Och bonusmammans utanförskap...

[anonymt namn]

I en värld av ångest.

Barn med bokstavsdiagnos?

Varannan vecka tar jag hand om mina barn och min mans barn. Det går ganska bra. Jag trivs, men det är jobbigt. Jag gillar alla barnen lika mycket, anser mig vara rättvis och ger dem lika mycket uppmärksamhet - oavsett det är mina egna barn eller mitt bonusbarn.

Men oftast blir det inte riktigt så. Bonusbarnet är ett mycket aktivt barn, som kräver uppmärksamhet och ständig... ja, tillsyn. Han är sex år.

Han springer omkring, pillar på allt, är flyktig i koncentrationen - från en sak till den andra. Kan mitt i ett språng upptäcka att en ljusstake är intressant och bara måste plocka upp den och kika lite, ställa den på ett helt annat ställe och sen sätta sig i soffan och titta på tv. Från en sak till en annan, snabba ryck.

Ibland kan han bara börja springa omkring, till synes helt utan plan. Runt runt runt. Får han frågan vad han gör, vet han inte.

Han fläktar med armar och ben och vrider runt kroppen hela tiden när han rör sig, såpass att man ständigt tror han ska ramla när som helst. Det verkar som att kroppen inte får nog av att bara springa, den måste röra varenda liten muskel och sena som finns.

Lyssnar väldigt sällan på tilltal. Man måste i princip sätta sig ner, i hans ögonnivå, ta hans händer och be honom titta en i ögonen för att han ska lyssna på vad jag har att säga. Be honom upprepa. Ibland har han lyssnat, ibland inte, trots att han har verkat visa uppmärksamhet och jag fattat mig kort.

Vi tittade i skolkatalogen idag. Visade en klass med hans bästis och frågade, utan att berätta vilken klass det var, om han såg nån han kände. Hans ögon fläktade omkring, precis som han inte kunde fokusera. Han försökte i säkert tre minuter, allt han kunde. Men han såg ingen alls. När jag visade, såg han (och blev glad att se bästisen).

Han känner inte av andra människor sinnesstämningar. Ett exempel: Vi åker tåg, inga platser utan vi får stå/sitta på huk mot vägg. Han sätter sig med en främmande mans vader som ryggstöd. Mannen tittar väldigt argt ner, uppskattar det inte alls. Min yngsta reagerar och drar sig mot mig. Bonusbarnet tittar på honom och sitter sen kvar. Jag får flytta på honom, bokstavligt talat. Sen sätter han sig där igen, knappt 10 min senare.

Han gör samma saker om och om igen, som vi gång på gång sagt åt honom att han inte får. Som att försöka knö sig igenom ett öppet fönster och luta sig ut. Jag har varit grymt (ja, grymt) ärlig med vad som händer om han ramlar. Han dör. Vi bor högt upp och det är asfalt nedanför. Jag tror han har lyssnat, men några dagar senare är han där igen. Så nu får vi ha fönstrena stängda överallt, enda ventilationsmöjligheten vi har.. *pust*

Han är utåtagerande. Slår om han inte blir förstådd, förstår eller något annat går emot honom. Frustration visar sig genom slag.

Han kan, utan att bry sig, göra andra illa (precis som han är fullständigt känslokall). Men hela världen går under för honom om någon gör honom illa. Det är hjärtskärande att höra och se hans reaktion, den är starkare än min yngstas och hon är känslig...

Jag kan fortsätta i evighet. Det jobbiga är att det inte finns någon som verkligen tar allt detta på allvar. Jag har ingen möjlighet att fixa en utredning, prata med skolan, whatever. Jag är bara bonusmamma. Som får stå där och ta allt varannan vecka. Det går ut över mina barn och jag känner mig som en dålig mamma.

I övrigt vill jag påpeka att mitt bonusbarn är ett fantastiskt barn. En härlig liten kille som precis, och väldigt stolt, börjat skolan. Som har en otrolig fantasi och ett härligt sätt att uttrycka sig på. Det är tur han är så fantastisk, annars hade jag vägrat vara mamma varannan vecka...

[_jennifer_]

Oj, jag nästan ryser när jag läser ditt inlägg, och kan bara hålla med. Jag förstår exakt dina känslor, desa känslor har jag ang. mitt styvbarn också.... Man ställer upp och tycker om dem så mycket, men man har ingen makt att kunna hjälpa. Är man för engagerad så lägger man sig i, låter man det hela vara och därmed håller styvbarnet lite längre ifrån sig, är man okänslig som inte älskar och tar till sig bonusbarnet..

[anonymt namn]

För min mans del, får jag ställa upp mer ändå. Men jag orkar liksom inte. Jag orkar verkligen inte... Det är ett väldigt jobbigt barn att leva med och min man jobbar borta varje vecka. Och... jag orkar inte...

Han är jobbig och fantastisk på samma gång. Så jag vill och jag försöker, men jag orkar inte längre.

Hur många gånger kan jag säga det..? ;o) Jag orkar inte..

Enda gångerna jag verkligen njuter av att vara mamma, är när det bara är mina barn. Inget gnäll, inget bråk, inget spillt, inget trasigt.

Nu bara jag spyr ut mig känner jag.

Nåväl. Hans mamma skulle antagligen inte uppskatta om jag pushade för utredning. Men jag vet inte. Jag varken vågar eller orkar.

Funderar på att be skolan vara uppmärksamma. Prata med pappan om de märker nåt. Mig får de ju inte prata med. Fast jag uppfostrar och ger kärlek till pojken varannan vecka.

Ledsamt...

[kisse]

Vad säger/tycker/tror din man - alltså barnets pappa? Där tror jag att du måste börja... Har själv en bonusson med ADHD (som dock var diagnosticerad innan vi blev familj. Hade den INTE varit det, så kan jag tänka mig att livet känts ännu lite svårare, för oss alla. Det är svårt ändå, för föräldrar att ta till sig att det finns ett problem - har jag förstått. Kan finnas många filter och lager emellan, för att man inte _vill se_.)

Tycker barnets pappa att livet flyter på OK så får du be honom ta ansvar för livet, dvs. livet med din bonusson. Du ska inte behöva fundera på hur högt det är till asfalten, tycker jag, ifall barnets pappa tycker att det är lagom högt till asfalten... Då måste du backa, och lämna ansvaret till föräldrarna, alltså i ditt fall tala om för din man att det här och det här och det här kan du inte hantera och vill att han ska hantera, gärna då tillsammans med mamman till barnet.

Det här betyder inte att jag inte tycker att du ska engagera dig eller bry dig. Men vägen till ditt mandat går via din man. Ni måste se samma verklighet. Om du och pappan kommer fram till ett enat förhållningssätt så kan ni börja jobba framåt. Om han inte ser något problem så råder jag dig att backa och låta honom ta det fulla föräldraansvaret.

Men självklart kan du försöka påverka honom - men jag vet att det är svårt!

[anonymt namn]

Jodå... Han har många gånger suckat och slängt ur sig frågan (med bara mina öron hörandes) "Vad är det för fel på honom?". Det är väl den där berömda tummen... Och en rädsla för att konfrontera mamman i detta.

Hemma hos henne är han tydligen lugn... Jag får inte ihop detta. Visserligen är hon barnets allt (givetvis, men nästan överdrivet) och hon är mycket mycket hårdare i uppfostran. Så jag tror snarare han är lugn av rädsla. Mina tankar som dock, kanske inte ska tas på större allvar. Jag funderar mycket kring detta...

[anonymt namn]

Men varför är bonusen hos er om hans pappa inte är hemma?

[_jennifer_]

Ja, om pappan ändå inte är hemma era veckor så kanske det skulle kunna fungera bättre med varannan helg för er del?

[anonymt namn]

Det är lite från och till över året, som han jobbar borta. I somras jobbade han hemma varje vecka istället. Så vissa gånger är det mer värt att ha bonusbarnet här.

Vi vill inte heller bryta upp honom från de andra barnen... vill att han ska känna att detta är hans hem, inte pappas nya familjs hem där han hälsar på varannan helg.

Tredje anledningen känns urfånig. Men vi skulle aldrig ha råd att betala underhåll. Vi har precis börjat kämpa med jättestora avbetalningar på skulder... Och mamman skulle kämpa sig blodig för att få så stort underhåll som möjligt. Helt säker på det.

[anonymt namn]

Men det är klart jag funderar i banorna... Att låta han vara hos mamma mycket mer. För som sagt... jag orkar inte.

Idag kom jag inte upp... inget barn till dagis eller fritids... Jag själv hemma från jobbet. Jag orkar liksom inte.

Ska prata med min man i helgen...

[_jennifer_]

Jag tycker du är klok om du pratar med din man. HAn måste ju också förstå dig. Om han vill att barnet ska bo varannan vecka så kanske han får jobba hemma de veckorna, så att du orkar. Orkar inte du så antar jag att resten av familjen inte heller hänger ihop...
Dina barn och att du orkar med dem - är lika viktigt, glöm inte det!
Ofta tycker jag det tjatas om att styvbarn måste ha det si och så och styvmammor måste ställa upp för sina styvbarn, men ofta glömmer man vad styvmammans biobarn får stå tillbaka med.

Hoppas att det går bra när du pratar med din man, jag förstår att du måste ha det jättejobbigt.

Funderade på en annan sak. Om pojken får en diagnos så har man väl rätt att få vårdnadsbidrag och även rätt att jobba lite mindre? Isf skulle ju kanske pappan kunna vara hemma lite mer och ta hand om sin pojke?

[Anonym]

Så styvbarn har inga rättigheter menar du alltså? Jag är själv ett styvbarn där styvmamman hela tiden satt sina egna ungar i första rummet och jag och min syrra hela tiden blivit ställda i bakgrunden. DET ÄR INTE KUL, kan jag upplysa dig om. Vad exakt är det styvmammans biobarn får stå tillbaka med? Tycker du inte det är BRA om en styvmamma engagerar sig i sina styvbarn?

[_jennifer_]

Nu missuppfattade du nog mig helt???
Jag tycker såklart att det är bra om en mamma engagerar sig i sitt styvbarn.
Men ibland måste man ju inse sina gränser, som människa. Den här styvmamman orkade ju inte upp och ta hand om sina egna barn (ELLER styvbarnet) - då tror jag man måste tänka till lite hur sitiationen är. I detta fallet har ju dessutom hennes styvbarn en biomamma.
Eftersom det var situationen med styvbarnet som tröttade ut den här mamman så tycker jag att hennes egna barn får stå tillbaka. Tycker inte du det?
Jag menar också på att det är flera biobarn som får stå tillbaka för att allt ska stämma med styvbarn, men det pratas det inte lika mycket om.

Självklart har styvbarn rättigheter, men det har biobarn OCKSÅ.

[Anonym]

Jo, såklart de har och oftast får de alla rättigheter också och styvbarnen blir undanskuffade.

[saraulrika]

Spiderwoman har redan sagt mkt klokt här. Håller med om allt. Vill bara lägga till att jag tror på att pappan borde kunna få hjälp till en utredning via skolan och så kan skolan väcka frågan hos mamman. Det blir väl lättare för henne att acceptera att det finns anledning att utreda (även om man ju inte vet vad resultatet blir, han kanske bara är ovanligt rastlös, vad vet jag - det kan vara sen mognad också, kanske). Om han är som du beskriver honom lär han ha problem att klara skolundervisningen utan att störa de andra och det måste ju skolan ta tag i.

[saraulrika]

Är inte du inne på en helt annan diskussion nu?

[Anonym]

Nej, det tycker jag inte.

[anonymt namn]

så är det allt som oftast så att syskonen kommer i kläm.. alltid.. Åtminstone har det varit så här. Han har alltid tagit största platsen, mesta tiden, något annat har inte gått.
Under en period flydde mina bonusbarn fältet.. de orkade inte.. och jag förstår dem. Men syskonen blev kvar i stridens hetta..
Under den värsta perioden så var vi särbo. Det var enda alternativet just då.
Du säger att han fungerar bättre hos sin mamma och att hon är hårdare.. du har nog svaret på varför i det sista påståendet. Hon håller ihop honom och det orkar man med bara ett barn.
Idag är mitt bokstavsbarn tonåring och jag har mer än en gång funderat på att ta honom med mig och bo själv, lämna mina biobarn hos sin styvfar För att skydda syskonen.
Det här är mina funderingar. Just här väljer jag att vara anonym eftersom jag tycker jag varit lite väl ärlig men jag tror de flesta vet vem jag är ändå.

[_jennifer_]

Men är det att "skuffa undan" styvbarnen genom attt inse att man inte orkar och ta hjälp av styvbarnets biologiska mamma? Detta barnet verkar ju också vara väldigt speciellt, både på gott och ont. Det är jättebra att styvmamman orkar engagera sig och hon verkar väldigt mån om sitt styvbarn, men ibland är det kärlek att ta hjälp och säga ifrån.

Jag har också varit styvbarn, jag är styvmamma och jag "har" en styvmamma. Jag är inte på någons "sida", jag försöker tänka ur _allas_ perspektiv.

[Malinau]

Det var en välskriven beskrivning! Det finns ju en hel del föräldrar som av olika anledningar blundar för hur deras barn är egentligen. Tyvärr. För det hjälper dem inte.

Nu är han sex år och ska börja förskoleklass om han inte redan har gjort det. Skolan bör upptäcka detta och ta tag i det och kanske kan det blir räddningen.

Samtidigt borde du kunna få åtminstone pappan att lyssna till dig. Du verkar klok och välformulerad och han borde uppskatta dig på många sätt för allt du gör. Vill han inte ta upp detta med mamman så måste han nog helt ärligt börja fundera på sitt ansvar som pappa.

[anonymt namn]

Nu är min man snart hemma. Mitt sinne är lättare och jag blir genast så mycket starkare, gladare, lyckligare. Kvällen har fungerat fint, med glädje, leenden och kramar. Mycket tjat och gnat givetvis, som vanligt. Men jag klarar det bättre när jag känner mig starkare.

Jag hoppas innerligt att skolan ser och tar tag. Hjälper.

Även fast han inte är så här väldans aktiv hos mamma (visserligen bor de på landet där han springer ute i ur och skur, så de märker liksom inte av det på samma sätt som i en trångbodd lägenhet), så känns det som det faktiskt är något. Och jag är övertygad om att om vi föräldrar av olika genrer får stöd och info om en typ av diagnos, så kan vi hantera vardagen och den här killen på ett mycket bättre sätt.

Framförallt skulle jag behöva en samtalskontakt som jag kan vräka ur mig all skit som jag emellanåt går och bär på när det gäller bonusbarnet. Inget jag vill lassa över på min man precis. Det är alltid känsligt med barn...