som är typiskt kristen? Hur tänker ni er att en troende person ska vara i alla sammanhang? Eller kan man vara en omogen och otrevlig kristen?
Jag kan vara otrevlig och trevlig, fast jag är troende, men jag kan alltid ändra mig och jag vill alltid hålla sams även om jag behöver jobba på mitt humör. Så, hur blir det då, finns det liksom bättre kristna och sämre kristna?
Jag tycker det här är jättesvårt att svara på. Jag kan också vara fruktansvärt otrevlig fast jag är kristen, men jag försöker att vara trevlig. Men ibland går det ju inte - vi är ju bara människor.
Ibland kan jag känna att inom kristenheten anses det att kristna är bättre människor. Det köper inte jag. Mina icke-kristna vänner är lika underbara som min kristna vänner och gör lika mycket goda gärningar. Däremot har man kanske som kristen ett annat perspektiv - just det att leva i Jesu efterföljelse och strävar efter att vara Jesuslik. Men som människor tror jag inte att det är nån större skillnad på oss.
Näe, det där med sämre och bättre kristna är svårt att rangordna - enligt mej. Fast iofs - bättre o sämre människor i allmänhet kanske det finns....? Men vem är jag att döma? Hur "bra" kristen är jag om jag är väldigt mild och god och trevlig utåt, men sitter hemma och pratar skit och dömer andra vid köksbordet hemma? Ja, du, det var en svår fundering!
En liten tanke: När jag var drygt 20 flyttade jag 100 mil hemifrån för att läsa på universitetet. Efter några dagar kom en tjej i klassen fram till mig och bad om ursäkt för att hon ville fråga mig en sak. Hon undrade om jag var kristen. Vi blev jätteglada båda över att ha hittat varandra. Hon sa att det märktes, kändes, att jag var kristen. Sånt gör mig ju glad! Jag vill att det lyser igenom att jag är kristen. Jag brukar inte säga det så fort jag presenterar mig. Snarare lite fegt hålla tyst om det ganska länge.... Men ändå - jag vill ju att det märks. Jag vill vara lite missionär så där i smyg, inte så att folk säger: Vad trist hon är som inte dricker - hon är nog kristen. Utan mer: Vad snäll och ödmjuk hon är - hon är nog kristen! Alltså.....ja, förstår du!??
Såå, en speciell kristen personlighetstyp är nog svårt att hitta. De flesta kristna jag känner är ödmjuka och trevliga. Fast det finns å andra sidan många icke-kristna som också är ödmjuka och trevliga.... Men på nåt sätt, jag tycker man kan se det ganska ofta, en ödmjuk och tillåtande människosyn på nåt vis. Och om jag träffar en väldigt nedlåtande, otrevlig, o-ödmjuk människa, då skulle jag nog bli väldigt förvånad om det visade sig vara en kristen.
Men - då är vi där igen: Vem är jag att döma?
Det här var väl ett klart o redigt svar du fick!??? Frågan var jättesvår, men jag blev sååå sugen att svara så jag trasslade väl in mig totalt igen.... Jag är bra på det! Hoppas du förstod nåt!
Jag förstår vad du menar och du tog upp en sak som jag funderar över ibland. Detta med att du gärna vill att det syns att du är kristen utan att behöva säga det. Jag tänker över att religionen är en så stor av en som man gärna låter andra veta för att få en rättare bild av en men samtidigt är det inte ok att säga. För så många får i stället förutfattade meningar om hur man skulle vara. Ja, det är knepigt och det är kanske därför det är svårt att ge raka svar men en massa funderingar på sånt här.
Jag skriver under här om jag får
vi är lika dåliga allesammans.
i Guds ögon är det ingen som håller måttet, men den som är kristen har lite självinsikt och ber därför om förlåtelse och blir förlåten. Sedan vill Gud att vi ska göra goda gärningar och det är frukten. Om vi lyckas eller ej tror jag inte hänger ihop med om vi är kristna eller ej utan mer vad vi har med oss i bagaget. Om vi har haft det fruktansvärt tufft, då vänder vi förstårs taggarna utåt och sårar folk av obetänksamhet.
Jag tror vi ska akta oss för att både dömma andra (som kanske gör bort sig) eller tro att vi själva är bättre.
Det är inte så lätt att ändra sig, men det finns nåd, så det går, med små steg.
Vad skönt att få bli accepterad med sina fel och brister. Och det är så jag tror att man ska få en varm gemenskap likväl i riktiga livet som i ett forum. Tack för ditt svar
Håller med er alla tror jag i det ni skriver.
Just det här att vara mild och god och snäll och hjälpsam är ju alla så kallade kristna attribut. Men samtidigt får vi inte gå för långt i det heller och bli utnyttjade och använda som nån annans dörrmatta eller soptunna. Vi måste samtidigt se vilka vi är i Kristus, att vi har ett värde som ska lysa igenom i våra liv.
Nu har jag ine läst de andras svar för att inte bli påverkad, men här kommer mina tankar.
Att vara otrevlig är inte ett personlighetsdrag, hoppas jag innerligt iaf
Ja, man kan vara en omogen och otrevlig kristen, men det är isf saker som Herren vill att man ska jobba med. Det handlar om Andens frukter i ens liv så som Paulus räknar upp dom i Galaterbrevet: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självberhärskning. Detta är karaktärsdrag som vi som kristna borde ha för att kunna spegla Jesu karaktär för andra människor.
Jag är precis som du, jag behöver jobba med mitt humör. Min personlighetstyp gör att jag inte blir otrevlig åt vuxna, men mina barn får känna av mitt problem med självbehärskning...och tålamod.
Bättre och sämre kristna? Nej, inte i den bemärkelsen mindre och mer älskade av Gud. Men mindre och mer Kristuslika? Absolut.
Håller med här - vi kallar det där att få mer och mer av Andens gåvor för helgelse i min tradition - och typiskt brukar man inte se det hos sig själv, utan det är mer andra som ser. Det beror nog på att man skulle drutta i högmodsdiket om det nu och då sa "PING! Du har samlat 1500 experience points i vänlighet och går nu upp till nästa level".
Ibland kan jag känna mig litet tyngd av oro för att vem jag är och hur jag gör ska stå ivägen för någon annans väg till Gud - vi blir ju ändå liksom ambassadörer. Speceillt med någon man bara träffar som hastigast (eller kanske som kommer till kyrkan bara någon gång) - de andra kommer väl på att man är människa.
Nej, jag tror inte att det gör det. Jag var alldeles för nyligen på "andra sidan" (inte troende) för att inbilla mig att min personlighet äär "bättre" nu. Jag är den jag är skapad till att vara, eller åtminstone på väg dit. Jag gör bra saker, och jag gör en massa skit. Kan jag se nån skillnad, så är det kanske att jag i större utsträckning än innan är ledsen för all skit jag gör. Jag svarar inte bara inför mig själv längre. Och jag står inte heller ensam med bördan och ledsenheten. Men mina värderingar och mitt sätt att vara är ungefär desamma.
Jag är rätt snarstucken och snabb att döma, jag är lat och bekväm och en aning elitistisk i mitt tänk. Det jobbar jag på, nu ungefär som tidigare -fast nu finns det hjälp att få, och jag vet om den.
Sen tror jag inte vi som kristna ska gå i snällfällan. Låt er inte luras: Jesus var inte nån alldeles enbart snäll person. Låt oss inte glömma den heliga vreden och varifrån den kommer!
Och det värsta jag skulle kunna tänka mig, det är att bli en sån som står ivägen: Som signalerar till andra att härinne platsar bara Goda Människor, och du är inte en av dem. Det diket är alldeles för brett och djupt och lätt att ramla i.
Först får man Guds kärlek och sen kan man låta sig förändras av den. Det gäller oss allihop, tror jag, och kärleken och förändringen är ny varje dag.
Hänger på det där med att utesluta andra: CS lewis har skrivit Från helvetesbrevskola - en bok om en liten djävul som får i uppgift att hålla en man borta från tron, och hans lärare lär ut olika knep. Ett av de bästa är att få personen att tro att han inte platsar med allt sitt skrutt (som jag tror att mans ser typiskt som en del av processen när man kommer till tro) - och ett annat att tycka att ingen av de kristna man ser är mycket att hänga i julgranen (för att anknyta till en tråd här) så att man luras att försöka vara kristen helt på egen hand - eller tar avstånd helt.
men den där förändnignen behövr vi alla som sagt!
Precis... Alltihop. Och nog behövs förändringen -men den är inte ett villkor, utan i bästa fall ett resultat.
Hur uppfattar folk dig som tidigare räknade med dig i sin icketroende skara nu när du "bytt sida"?
Jag känner att det finns mycket fördomar om hur en troende person är och många av de fördomar har jag nog burit på själv och gör fortfarande. Jag är en gröngöling på detta
Skulle du vilja berätta om din väg till att bli troende?
Jag tycker det verkar så himla lätt för dem som fått växa in i kyrkans gemenskap från barnsben och så knepigt för dem som inte gjort det.
Vilken bra fråga du ställer -jag gillar att få den. Ja, jag har bytt sida, och det var ett språng jag tog utan att ha en aning om var jag landade. Min man är inte troende, fortfarande -han står kvar där jag befann mig förut. Men det fantastiska är att han gör _allt_ han kan för att underlätta. Han är egentligen inte ett jota intresserad av religion eller nåt i den stilen, men han sätter upp predikoturerna på kylskåpet, han bakar till kyrkkaffet (!!), han följer med till kyrkan om det är nåt han över huvud taget kan förlika sig med att vara med på et c et c. När jag avslögade att jag ville vidareutbilda mig för tjänst inom kyrkan så var hans kommentar "Jaha, ja, det kan vara min tur att försörja oss ett tag". Förstår du? Han är verkligen helt otrolig...
Andra, t ex familjen, har reagerat med förvåning och viss nyfikenhet. Pappa gick från att kalla sig ateist via tvivlare till sökare i det telefonsamtal där jag "bekände" mitt "svek". På jobbet är människor vänligt intresserade, och det gäller vännerna också. Det har gått lättare än jag trodde, helt enkelt.
Det går bra det
ja, visst är det knepigt! Vi bor i ett litet samhälle som inte alls är särskilt "kristet" om jag säger så. En pytteliten filadelfiaförsamling och en liten missionsförsamling, och medelåldern i församlingarna är hög! Hela Småland är inte Smålands Jerusalem...
Det känns ju som att man blir bedömd på förhand om man börjar med att säga att man är kristen. Visst, eftersom samhället är litet vet väl alla det mesta om alla (och lite till), men ändå. Och på nåt sätt kan jag tycka att det inte är så viktigt. Eller....jo, det är ju jätteviktigt!!!!! Men jag vill ju bli accepterad och omtyckt för att jag är/beter mig som jag gör. Inte för att jag presenterar mig som kristen.
Ja, fler röriga tankar, men jag har precis som du en massa funderingar runt sånt
Jag hade inte svarat på ditt inlägg och ändå är det något som du skrev som fastnade i min hjärna och blev kvar hos mig. Det som du skriver om att vara kristuslik är väldigt träffande
