1:an började dagis vid 12-mån. Gick ca 24 timmar i veckan och det fungerade bra. Sen när han var 2 år blev det mycket längre dagis dagar och jag stressade som en galning.
2:an började dagis vid 15-mån. Började jobba när han var 11mån och hade då barnflicka. Jag stressade som en galning mellan arbete, dagis och förskola.
Med Både 1:an & 2:an gick jag som på nålar hemma. ville bara tillbaka till jobbet. In med dem på dagis så jag får komma ifrån lite. Idag skäms jag för detta. Hur mina prioriteringar kunde ligga hos människor som egentligen inte brydde sig det minsta om mig istället för hos mina barn. Jag var fast i honugnsfällan. Ung duktig tjej som fick jätte mycket beröm och befodringar för det jag gjorde, på jobbet. Klart jag prioriterade det.
Det hela slutade med att jag gick in i väggen med dunder & brak. Jag fann ingen balans i mitt liv. Hade också ett arbete som varr helt orimligt med deadlines som låg 6 mån bakåt i tiden när projektet startade... uppmuntrade inte sant, ehhhh... Barnen blev sjuka, förkylningarna avslöse varandra och jag tillhör dem som behåller barnen hemma en feberfri dag så .... ni förstår. Det blev ett antal dagarn hemma. Dessutom drabbades jag själv av divers mysko infektioner och konstigheter i stressens spår så det var en kaotiskt tid. Minns en gång när jag kom in dubbelvikt på akuten (mina arbetskamrater körde in mig) och det enda jag muttrade om var att jag hade en deadline "Hmm, kanske snarare än du tror" fick jag till svar av sjuksköterskan.
Jag är inte stolt över denna tid i mitt liv. Pratar ofta med dem om att jag gjorde fel, prioriterade fel och att jag blev sjuk.
Önskar innerligt att ingen ska behöva uppleva det jag var med om, jagade kvartar på dagis (som pendeltåget går). Upp urtidiga mornar för gubben kunde inte flexa fem minuter ens.
Så nu med nr 3 försöker jag hitta balansen. Inte lätt men det ska f-n i mej gå! Börjar hos en dagmamma i januari och ska gå 20 - 26 timmar i veckan. Helst skulle jag nog vilja vara hemma helt och hållet. Gå på öppna förskolan. Vara hemma när de andra kommer från skolan etc. Men det fungerar inte för oss i detta skede i livet.
Vi har turen att kunna omprioritera i våra liv, sälja av hästar, flytta till ett lite mer bekvämt området, vilket gör att vi faktiskt KAN ta det lungt denna gång.
Jag vet hur det är att vara ensamstående med liten kotte, blev det när 1:an var 15 mån. Gick på studielån och pluggade. Hur kul var det???? Första terminen läste jag på distans vilket kunde hålla ner dagistiden. Men sen när han fyllde två hade jag inget val. (eller jo det hade jag, vara hemma och leva på luft & vatten eller plugga och gå på csn)
Jag tror att det är viktigt att diskutera även känsliga ämnen men vi måste göra det mycket försiktigt och inte lägga en massa skuld på varandra. Liksom att vi inte ska ta åt oss av det vi läser.
Jag tycker att denna diskution var intresant. Vi har alla våran rätt att tycka vad vi vill. Vilket då även gäller alla. Jag har ändrat åsikt under tidens gång. När vi väntade våra döttrar sa vi att jag skulle vara hemma så länge som möjligt. När vi sedan inte fick uppleva det med vår första dotter så var övertygelsen änu starkar när vår andra dotter föddes.
Ibörgan gick allt bra. Vi fick hyra ett hus på landet. Vi beslutade att vi skulle börja dela på tiden när hon var 10 mån. Men min arbetsgivare (en förskola) var inte posetiv till att jag bara jobbade 50% Det var inte bra för barnen mm. Så för att få behålla jobbet var jag tvungen att gå upp i tid. Då sa makens jobb ifrån att nä, mer tid hemma går inte. (jobbade som tidningsbud) Så vid 1,5 fick hon börja hos dagmamma. Målet då blev att hon inte skulle ha längre arbetsdagar än oss utan kortare.
Sen kom nästa barn (Mars) när hon var 2. Vi tog ur henne från barnomsorgen(till sommarlovet) efter som vi anser att är man hemma så är man. Resultatet blev dumma lillebror. Jag vill inte ha honom, jag vill vara hos mina kompisar. Så i jan. dök det upp plattser för henne och lillebror hos samma dagmamma (villket man inte kan vara garanterad). Dotern blev en harmonisk 3 åring som fick vara hos sina kompisar. Sonen började då vid 13månade på 15 h i v.
Sen fick jag timanstälning så ibland blev det mer ibland mindre.
Sen kom nästa i nov. (3,5 & 1,5). Då beslöt vi oss för att inte göra om samma misstag. De har fått gå kvar hos sin dagmamma på 15h. För de är ju inte deras fel att mamma och pappa får fler barn.
Nu är jag fortfarande arbetslös och har hoppat in på timmar. Kännar att jag börjar tappa mark på jobbfrånten. Så har vi fått möjlighet att ha även nr 3 hos samma dagmamma. Så han börjar 3 dagar efter 1 års dagen. Men då bara max 3 dagar i v. fram till jul och sen efter 4 dagar. Målet är fortfarande kortare dagar än oss. För det är ett arbete de också går till.
Jag mådde dåligt när vi togemot 1 åringar som fick 50h v. på vår förskola. Vi fick heta mamma, vi fick se deras framsteg mm. Men har man inte möjlighet så har man inte. Vi är tacksamma för att vi har hittat en sådan bra lösning. Våra barn skall aldrig få 40h veckor. Men det är vi och vi är två som kan dela på bördan.
JAg ser upp till ensamstående som får sin vardag att fungera.
Lycklig mamma till R -04, Z-06, I -07, J -10 Och till stora syster i himmelen född -03
19
Jag tycker att denna diskution var intresant. Vi har alla våran rätt att tycka vad vi vill. Vilket då även gäller alla. Jag har ändrat åsikt under tidens gång. När vi väntade våra döttrar sa vi att jag skulle vara hemma så länge som möjligt. När vi sedan inte fick uppleva det med vår första dotter så var övertygelsen änu starkar när vår andra dotter föddes.
Ibörgan gick allt bra. Vi fick hyra ett hus på landet. Vi beslutade att vi skulle börja dela på tiden när hon var 10 mån. Men min arbetsgivare (en förskola) var inte posetiv till att jag bara jobbade 50% Det var inte bra för barnen mm. Så för att få behålla jobbet var jag tvungen att gå upp i tid. Då sa makens jobb ifrån att nä, mer tid hemma går inte. (jobbade som tidningsbud) Så vid 1,5 fick hon börja hos dagmamma. Målet då blev att hon inte skulle ha längre arbetsdagar än oss utan kortare.
Sen kom nästa barn (Mars) när hon var 2. Vi tog ur henne från barnomsorgen(till sommarlovet) efter som vi anser att är man hemma så är man. Resultatet blev dumma lillebror. Jag vill inte ha honom, jag vill vara hos mina kompisar. Så i jan. dök det upp plattser för henne och lillebror hos samma dagmamma (villket man inte kan vara garanterad). Dotern blev en harmonisk 3 åring som fick vara hos sina kompisar. Sonen började då vid 13månade på 15 h i v.
Sen fick jag timanstälning så ibland blev det mer ibland mindre.
Sen kom nästa i nov. (3,5 & 1,5). Då beslöt vi oss för att inte göra om samma misstag. De har fått gå kvar hos sin dagmamma på 15h. För de är ju inte deras fel att mamma och pappa får fler barn.
Nu är jag fortfarande arbetslös och har hoppat in på timmar. Kännar att jag börjar tappa mark på jobbfrånten. Så har vi fått möjlighet att ha även nr 3 hos samma dagmamma. Så han börjar 3 dagar efter 1 års dagen. Men då bara max 3 dagar i v. fram till jul och sen efter 4 dagar. Målet är fortfarande kortare dagar än oss. För det är ett arbete de också går till.
Jag mådde dåligt när vi togemot 1 åringar som fick 50h v. på vår förskola. Vi fick heta mamma, vi fick se deras framsteg mm. Men har man inte möjlighet så har man inte. Vi är tacksamma för att vi har hittat en sådan bra lösning. Våra barn skall aldrig få 40h veckor. Men det är vi och vi är två som kan dela på bördan.
JAg ser upp till ensamstående som får sin vardag att fungera.
att detta ämnet inte får diskuteras, eller att man inte har rätt att ha sin åsikt.
Det är _sättet_ som trådstartaren tog upp det på som jag retade upp mig på. (och jag antar att andra håller med mig?) När man diskuterar bör man välja sina ord och formuleringar!!
Det är ju jätteintressant att diskutera annars, och få höra allas olika infallsvinklar. Men på ett respektfullt sätt.
20
Det är väl ingen som sagt att detta ämnet inte får diskuteras, eller att man inte har rätt att ha sin åsikt.
Det är _sättet_ som trådstartaren tog upp det på som jag retade upp mig på. (och jag antar att andra håller med mig?) När man diskuterar bör man välja sina ord och formuleringar!!
Det är ju jätteintressant att diskutera annars, och få höra allas olika infallsvinklar. Men på ett respektfullt sätt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
