Hej,
kanske hennes intresse är att bara få vara? När du frågar vad hon har för intressen, så svarar hon i relation till det som DU anser vara intressen, och då blir svaret – Vet inte.
På nåt sätt tycks dina idéer om vad som är intressen, bli det som är normen s.a.s.
Kanske hennes nuvarande intressen enbart rör sig runt kompisar och shopping. Det betyder ju inte att det alltid kommer att vara så. Vi förändras ju och växer hela livet s.a.s.
Jag har själv en 15-årig tjej, hon har i och för sig foto som intresse, hon tar bilder och redigerar /exprimenterar med. Utöver det så är det bara kompisar, kläder och chatt som gäller.
Hon sköter sig i skolan, pluggar mycket nu in för gymnasievalet. Så jag känner att hon har rätt att bara få vara på fritiden. Hon måste få vara en human-BEING, inte bara vara en human-DOING.
Hon är otroligt ytlig i ett avseende, men hon har ett enormt djup OXÅ. Funderar mycket över livet och syftet med att vara här, har massvis med åsikter och värderingar som jag ibland häpnar över. För de är så insiktsfulla. Vi diskutetrar och pratar mycket om relationer, både kompis och kille-tjejrelationer.
Motionen då? Ja, hon spelade ju innebandy i 6 år, men valde att sluta nu i våras. Så hennes motion idag består av långpromenader i stan och affärer, samt att hon och jag ibland oxå ger oss ut på långpromenad.
Men jag ser det som att jag kan bara supporta henne i att vara den hon ÄR – för stunden. Dvs. så länge hon inte skadar andra eller sig själv. Sen så blir det ju ändå så att när vi sitter och samtalar om ditt och datt, så talar jag självklart om mina sätt att se på saker och ting. UTAN att trycka ner åsikter i halsen på henne. Men jag har märkat att när jag LYSSNAR på henne, så LYSSNAR hon på mig. Ömsesidig respekt kanske man kan kalla det.
Som jag hörde nån säga en gång:
Att lyssna är INTE detsamma som att vänta på att själv få tala.
Svamligt inlägg, men kontentan blir att så länge hon inte är destruktiv och beter sig illa, så lita på henne. Släpp på värderingarna om prestationer, göra, göra göra. Släpp in lite mer vara, vara, vara.........
Hon kanske inte kommer att göra som DU vill (förmodligen inte), MEN hon kommer att utvecklas på sitt sätt till den hon själv vill vara och bli. Och på vägen så supportar ni henne genom att acceptera henne som den hon är. (men som sagt, så länge hon inte beter sig destruktivt).
Risken är annars stor att hon upplever att hon inte duger. Så ha tillit, slappna av.
Vem vet kanske en dag när ni minst anar och när ni slutat att "pressa på", att hon plötsligt kan höra SIN EGEN röst om vad hon gillar och vill göra. Kanske det dröjer 1, 2, 3.....11, 12.......15 år. Men när den än kommer, så är det hennes egen. Inte mammas, pappas eller andras.
Ja det var bara min syn på saken.
