vet ni? jag är supernervös/rädd att ngt ska gå fel...
hela tiden kommer jag på mig själv med att känna efter -
*har jag inte en sån konstig" tyngd-känsla" i magen som jag hade sist...
*gör det inte lite konstigt ont i magen...?
*springer på toa hela tiden för att kolla att det inte kommit ngt blod...
*mår jag för bra? för dåligt?
*har jag några symtom...?
jag håller på att bli galen!! och jag blir så irriterad på mig själv - det finns ju inget jag kan göra åt det.
det enda jag kan konstatera är att tiden sniglar sig fram och det kommer att bli långa jobbiga veckor...
varför kan ngt som EGENTLIGEN är så roligt och fantastiskt vara SÅÅ otroligt mentalt jobbigt...?
1
rädd... vet ni? jag är supernervös/rädd att ngt ska gå fel...
hela tiden kommer jag på mig själv med att känna efter -
*har jag inte en sån konstig" tyngd-känsla" i magen som jag hade sist...
*gör det inte lite konstigt ont i magen...?
*springer på toa hela tiden för att kolla att det inte kommit ngt blod...
*mår jag för bra? för dåligt?
*har jag några symtom...?
jag håller på att bli galen!! och jag blir så irriterad på mig själv - det finns ju inget jag kan göra åt det.
det enda jag kan konstatera är att tiden sniglar sig fram och det kommer att bli långa jobbiga veckor...
varför kan ngt som EGENTLIGEN är så roligt och fantastiskt vara SÅÅ otroligt mentalt jobbigt...?
Känner igen mig så i det du skriver! Innerst inne vill jag ju vara sprudlande glad över att det äntligen finns ett litet pyre i min mage, men all glädje överskuggas av den där dumma rädslan och tvångsbeteenden som att springa på toa, leta efter symtom som försvunnit och analysera analysera och analysera!
Jag skulle allra helst vilja lägga mig i sängen och sova ända tills v. 13 är över. Men det är mååånga lååånga dagar kvar tills dess. 37 närmare bestämt.
Skönt att vi kan gnälla av oss lite här!
2
Känner igen mig så i det du skriver! Innerst inne vill jag ju vara sprudlande glad över att det äntligen finns ett litet pyre i min mage, men all glädje överskuggas av den där dumma rädslan och tvångsbeteenden som att springa på toa, leta efter symtom som försvunnit och analysera analysera och analysera!
Jag skulle allra helst vilja lägga mig i sängen och sova ända tills v. 13 är över. Men det är mååånga lååånga dagar kvar tills dess. 37 närmare bestämt.
Ingen tröst mitt i eländet men vi är alla lite paranoida och analyserar sönder vår kropp just nu.
Jag får till och från känningar av att det liksom rinner i trosorna och är övertygad om att det är blod och rusar på toaletten bara för att konstatera att det bara är en vanlig flytning. Känner mig urfånig men samtidigt lättad och lovar mig själv att inte fåna mig så igen.
Går några timmar och sen springer jag igen...duuh...kan liksom inte låta bli!
Jag är dessutom arbetslös (studerar 25%) och har alldeles för mkt tid att tänka på. Hade varit enklare att ha ett jobb att gå till så jag kunnat släppa alla grav.tankar åtminstone några timmar varje dag
Intalar mig själv hela tiden att det SKA gå bra denna gång. Det MÅSTE gå bra denna gång. Finns liksom inga andra alternativ!
kram
3
Ingen tröst mitt i eländet men vi är alla lite paranoida och analyserar sönder vår kropp just nu.
Jag får till och från känningar av att det liksom rinner i trosorna och är övertygad om att det är blod och rusar på toaletten bara för att konstatera att det bara är en vanlig flytning. Känner mig urfånig men samtidigt lättad och lovar mig själv att inte fåna mig så igen.
Går några timmar och sen springer jag igen...duuh...kan liksom inte låta bli!
Jag är dessutom arbetslös (studerar 25%) och har alldeles för mkt tid att tänka på. Hade varit enklare att ha ett jobb att gå till så jag kunnat släppa alla grav.tankar åtminstone några timmar varje dag
Intalar mig själv hela tiden att det SKA gå bra denna gång. Det MÅSTE gå bra denna gång. Finns liksom inga andra alternativ!
kan man ge det när som helst eller ska man börjat med det direkt för att det ska verka?
googlade det och då läste jag :
Tillräckligt med progesteron är nödvändigt för överlevnad och utveckling av embryot. Om inte tillräckligt med progesteron finns får man ofta missfall efter sex veckor.
SHIT, nu blev jag om möjligt MER nervös - mitt förra mf började strax efter v 6...
6
kan man ge det när som helst eller ska man börjat med det direkt för att det ska verka?
googlade det och då läste jag :
Tillräckligt med progesteron är nödvändigt för överlevnad och utveckling av embryot. Om inte tillräckligt med progesteron finns får man ofta missfall efter sex veckor.
SHIT, nu blev jag om möjligt MER nervös - mitt förra mf började strax efter v 6...
Alltså jag är verkligen ingen expert, men vad jag förstår ska man börja med dem så snart som möjligt. Efter en IVF tex så får man starta med dem direkt.
Här ger man dem ofta vid blödningar i tidig graviditet och tar dem sedan tills ca v. 13. Jag vet inte hur länge jag ska hålla på ännu. Ska på VUL igen imorgon (7+6), men räknar med att jag ska fortsätta med dem.
Tycker inte du ska vara orolig! Vi ska alla här inne få bäbisar den här gången!!!
7
Alltså jag är verkligen ingen expert, men vad jag förstår ska man börja med dem så snart som möjligt. Efter en IVF tex så får man starta med dem direkt.
Här ger man dem ofta vid blödningar i tidig graviditet och tar dem sedan tills ca v. 13. Jag vet inte hur länge jag ska hålla på ännu. Ska på VUL igen imorgon (7+6), men räknar med att jag ska fortsätta med dem.
Tycker inte du ska vara orolig! Vi ska alla här inne få bäbisar den här gången!!!
Det är naturligt att känna så om man haft missfall.Första veckorna var ett rent helvete.
Att gå ut,träffa folk eller handla var jobbigt för tänk om jag började blöda,då skulle jag få panik.
En gång hade jag svampinfektion och fick blödande småsprickor.Fast jag visste var blodet kom ifrån blev jag ändå panikslagen.
Kände efter om jag fortfarande var öm i brösten.
Och så vidare.Skitjobbigt
Har aldrig fått ngt progesteron och vet allvarligt talat inte om jag skulle vilja.Kanske för att jag "bara" haft ett missfall på åtta graviditeter,men jag har aldrig ens vetat att det ges.Har haft småblödningar under flera "lyckade" graviditeter men det har aldrig erbjudits.
9
Det är naturligt att känna så om man haft missfall.Första veckorna var ett rent helvete.
Att gå ut,träffa folk eller handla var jobbigt för tänk om jag började blöda,då skulle jag få panik.
En gång hade jag svampinfektion och fick blödande småsprickor.Fast jag visste var blodet kom ifrån blev jag ändå panikslagen.
Kände efter om jag fortfarande var öm i brösten.
Och så vidare.Skitjobbigt
Har aldrig fått ngt progesteron och vet allvarligt talat inte om jag skulle vilja.Kanske för att jag "bara" haft ett missfall på åtta graviditeter,men jag har aldrig ens vetat att det ges.Har haft småblödningar under flera "lyckade" graviditeter men det har aldrig erbjudits.
ja, det är lixom en ständig ångest...
nu har jag ju fått hormonet utskrivet men vet inte till 100% om jag ska hämta ut dem...
fast om det inte kan göra ngn skada så känns det ju som en WIN-WIN situation...
jag ska gå på min magkänsla...
kram
10
ja, det är lixom en ständig ångest...
nu har jag ju fått hormonet utskrivet men vet inte till 100% om jag ska hämta ut dem...
fast om det inte kan göra ngn skada så känns det ju som en WIN-WIN situation...
jag ska gå på min magkänsla...
kram
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
