Vill ha barn, vet ej om adoption är lösn

[anonymt namn]

Korta runriker, det skulle stå: Vill ha barn, men vet ej om adoption är lösningen?

Min man och jag har ett barn. Vi kan inte få fler. Vi vill ha fler barn, vårt barn vill ha ett syskon, vår familj är inte hel.
Vi har funderat fram och tillbaka i några år nu. Vi har nog det som krävs rent praktiskt för att få adoptera, är relativt unga, 37 år gamla, har ett barn som är 5, stabil och god ekonomi, gifta sedan 10 år, hus osv. men det vi funderar mest äver är den rent emotionella biten.

jag är orolig för att jag inte kommer känna samma förbehållslösa kärlek till det adpopterade barnet som jag gör till det barn vi redan har. att någon stants långt inne kommer jag att känna någon sorts skillnad. Jag skulle känna mig som den sämsta mamman i världen om det hände, och känner att det adopterade barnet förtjänar bättre.

Jag är inte heller så väldigt barnkär rent generellt, även om jag älskar mitt barn otroligt mycket och hela mitt jag skriker efter att ha fler barn att älska och se växa upp, och är orolig för att om vi fiock adpotera ett barn, att jag skulle ha lite svårt med anknytningen. om man skule kunna adoptera en nyfödd bebis skulle det vara annorlunda, men att få en ett+åring eller äldre så skulle jag nog inte känna en omdelbar kärlek. Och sen funderar vi mycket över det dör med att man har ett barn som liknar oss, och ett andra barn som troligen är av en helt annan etnicitet. Ställer det till med känslomässiga problem för barnet, eller är det en myt?

Någon här med erfarenhet och tankar att dela med sig av? tack!

[anonym]

Jag tror dina tankar är vanliga när man börjar tänka i adoptionsbanor. Även ett andra biologiskt barn kan väcka sådana tankar: Kan jag älska det barnet lika mycket som mitt första?

I min kommun var det tre obligatoriska träffar för de som gick i adoptionstankar innan man överhuvudtaget ansökte om adoptionsutredning. Där fick man hjälp att reda ut tankarna bättre. Det lades en hel del vikt på om man bearbetat sorgen efter det att man inte kunnat få ett biologiskt barn. Själva utredningen och väntetiden är vidrigt lång och då hinner man reda ut tankarna ordentligt och förstå om tveksamhweterna känns för stora. Det finns också förberedelsekurser. För mig blev de nog som en graviditet.

Ska man adoptera ska man vara säker på sig själv och det faktum att man får ett barn från ett annat land med ett annat utseende och som har ett par separationer bakom sig och allt vad det kan innebära. Att man är förberedd att det kan bli annorlunda problem än med ett biologiskt barn.

Själv har vår pojke ett helt annat temperament än vad jag och min man har. Ibland har vi varit väldigt ställda när hans intressen och talanger är helt skilda från våra och våra närmaste släktingar. Men problem med anknytning och kärleken till vår son har aldrig funnits.

[frulaurin]

Vi väntar fortfarande på barn nr 1 (från Kina) men jag kan nog tycka att dina tankar är helt normala.
Numera (sedan 2005) är det obligatoriskt att gå en föräldrautbildning innan man kan få sitt medgivande för adoption hos familjerätten. Kursen är på ca 20 tim och tar upp bl a det du skriver om. Det är alltså ingen "praktisk" kurs utan en kurs om tankar, förväntningar, anknytning o s v. Även själva utredningen som du kan läsa om på mia.eu, tar ju upp de här ämnena.

[soba]

Jag har både ett adopterat barn och ett biologiskt. Vi fick visserligen vårt adopterade barn först och jag vet förstås inte hur det varit om vi fått dem i omvänd ordning, men vi har aldrig haft någon tvekan om att vi älskar båda barnen lika mycket. Den enda skillnaden är faktiskt att det för både mig och min gick betydligt fortare att ta till oss det adopterade barnet. Hon var dryga året när vi fick henne och väldigt lätt att älska. Hon visade så tydligt att hon VILLE bli älskad. För min man var det bokstavligen kärlek vid första ögonkastet. När vi först fick syn på henne, på en vårdares arm, visste vi inte om det var just vårt barn, men min man berättade efteråt att han höll alla tummar och tår och hoppades, hoppades, hoppades! Det barnet ville han ha! Och vi hade tur, det var just hon som var vårt tilltänkta barn

För mig tog det några veckor innan den verkliga kärleken växte fram, men när den väl fanns där var den alldeles omtumlande stark.

När vi sedan fick vårt biologiska barn var jag beredd på att det kan ta lite tid. Jag blev därför inte så orolig när min kärlek till honom behövde mer tid på sig. Man får ju inte alls samma gensvar från en nyfödd. Efter ett par månader var det dock ingen skillnad mellan hur mycket jag älskade dem.

Min man, stackaren, hann bli ordentligt orolig. Han hade väntat sig samma reaktion som när han mötte dottern första gången, men så blev det inte alls. Det tog honom mer än ett halvår innan han kände sig som lika mycket pappa till sonen som till dottern. Idag är det förstås ingen skillnad för honom heller.

Det där med utseende behöver inte heller betyda så mycket. Min biologiska son är inte ett dugg lik mig och inte så värst lik min man heller, i alla fall inte i utseendet. Till sättet har de nog mer gemensamt. Min adopterade dotter är lik mig på många sätt, både i utseende och sätt. och det är inget unikt för just vår adoptivfamilj. Jag känner familjer med barn från Indien, Kina, Colombia m fl länder, där man visserligen tydligt ser att barnet har ett annat etniskt ursprung, men där det ändå finns stora likheter mellan barnet och en förälder.