Hej hej, här är jag! :0) Har nog kikat in här regelbundet mest hela tiden men det har varit så dött att jag inte brytt mig om att skriva något själv heller... Mao, jag är väl inte den som är bäst på att förändra saker och ting själv
Jag är fortfarande hemma med Milo (som nu hunnit bli hela ett år) och pluggar till undersköterska under tiden på distans. Jag har ju velat hela mitt vuxna liv om vad jag vill bli... men nu känner jag att inte vill vela mer. Har ingen aning om jag är inne på rätt spår men jag känner att jag måste börja nånstanns och ta mig framåt. Sen får man väl byta vartefter om det känns fel.
Just nu känns det sådär! Nu är det ju egentligen inte undersköterska jag vill bli men jag har ju inte ett komplett gymnasiebetyg så då kan jag lika gärna läsa vårdkurser på komvux, som något annat. Siktet är just nu iaf inställt på sjuksyrra och sen barnmorska. Sen vet man aldrig.... jag kanske stannar vid undersköterska eller sjusyrra. Eller sadlar om helt... det får vi se!
Vi bor i en fyra med våra fem barn, vilket känns aningens trångt! Hus känner jag inte är värt pengarna just nu. Eller ja, inte där vi vill bo iaf (Sthlmsområdet eller jag kan tänka mig Gbgområdet oxå men det vill inte sambon, och det är lika dyrt där oxå för den delen). Området här känns som att det blir sämre och jag vill egentligen bort från det... men jag vet inte vart vi ska ta vägen. Och femmor (eller helst sexor) växer inte precis på träd. Usch, det känns som att man är fast här på något vis. Trivs hyfsat men allt blir bara sämre. Sonen som hade iaf tre nära kompisar precis i närmsta husen för något år sedan... har ingen kvar alls nära. Ena som bodde nära bor iaf kvar i området men mkt längre bort. Vi umgås inte precis med några runtomkring längre... och det känns trist! Men hur gör man?? Vill inte lägga alla pengar på att bo bara! Vill ha råd med att handla den mat vi vill, bra kläder och skor, åka på semestrar och äta ute lite då och då. Och ska vi fortsätta med det... så skulle vi inte ha råd med hus. Jo, kanske om jag jobbade heltid... men det vill jag inte heller. Vill helst bara jobba halvtid så länge barnen är små... eller som allra allra mest 75%. Och då är det mkt pengar om boendet ska kosta nästan 20 000kr i månaden.
Men jag vantrivs iaf inte... och det får jag väl vara glad så länge jag inte gör. Älskar gården, där det känns rätt skyddat och barnen (som iaf har varandra) leker bra.
Ronja är som hon mest alltid har varit... bångstyrig, tempramentsfull, uppkäftig (det har nog kommit mest på senare år) och väldigt tvärtemot. Hon råkar väldigt mkt och tänkte inte på en hel del. Hon har förstås en hel del positiva sidor oxå förstås... Hon är varm och go och sjunger massor. Hon hittar på egna sånger och melodier och berättar påittade sagor. Hon dansar och showar och klär ut sig och är väldigt empatiskt! Lika ofta som hon hatar en och tycker man är äcklig(!!!), lika ofta så älskar hon sig och tycker man är fin och snäll och hennes bästa mamma. Redan när Ronja var någon månad och mest låg och sov, så sa mamma om henne "Unstable as water" (=ostabil som vatten *typ*)... och det stämmer sååå väl! Likväl sa hon om Juni "En flicka kom med goda ord", och jösses vad rätt det blev där med! Juni pladdrar i ett, och HÖGT är det. När hon var bebis lät hon både när hon var vaken, när hon åt och när hon sov... Nu har hon iaf tystnat när hon sover men när hon äter och är vaken låter hon konstant. Pratar hon inte, så sjunger hon och annars så sitter hon och hmmm:ar eller mummlar något för sigsjälv. När hon blir arg sjunger hon högljudda klagosånger om vad som hänt henne... *ler*
Neo minns jag faktiskt inte vad mamma sa om... och inte Milo heller, fastän han är född typ nyss
Ronja är inte fullt lika kladdig längre... men lite hängder det kvar fortfarande. Iaf värre än de andra femåringarna... och till och med värre än lilla Juni som inte ens är fyra. Hon pratar om kärlek och barn dagarna i enda. Hon har ju haft sin kille bra länge, med ett litet uppehåll och dom har minsann redan bestämt vad deras barn ska heta. Ibland hotar ROnja mig att hon inte ska skaffa några barn, för att jag inte ska bli mormor. Alltså när hon är arg på mig! Hon kan berätta om att hon ska skrika när hon föder barn, att hon och E ska vara ensamma när barnet ska födas och att hon ska laga god mat till sina barn eller bli arg på dom när dom gör si och så. Så det rör sig väldigt mkt i huvudet på henne just nu. Det är lite kul!
Vad skönt det låter att du har kommit framåt i ditt välmående. Jobbigt att veta att man inte blir som förr, met ett jättesteg att lära sig att acceptera det hela. Bra kuratorer och läkare är nog A och O i ens väg till att bli frisk och man önskar att det fanns bättre om såna människor!
Hoppas att du får bra hjälp av arbestpsykologen och att du hittar något som du trivs med och kan utvecklas framåt genom.
Kram på dig, har tänkt på dig ibland och undrat hur du haft det faktiskt. Det är lite trist när man haft så nära kontakt med så många under en period... åsså droppar folk ifrån (av förklarliga skäl förstås) och så vipps så händer inget på snacket längre! Kul initiativ av dig att få folk att uppdatare sig lite iaf!
kram kram Linn
)
.