j är nu ett år snart o han mår hur bra som helst. när han var 4 mån så fick han invagination (tjocktarmen åkte in i tarmen), åkte in akut på sjukhus, akutopererades, var nära döden etc. fastän det var i april allt det hände har jag svårt att släppa det. oftast så är jag bara sååååå glad att han lever o mår bra, men ibland blir jag så väldigt ledsen o kommer ihåg hur jobbigt det var. hur lång tid tar det innan man går vidare o bara släpper sorgligheterna?
allt har ju faktiskt slutat så bra som det bara kan, så varför gå o deppa?
jag förstår inte varför jag inte kan gå vidare....
1
hej j är nu ett år snart o han mår hur bra som helst. när han var 4 mån så fick han invagination (tjocktarmen åkte in i tarmen), åkte in akut på sjukhus, akutopererades, var nära döden etc. fastän det var i april allt det hände har jag svårt att släppa det. oftast så är jag bara sååååå glad att han lever o mår bra, men ibland blir jag så väldigt ledsen o kommer ihåg hur jobbigt det var. hur lång tid tar det innan man går vidare o bara släpper sorgligheterna?
allt har ju faktiskt slutat så bra som det bara kan, så varför gå o deppa?
jag förstår inte varför jag inte kan gå vidare....
Hoppar in här från oktober om det är ok? vår son blev svårt sjuk när han var 4 månader, han fick en njurbäckeninflammation som gick över till en sepsis och vi var inlagda en tid på sjukhus.
Där upptäcktes att han hade en missbildning på en urinledare/urinblåsa som har gett en förstorad njure som nu ska kollas upp till vuxen ålder.
Jag var först väldigt ledsen och rädd, kändes orättvist att ha fått ett barn till med missbildning (har ett hjärtbarn)..
Men jag vände på det efter några veckor...jag såg det fantastiska, underbara att han faktiskt överlevde! (han var jättedålig)
Nu gläds jag istället åt att han mår bra, och tänker inte så mycket på hans missbildningar trots att vi är inne ibland på sjukan.
Det är viktigt att gå vidare...om du känner at du inte klarar det så tycker jag att du ska söka hjälp, finns det ingen kurator på sjukhuset? eller ta kontakt med avdelningen där ni var?
Det är viktigt att inte fastna alltför mycket i det som har hänt..det mår man inte bra av! kram
2
Hoppar in här från oktober om det är ok? vår son blev svårt sjuk när han var 4 månader, han fick en njurbäckeninflammation som gick över till en sepsis och vi var inlagda en tid på sjukhus.
Där upptäcktes att han hade en missbildning på en urinledare/urinblåsa som har gett en förstorad njure som nu ska kollas upp till vuxen ålder.
Jag var först väldigt ledsen och rädd, kändes orättvist att ha fått ett barn till med missbildning (har ett hjärtbarn)..
Men jag vände på det efter några veckor...jag såg det fantastiska, underbara att han faktiskt överlevde! (han var jättedålig)
Nu gläds jag istället åt att han mår bra, och tänker inte så mycket på hans missbildningar trots att vi är inne ibland på sjukan.
Det är viktigt att gå vidare...om du känner at du inte klarar det så tycker jag att du ska söka hjälp, finns det ingen kurator på sjukhuset? eller ta kontakt med avdelningen där ni var?
Det är viktigt att inte fastna alltför mycket i det som har hänt..det mår man inte bra av! kram
Att bearbeta traumatiska händelser kan ta väldigt olika lång tid, särskilt när ens eget barn är inblandat. Jag tror inte att det gör något om det tar tid, bara det inte tar överhanden från själva nuet.
Som housewife skriver så vore det nog bra om du kunde få komma iväg till en kurator eller psykolog för att prata om vad som hänt och hur du känner inför det här. Att prata med andra i samma situation kan också hjälpa. Ibland kan det vara svårt att få förståelse från sin närmaste omgivning, som själva inte drabbats av något. De tycker att man ska vara glad att allt gått så bra osv.
Liksom housewife (än en gång) så har även jag ett hjärtbarn, och jag fick en riktig svacka för ett drygt år sedan, då var min tjej nästan fem år. Jag besökte en kurator vid ett par tillfällen via vår hjärtmottagning för att prata lite om vad som gjorde mig deppig. Vi stod visserligen inför en tredje op i samma veva, som också kan vara del i det hela.
Jag blev väl inte "botad" på en gång men det var i a f skönt att få prata med någon professionell.
Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du funderar kring allt som hänt, men fundera inte för mycket på egen hand utan försök få någon att dela dina tankar med!
Styrkekramar och lycka till!
3
Hej!
Att bearbeta traumatiska händelser kan ta väldigt olika lång tid, särskilt när ens eget barn är inblandat. Jag tror inte att det gör något om det tar tid, bara det inte tar överhanden från själva nuet.
Som housewife skriver så vore det nog bra om du kunde få komma iväg till en kurator eller psykolog för att prata om vad som hänt och hur du känner inför det här. Att prata med andra i samma situation kan också hjälpa. Ibland kan det vara svårt att få förståelse från sin närmaste omgivning, som själva inte drabbats av något. De tycker att man ska vara glad att allt gått så bra osv.
Liksom housewife (än en gång) så har även jag ett hjärtbarn, och jag fick en riktig svacka för ett drygt år sedan, då var min tjej nästan fem år. Jag besökte en kurator vid ett par tillfällen via vår hjärtmottagning för att prata lite om vad som gjorde mig deppig. Vi stod visserligen inför en tredje op i samma veva, som också kan vara del i det hela.
Jag blev väl inte "botad" på en gång men det var i a f skönt att få prata med någon professionell.
Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att du funderar kring allt som hänt, men fundera inte för mycket på egen hand utan försök få någon att dela dina tankar med!
Styrkekramar och lycka till!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
