Skrivet: 2008-11-20, 23:57
#1
Bättre sent än aldrig...
Då kommer en "liten" förlossningsberättelse från mig då.
Jag började få förvärkar på tisdag kväll som klingade av vid 24. Dom var väldigt svaga men dom kom och gick med en föraning av vad som väntades.
Samma visa på onsdagkvällen. Vid 24 blev dom däremot tätare. Tror att jag slumrade till en stund för vid 02 kvicknade jag till då det började göra ONT. Jag andades igenom och klamrade mig fast vid min värmedyna. Mina värkar satte sig nästan uteslutande i ryggen. Jag hade haft väldigt ont i ryggen hela graviditeten, så nu kändes det verkligen som den skulle gå itu av smärta. Kl. 04.30 hade jag 2 minuter emellan och tyckte att nu var det minsann dax. Ringde förlossningen och vi var välkomna in. Körde Milla till mormor. Dom bor på landet och deras grusväg var verkligen en upplevelse att åka på med värkar!Jag hängde som en trasa i handtaget över dörren.
Var på sjukhuset kl 05. Täta värkar men hade inte öppnat mig mer än en liten fingertopp. Samma som hos BM tidigare på dagen.
Vi fick gå runt på sjukhuset en timme. Tillbaka 07.15, lägger mig på sidan och då avtar värkarna. Sköterskan tycker att vi ska åka hem och vänta. Besviket åker vi hem.
Lägger oss att vila. Kan slumra till ibland. Vid 11.30 blev värkarna intensivare och tätare igen. Kl.13.45 hämtar Jonas Milla på dagis och kör tillbaka henne till mormor.
Då jäklar sätter det igång på allvar. Kl. 14.15 ringer jag förlossningen igen och DÅ förstår jag vad dom menar med att dom hör på kvinnan när det är dax att åka in... Jag flåsar och gråter om vartannat.Gråter mest för att jag känner mig som en vekling som inte klarade av att vara hemma mer än 6 timmar innan jag vill åka in igen.Gråter för att jag är rädd för att det fortfarande bara är en förbaskad "fingertopp".
Vi är inne på förlossningen kl15. Jag visas in i undersökningsrummet men dom inser att dom inte behöver tveka utan tar in mig på ett förlossningsrum direkt. Jag koncentrerar mig på andningen och det funkar bra. Blir lite småirriterad på Jonas som påpekar om och om igen att jag ska dra in genom näsan då jag omöjligt kunde det då jag var förkyld och alldeles tät. Lyckades dock tygla min irritation och jag tror att han förblev ovetandes om mina invärtes svordomar.Fick min nässpray tillslut, då gick det bättre. Tilläggas skall att det var jag som bett honom påminna mig om andningen!
15.30 undersöker dom mig och jag är öppen 5-6cm! Vilken lycka!Smärtan jag jobbade mig igenom hemma hade gjort nytta!
Lustgasen funkar dåligt i början men när jag lärt mig tekniken gick det bättre.
Jag har täta värkar, knappt så jag hinner hämta mig emellan. Ryggen skriker efter hjälp.
Det bestäms att det ska sättas EDA.Vilken lycka! Herregud vad jag är glad att jag tog det! Att bli av med smärtan i ryggen hade lätt varit värt fler timmars extra värkar.
En timme senare undersöks jag igen och är öppen 8cm. Här gick det undan minsann. Barnmorskorna säger då," Vad kul att vi ska få förlösa idag!" De orden var underbara att höra. Dom räknade alltså med att jag skulle ha bebis inom några timmar! Jag gillade dessutom dom, så det kändes tryggt att dom skulle vara med hela vägen.
Värkarna avtar lite och jag kan sätta mig och äta! Herregud, den pausen var underbar! När jag ätit sätter dom in värkstimulerande och tar hål på hinnorna och det kommer igång igen. Men gud så mycket lättare det var när EDAn gjorde sitt.
Ca en och en halv timme senare, runt 18, var jag öppen helt.
Det fixades och donades och gjordes klart för krystning.
Varken jag eller Jonas har nån uppfattning om hur länge jag krystade men jag skulle tro att det tog ca 45 minuter. Ska bli mycket intressant att läsa journalen sen.
"Åhh, så mycket svart hår. Det här kan du sätta rosett i," säger en av sköterskorna. Nä, det kan jag inte alls det, för det är en kille, tänker jag. Både jag och Jonas har trott hela graviditeten att det skulle bli en pojk.
När jag tror att jag inte orkar och vågar mer då det känns som jag ska gå helt sönder och samman, hör jag sköterskan säga nått jag uppfattar som att det snart blir aktuellt att ta fram tången. Jäklar vilket kraft jag fick!Det känns som underlivet ska brinna upp men i tog jag för kung och fosterland. Nästa krystvärk kom han ut! Denna underbara lille krabat på 3580gr och 50 cm. Jag fick upp honom på bröstet och det är bara så ofattbart allting. Så länge som vi väntat och så är han bara där, som det mest självklara i världen.
Moderkakan kom ut hel och fin och utan problem. Denna gången fick jag titta på den, vilket jag saknade vid snittet.
Medans dom sydde mig (!) ringde jag mamma. Hennes första fråga var, skulle du kunna tänka dig att göra om det? "Fråga mig inte idag", svarade jag. Men jag visste redan där och då att jag skulle göra om det vilken dag som helst! Hur sjukt som helst egentligen. Minutrarna innan låg jag och skrek av smärta men så fort han var ute var det som bortblåst. Det gjorde nått så in i h*vete ont men gud vilken häftig upplevelse! Vilken kraft!
Det känns lite vemodigt att tänka att jag aldrig ska få göra om det. Jag inser att OM vi skulle bli gravida igen så kommer jag förbanna mig själv när det väl sätter igång och jag blir påmind om hur det kändes.Och jag vet att jag skulle gå halva graviditeten och tycka synd om mig själv för att min kropp har så ont. ÄNDÅ är jag avundsjuk på mina vänner som är gravida och har allt detta framför sig. Jag är en knepig filur, det är bara att inse.
Både jag och Jonas har en positiv bild av förlossningen och vi är båda förundrade över hur fort det gick. Men ändå inte FÖR fort. Vi hann med att landa i varje ny situation utan att det blev långdraget. Perfekt helt enkelt.
Sen att resultatet blev så bedårande är ju inte helt fel.
"Jag vill vara lika fin som dig mamma. För jag älskar dig!"
Sagt av min underbara Milla,då 2½ år. Nu 4½ och fortfarande lika underbar!
