SVT 2 på söndag

[galaxen]

20.00 Martina och jag
Svensk dokumentär från 2008. Martina var fem år när jag träffade henne första gången 1974. Hon hade Downs syndrom, och läkarna hade därför sin uppfattning klar när hon föddes. "Lämna bort henne", sa de. "Glöm henne. Hon är ingenting att hoppas på. En idiot". Samhällets dom var hård. Fem filmer har det blivit om Martina genom åren, den senaste för tio år sedan. I våras fyllde hon 40, och nu har vi gjort den allra sista filmen om Martina. En film av Tom Alandh.

Även i SVT2 27/11 och 29/11 samt i SVT24 29/11

[carin2010]

Jättebra film av Tom Ahland.Precis som de tidigare i Martina-serien.Roligt det går så bra för Martina
Men surt att mamman som fört en sån kamp i alla år,och som är den som står för martinas utveckling från enl experterna "idiot" till den duktiga och arbetande vuxna tjej hon är idag, tydligen av samhället inte ens anses värd ett pensionstillägg för vård av handikappat barn.Utan får sälja sin lägenhet/bil och flytta in i en liten etta som pensionär

[lefo]

Tyckte filmen var mycket bra.
Men allt jobba som mamman har gjort skulle jag tycka är värd en hel film till.
Självklart gör alla föräldrar till barn med DS och andra handikapp jätte jobb men idag finns det mer hjälp att få som tur är.

Det jag blev lessen över i filmen var att jag tyckte Martina verkade ensam.

/Lena

20.00 Martina och jag
Svensk dokumentär från 2008. Martina var fem år när jag träffade henne första gången 1974. Hon hade Downs syndrom, och läkarna hade därför sin uppfattning klar när hon föddes. "Lämna bort henne", sa de. "Glöm henne. Hon är ingenting att hoppas på. En idiot". Samhällets dom var hård. Fem filmer har det blivit om Martina genom åren, den senaste för tio år sedan. I våras fyllde hon 40, och nu har vi gjort den allra sista filmen om Martina. En film av Tom Alandh.

Även i SVT2 27/11 och 29/11 samt i SVT24 29/11

[galaxen]

faktiskt. Visst är det kul att Martina klarar sig så bra,
men vad hjälper det när man är ensam?
Jag ser nog hellre att mitt barn slipper vara ensam och att h*n har kompisar än ett tjusigt tal.

Men jag är ju lite pragmatisk.

[carin2010]

Ensam? Ja men flertalet av våra vuxna barn är faktiskt beroende av kontaktperson/ledsagare för
att få kontakt med samhället.
De boende i servicebostaden/gruppboendet är,precis som Martina också påpekar,bara grannar.
Det hjälper faktiskt den enskilde mycket att ha ett förståerligt tal och kunna kommunicera med det omgivande samhället.Eller innebär det större livskvalite att sakna tal och fysiskt vistas ihop med andra som också saknar tal och där andra bestämt gruppens sammansättning?
Vad menar du med att du är lite pragmatisk?

[carin2010]

Hej!
Denna film om Martina har föregåtts av 3-4 filmer,
så mammans arbete är nog redan klart dokumenterat.
Martina har lyckats med vad få andra med DS lycktas med,dvs att få en bra skolgång i vanlig skola
och skaffa sig ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden.Hon har också utvecklat ett intresse och kunnande inom musikområdet,utvecklat sitt språk och sin förmåga att föra sin egen talan.
Detta var Tom Ahlands sista film om Martina och med de 4-5 filmer han redan gjort under de senaste
30 åren om Martina,har jag svårt att se att ytterligare
mer belysande filmer om henne skulle behövas.
Troligtvis har du ej sett de tidigare filmerna.
Martina har ingalunda varit ensam utan gått i vanliga Montessori-klasser,haft kompisar.
Som vuxen med utvecklingsstörning är hon troligtvis,som flertalet vyxna med utvecklingsstörning,beroende/hjälpt av ledsagare/kontaktperson och eget kontaktnät.
Kanske är hon inte ens särskilt beroende av fler kontakter,det är så olika från person till person.
Massor av människor utan DS söker t ex kontakter dagligen på DN-s kontaktsidor.
Utan att de av sina mammor förvägrats särskola

[Ulla05]

Men nog sa Martina i filmen att hon var ensam och hade svårt för att vara ute bland människor och ta kontakt. Det uppfattade jag som en sorg både hos Martina och mamman.

[Ulla05]

Jag blev både glad och ledsen av programmet. Det var härligt att se Martina och hur hon klarar av att göra många saker. Hon har ett arbete som hon tycker mycket om. Mammans kämpande genom åren och ingen lön (rent ekonomiskt) för mödan, känns väl inte så himla roligt. Ensamheten känns ledsam, och det är såklart en sak som jag tänker mycket på med min egen tjej.

[lefo]

Vad vill du med detta svar?
Jag vet att det varit flera filmer tidigare.
Att jag vill ha en film till om Martinas mamma har enligt mig inget med att det varit flera program tidigare.

Detta med ensamhet kopplar jag INTE till att Martina har gått i en vanlig skola bara så du och andra förstår detta och jag är inte så dum som du verkar tro att jag inte vet att många i vårt avlånga land är ensamma.

Jag måste faktiskt fråga dig och andra varför många tror att när man nämner detta med ensamhet så tror alla att man tycker detta för att hon gått i vanlig skola (detta har varit uppe tidigare i andra forum om då om detta program)?
Jag har inte nämnt en enda gång om att jag tyckte hon var ensam på grund av att hon gått vanlig skola.
Tror du och andra att barn med DS får fler kompisar för att de går särskolan? Jag tror inte de i alla fall.

Hej!
Denna film om Martina har föregåtts av 3-4 filmer,
så mammans arbete är nog redan klart dokumenterat.
Martina har lyckats med vad få andra med DS lycktas med,dvs att få en bra skolgång i vanlig skola
och skaffa sig ett jobb på den vanliga arbetsmarknaden.Hon har också utvecklat ett intresse och kunnande inom musikområdet,utvecklat sitt språk och sin förmåga att föra sin egen talan.
Detta var Tom Ahlands sista film om Martina och med de 4-5 filmer han redan gjort under de senaste
30 åren om Martina,har jag svårt att se att ytterligare
mer belysande filmer om henne skulle behövas.
Troligtvis har du ej sett de tidigare filmerna.
Martina har ingalunda varit ensam utan gått i vanliga Montessori-klasser,haft kompisar.
Som vuxen med utvecklingsstörning är hon troligtvis,som flertalet vyxna med utvecklingsstörning,beroende/hjälpt av ledsagare/kontaktperson och eget kontaktnät.
Kanske är hon inte ens särskilt beroende av fler kontakter,det är så olika från person till person.
Massor av människor utan DS söker t ex kontakter dagligen på DN-s kontaktsidor.
Utan att de av sina mammor förvägrats särskola

[carin2010]

Tror att det är vanligt att människor upplever ensamhet.Ensamhet sen man flyttat hemifrån,
ensamhet sen det blivit slut med pojkvännen/
flickvännen,ensamhet vid flytt till annan ort/arbete.
Långtifrån alla har ett konstant fungerande kontakt-
nätverk.
Personer med s.k utvecklingsstörning el andra funktionshinder är extra utsatta.När det gäller pers med utvecklingsstörning finns dessutom egna svårigheter samt bemötandesvårigheter i omgivningen vid kontakttagande/kontakters bibehållande.
Detta kan man ofta se som förälder till ett barn med utv.störning redan i tidig ålder,då föräldrarna fixar.
När barnet blir äldre kan det vara till stor nytta att använda sig av kontaktpers/ledsagare/ass som kan berika kontaktlivet.Plus familje/andra kontakter.
Mycket olika behov dock från individ till individ.
Den som t ex har en pojk/flickvän på helgen och ett jobb på dagarna som man kommer hem trött ifrån
tycker kanske att det räcker med att gå på Friskis en gång i veckan,orkar inte mer.Kanske max en fika/bio med en ledsagare också under veckan.
Man kanske håller kontakt med släkten via mail/telefon/SMS.Hemifrån.

[carin2010]

Det var flera saker som var speciella kring Martina.
Dels att hon jobbat i 17 år utan en enda sjukdag.
Sen att hon lyckats få ett och samma jobb under alla dessa år - på gångavstånd.
Sen att hon fått löneförhöjning,vilket måste betyda att hon lyckats bli fast anställd och inte arbetar inom ramen för dagl verksamhet med aktivitetsersättning el förtidspension som ersättning för sitt arbete.
Martina har sen rätt som alla andra LSS-berättigade
att ansöka om kontaktperson och ledsagare för fri-
tiden.Med det timantal hon behöver.

[lefo]

Ja så är det säkert vad de nu har med programmet att göra.
Marita sa saker i programmet som gjorde mig lessen.
Sedan kan du skriva hur många förklaringar som helst till mig jag tycker ändå som jag tycker.
Förstår fortfarande inte riktigt varför jag inte får tycka att hon var ensam?!
Förstår fortfarande inte vad detta har med vanlig skola och vanligt jobb heller?

Tror att det är vanligt att människor upplever ensamhet.Ensamhet sen man flyttat hemifrån,
ensamhet sen det blivit slut med pojkvännen/
flickvännen,ensamhet vid flytt till annan ort/arbete.
Långtifrån alla har ett konstant fungerande kontakt-
nätverk.
Personer med s.k utvecklingsstörning el andra funktionshinder är extra utsatta.När det gäller pers med utvecklingsstörning finns dessutom egna svårigheter samt bemötandesvårigheter i omgivningen vid kontakttagande/kontakters bibehållande.
Detta kan man ofta se som förälder till ett barn med utv.störning redan i tidig ålder,då föräldrarna fixar.
När barnet blir äldre kan det vara till stor nytta att använda sig av kontaktpers/ledsagare/ass som kan berika kontaktlivet.Plus familje/andra kontakter.
Mycket olika behov dock från individ till individ.
Den som t ex har en pojk/flickvän på helgen och ett jobb på dagarna som man kommer hem trött ifrån
tycker kanske att det räcker med att gå på Friskis en gång i veckan,orkar inte mer.Kanske max en fika/bio med en ledsagare också under veckan.
Man kanske håller kontakt med släkten via mail/telefon/SMS.Hemifrån.

[nikki73]

Hur kommer du att göra Lena för att inte Linnéa ska bli ensam som Martina?

[nikki73]

Vad är det som säger att chansen att få kompisar ökar för att man inte har ett "tjusigt tal"? Tror snarare det är lättare att få kontakt med andra om man har ett språk som andra förstår!

[nikki73]

En fantastisk mamma och en fantastisk dotter! Förebilder, aboslut! Fanns bara en enda sak de inte lyckats med och det var ensamheten. Kommer vi att lyckas med den biten? Jag är rädd för att det blir svårt men vi får göra så gott vi kan! Kände igen mig i mammans tankar och sättet att sträva för en plats i samhället för Martina. Denna mamma och dotter har gjort massor för oss som kommer efter. Förhoppningsvis får vi det lite enklare än de haft det! Har även pratat med Emmas skola om filmen och de var mycket postiva och det känns som de också fick lite mer hopp inför Emmas framtid. Även om vi hela tiden kännt det så!

[lefo]

Har ingen aning.
Fast jag tycker fortfarande att hon var ensam.
Jag tycker Martina och hennes mamma har gjort allt bra.
Men det har ju inget med att JAG tycker hon var ensam.

Tänk att så många tror att jag tror att hennes liv har varit fel och därför är hon ensam.
Varför tror du och andra de?

Eller är det för att många tror att särskola gör att barnen får mer kompisar än de barn som går i vanlig skola?
Jag tror INTE det är så i alla fall.

Hur kommer du att göra Lena för att inte Linnéa ska bli ensam som Martina?

[Ulla05]

Jag tyckte också att det här med ensamheten var lite sorglig och upplevde det som att mamman också tyckte och Martina förstås. I min hjärna fanns inte en tanke på skola överhuvudtaget när jag såg programmet. Och tror inte att det har betydelse. Eftersom Linnea går i särskola så kan jag säga att hon har kompisar där, men det det finns väldigt många elever där som hon inte alls vill vara med. Ganska normalt tycker jag. Sen kommer vi som föräldrar försöka att göra vårt bästa för att hjälpa våra barn att få ett kontaktnät, där det ingår jämnåriga också.

[carin2010]

Min dotter med Ds har genom skolåren i vanlig klass/skola alltid varit ensam om att ha just DS.
Vi har alltid strävat efter att skolan skulle ge henne
arbetskamrater,vilket hon också fått.Även fast hon läst efter eget ISP.På fritiden har hon alltid umgåtts med vanliga kompisar,ibland i skolans regi,ibland som vi själva bestämt.Ibland har hon umgåtts med utvecklingsstörda på fritiden,alla dörrar har stått öppna.
Hon har själv valt att jobba på den vanliga arbetsmarknaden,har goda vänner där hela dagarna.
Kommer hem trött och nöjd på kvällen.Har KP, ledsagare, pojkvän,familj och egna intressen,tiden räck inte till mer än det.

[carin2010]

Vadå sorgligt kring Martina?Flertalet föräldrar borde i stället vara jublande glada om de lyckades med att
få sina barn med DS att bli så så självständiga som Martinaatt utveckla sitt tal/sin talförståelse på liknande sätt..
Alla med DS har rätt till kontaktperson/ledsagare på
fritiden och alla dörrar står öppna till kontakter med andra.
Väljer man dgl verksamhet har man kompisar där och väljer man vanligt arbetsliv finns kompisar där.

[carin2010]

Min dotter med DS har gått alla sina år i vanlig skola/klass från Åk 1-9 i grundskolan och sen ÅK 1-4
på vanligt gymnasium.
Vi var de första i vår kommun.
Som valde bort särskola.
Införde ISP på mellanstadiet,vilket vi fortsatte med under hela gymnasietiden.
Min dotter hade kompisar under alla år.
Under låg/mellanstadiet umgicks de också på fritiden,
för så ville vi föräldrar,vi skjutsade och ordnade.
På högstadiet hjäpte också vi föräldrar till,och vi föräldrar med barn med handikapp krävde att våra barn skulle få arbetskamrater.
På vanliga gymnasiet kom nya arbetskamrater till.
Det funkade så bra med kompisar och samarbete tack vare lärarna.
På fritiden egna intressen och aktiviteter.
Idag är min dotter vuxen.Ensam med DS på vanlig
arbetsplats.Älskad av sina vanliga arbetskompisar
och med en rik fritid med familj,släktingar,kontakt-
person och ledsasgare.
Det finns många utan DS som är mycket ensammare än vad hon är! Och själv upplever hon sig verkligen inte som ENSAM!