Jag minns att man kunde ringa till Televerkets kundtjänst för att få hjälp när man inte fick tag på någon. De kunde _öka_ ljudvolymen på ringsignalen hos mottagaren, och göra tätare ringingar. *ring ring RING*
Tänk om man kunde ha den funktionen idag. Vilken miss av alla telebolag egentligen. Det vore väl en jättebra tjänst att ta upp igen.
Och så vänder vi på bladet.
♫ ♪ ♪ ... Never ending story ... ♪ ♫♪ ♪♪♫
Jag minns ännu längre tillbaka i tiden då det fanns telefonissor. När vi busringde blev man uppkopplad av en sådan. Sen sa vi t ex "Är du Färdig (efternamn)?" "Ja". "Torka dig i röven då" eller "Är det Lööv på Ekstigen?", "Ja", "Räfsa upp dom då". Strax efteråt ringer telefonen och vi blir utskällda av telefonissan som hotar med en föräldrakontakt och som tänker berätta för Lööv, Färdig m fl vem som ringt upp. Mycket bra funktion. Hade kanske hållit en hel del nutida stalkare, telefonförsäljare, telefonterrorister, hotare och skojare borta.
Det du berättar om är mer än vad jag visste, och då har jag ändå jobbat i Televerket/Telias kundtjänst i 20 år. När var detta som du talar om?
Samma här! Jag är televerkardotter och trodde jag visste allting:-)
Vi har alltid haft en massa roliga system och flashiga telefoner hemma, snabbtelefoner i varje rum i slutet av sjuttiotalet så att mamma kunde ropa på oss när maten var klar och sånt haha
Ja, och en del telefonissor var samma som sedan satt i postluckan, och hade stenkoll på _alla_ i byn.
Detta var nästan i modern tid, första halvan av 80-talet. Men då var ledningarna på väg att göras om till "moderna" ledningar, så det fungerade inte överallt.
Vad sjutton var det för nummer, typ 90 000 eller nått sånt man ringde?
Åh vad roligt, det var ju så himla kul med telefoner! Och jag fick aldrig en egen förräns jag flyttade hemfrån, men då tog jag igen det och hade väl närmare 10 st ett tag. *s*
De kunde avbryta samtal också. Mitt ex älskade att ringa telefonist och begära att hon skulle be mig avbryta samtalet när han tyckte jag snattrade för länge när han ringde ;.)
Då fick jag en telefonist i luren som sa att "X önskar avbryta samtalet...".
Första gångeblev jag skitskraj och trodde nåt allvarligt hänt men sen vande jag mig ;-)
Det var en bra funktion. Ibland behöver man ju verkligen komma fram.
Numera skickar man bara ett SMS om mottagaren inte svarar...
Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!
Värd hos Allt för Föräldrar
Verkligen... Jag skulle bli en sann plåga för mina onåbara kollegor! En av dem hävdar jag bestämt att man får anlägga snubbeltråd i korridoren utanför min modul på jobbet och hoppas att han dyker upp i Stockholm inom rimlig tid när man vill nå honom...
Han kan inte stava till "lyssna av voicemail"....
Det finns ju lite funktioner som har försvunnit. Som det ovan, med att man kunde be en telefonist tala om att någon annan försöker ringa. *s*
Och så vänder vi på bladet.
♫ ♪ ♪ ... Never ending story ... ♪ ♫♪ ♪♪♫
Att det var ett 90-nummer, d.v.s ett nummer som började på 90 tror jag säkert. Själv satt jag på 90 200.
Nej, obegripligt nog fick vi inte heller några egna telefoner fast pappa spikade jack lätt som en plätt och dessutom hade typ hundra telefoner av olika årgångar i hobbyrummet. Det var väl något moralistiskt och uppfostrande, ungefär som att montera snålmunstycke på duschslangen (där gjorde vi varje morgon tålmodigt myteri och skruvade i sär och tog bort brickan:-) och att man alltid var tvungen att ta minst en potatis också om man ville ha ett par extra köttbullar...
90 000 byttes ju ut mot 112. Samtidigt bytte man ut alla nummer som började med 11 för att undvika felringningar.
Minns inte, men är ju bara 55+
Telefonstationerna hade väl ca 10-15 sekunder mellan ringningarna, numera kring 7 om jag minns rätt (ska kolla)...
Men med telefonist kunde de ju ringa öpå hur mycket de ville, så klart...
Hade du namnanrop???
Man kunde också knacka ett nummer, om petskivan (petmojjen) var trasig i t ex en telefonkiosk, prata i hörluren om något skruvat ur kolkorns-mikrofonen, osv...
Om man knackade många gånger (som i USA-filmer) på klykan "ringde" det tillbaka hos den man pratat med, om de hunnit lägga på - även om man slog nian och drog mojjen snabbt tillbaka...
Obs. gör INTE så i dag, du sabbar mycket på linjen - knacka framför allt inte på klykan...
Gjorde man det för sakta slog man 0 0 0 och riskerade under en tid att komma till utlandstjänsten (009)...
Numera kommer man ju direkt till Sudan, Timbuktu eller Korea t.ex.
Förr kunde också alla telefoner, eller vissa grupper, kopplas till eller från och kunde få gemensam ringsignal - "Om kriget kommer", larmsignal där det ringde hela tiden för luftvärnslarm etc.
Telefonistren kunde också veva fram detta - något som i dsag skulle knäcka de flesta nyare apparater
Visst, Stasi - släng er i väggen...
Astrid Lindgren hade också stenkoll (kanske fått tips till signa böcekr...)
23 90 00 fanns ju kvar länge
som Fröken UR (den fd fd), senast på Tekniska museet i Sthlm, vad jag tror...
Men nu är det nog nedlagt...
En räcka glasskivor med separata spår för olika tidsavgivelser, gick "hon" för sakta speedades snacxket up, och vice versa...
Kul att höra "arton" i dov hastighet (mansröst),
"tjugotvå" i kanariefågelsröst och
"och trettio" i normal röst, samt pip från Enköping...
Cirka 1967 kom nästa Frk Ur, Ebba BEckman, som nog de flesta här kommer ihåg.
Den "nya", kring tio år gammal nu, är kring tio år gammal (som system)...
En gång i tiden lär man ha provat en "Herr ur" och likaså den första utan piiip...
Pipet kom väl i slutet av 1930-talet?
Då hade också Sveriges Radio (då Radiotjänst) börjat med tissignalen klocka tolv Greenwichtid, dvs fem i ett till ett... O N O G O, vardera morsesignal var tionde (?) sekund i fem minuter...
Kring 1955 kom den med ett pip i sekunden, ett lååångt på minuten...
På 1970-talet lade man till olika tonlägen för hru mycket tiden var "fel" i förhållande till jordens rotations varierande i tid...
Då hade stockholmarna för länge sedan fått byta från att vara 010r till 08
