Åhh vad rörd jag blir över att du frågar. Det har inte hänt något ännu. Väntar och väntar... Det enda som hänt i övrigt är att jag och bebis skall tillbringa en tid på ett kommunalt boende för att "landa." Det har tagit emot att tacka ja till det eftersom man varit så stark ock klarat sig själv jämt. Men nu är jag hemskt tacksam över att få den möjligheten. Vi får lugn och ro samt stöd av erfaren personal. Kan väl knappast bli bättre...
Kramar tillbaka! (Kom till och med av mig i en gråtattack nu ju. *L*)
Men det låter ju jättebra att få bo där en tid så att du landar i den nya verkligheten och kan fatta beslut sedan. Att vara stark och klara sig själv betyder inte att man måste klara allt ensam, utan klara det på något sätt. Det här ett. Det är fortfarande du som klarar!
Håller tummarna!
Hoppas bara du inte blir lurad. Jag fick också ett sådant "erbjudande" om stöd första tiden. Men efter förlossning och hemkomst till boendet hamnade jag i en utredning av min sk föräldraförmåga. Detta var inget jag kände till. När jag sa att jag ville åka hem hotade man med att omhänderta mitt barn. Fyra månader höll man kvar mig under hot innan jag äntligen kunde åka hem. Då hade jag lyckats ta reda på mina rättigheter och då förstod man att det inte gick att hålla mig kvar längre.
Det låter ju jättebra med lite extra stöd! Stå på dig bara med tanke på det som anonym skrev om ovan. Men bara för att en person har haft en dålig erfarenhet av sådant boende så behöver det inte gälla alla.
Tur att jag kunde bidra till ett litet leende!Ser fram emot nyheter!
Usch... man vill inte tro att sådant skall kunna hända i Sverige. Bara det faktum att man medger att man behöver stöd och hjälp tycker jag borde tyda på en utmärkt föräldraförmåga egentligen. Det är främst tragiska historier som din som gjort att jag tvekat, men efter ett besök på boendet så känns det ändå tryggt. Men nog kommer jag att vara vaksam och hela tiden kräva att få veta på vilka premisser jag är där och jag kommer nog tyvärr inte att kunna släppa tanken på att vara "övervakad" till viss del...
Hoppas ni har det bra idag i alla fall.
Första två veckorna var jag inlåst på hemmet och jag fick inte stänga dörren till mitt rum. Vi fick en riktigt dålig start jag och mitt barn när det var sagt att jag skulle få stöd och avlastning. Jag såg flera barn och färäldrar skiljas åt under gråt och protester den tiden jag var där. Åtminstone ett barn blev sedan återbördat till föräldrarna efter tingsrättsbeslut.
Det var uppskakande och helt fel miljö för en nybliven mamma i behov av lugn och ro. Dessutom var man starkt emot all amning. Barnen skulle ha ersättning punkt slut. Som tur var gav jag inte upp amningen helt så den kom igång bra när vi väl lämnat stället.
Oj är det så snart?! Även jag tittar in här då och då för att få se hur det går - även om jag är säker på att du när du fått lite stöd och lite perspektiv kommer att lösa detta finfint. Och då menar jag både mammaskap och en struktur för bebisen att kunna träffa sin pappa också - låt det ta lite tid.
När barnet är några år gammalt kommer denna tiden att vara en parentes som inte påverkar er vardag nämnvärt. Du är stark som kan ta emot hjälp, just för att du inte är van att behöva göra det - det visar på en intelligens och flexibilitet som inger förtroende för din kapacitet.
Lycka till, fortsätt skriv här, visst gör du det?
Vad bra att du fått tag på ett boende (om än tillfälligt), där du kan bo ett tag med ditt barn. Jag har blivit så upprörd och ledsen över din situation, skrev ett svar till dig under inlägget "Galna tankar?" Även om du nu tar emot hjälp är det ett sätt för DIG att klara av din situation. Det är DU som gör detta. Man kan få hjälp och jag är jätteglad att du nu börjar med ett första steg!
Och så vill jag upprepa: Du ska absolut inte lämna ditt barn hos ditt ex!!!!!!!!!!! DU är mamman. DU är viktigast, oavsett om du ammar eller ej. HAN är en knöl, som försatt dig i knipa, HAN ska INTE belönas med att få ett barn, som DU satt till världen. Lämna inte ditt barn!! Och låt det inte bo 50/50, för det fixar inte en bebis. Låt bebisen bo hos dig!
Kram!!!
Ja, det kan faktiskt vara så i Sverige av idag. Utrednings- och HVB-hemmen är en lukrativ näring för många människor, så det finns en massa självändamål för att nya familjer ska dras in i dem. Tyvärr.
Ja, jag blir också orolig när jag hör det här. Det är ett utredningshem du ska till, och det är inte "snällt". Utan det betyder att du är ifrågasatt. Personalen kommer att leta efter fel, och de har ett egenintresse i att hitta fel i det du säger och gör för att ha något smaskigt att rapportera till sina överordnade.
Men nu är det kanske för sent för dig att dra dig ur..?
Men är det verkligen så vanligt? Det finns ju tillsynsmyndigheter. Menar du att de gör det för att tjäna pengar? Vad tjänar de för pengar på det? De har väl inte provis på omhändertagna barn eller menar du att de tjänar mer för att de tvingar någon att stanna där? Med vilket lagstöd kan de göra det?
De som får sina barn omhändertagna har nog ofta svårt att se anledningen, vilket hänger ihop med att de får sina barn omhändertagna...
"Men är det verkligen så vanligt? Det finns ju tillsynsmyndigheter. Menar du att de gör det för att tjäna pengar? Vad tjänar de för pengar på det? De har väl inte provis på omhändertagna barn eller menar du att de tjänar mer för att de tvingar någon att stanna där? Med vilket lagstöd kan de göra det?"
Om det är vanligt vet jag inte, men jag vet att det förekommer. De här hemmen är ofta privatägda, och de är oerhört lukrativa. De tar c:a 2000 kronor per person och DYGN (även per barn alltså), och Socialen (det vill säga vi alla) betalar utan att knota.
Ofta har HVB-hemmen även utredningsplatser. Då kommer de ofta - surprise! - fram till att familjen måste stanna på hemmet i ett år eller två efter utredningstiden...
Och även om de inte har lagstöd för att hålla kvar folk där, så vet vanliga människor ofta inte vilka rättigheter de har. De är så rädda för att få barnen tagna med polis till något hemskt fosterhem, att de inte vågar annat än att åka till hemmet. Och stanna kvar där.
"De som får sina barn omhändertagna har nog ofta svårt att se anledningen, vilket hänger ihop med att de får sina barn omhändertagna..."
Det är ju den där attityden som gör att det får fortsätta. Ingen tror på en familj som har hamnat där oskyldigt. De tror precis som du att det måste vara en orsak.
Då tar vi det igen: är det bättre att barnet föds upp med en kanske deprimerad, psykiskt sjuk mamma, än en fungerande (om än slarver och/eller knöl till) pappa? Hur motiverar du det?Du ska absolut inte lämna ditt barn hos ditt ex!!!!!!!!!!! DU är mamman. DU är viktigast, oavsett om du ammar eller ej. HAN är en knöl, som försatt dig i knipa, HAN ska INTE belönas med att få ett barn, som DU satt till världen. Lämna inte ditt barn!! Och låt det inte bo 50/50, för det fixar inte en bebis. Låt bebisen bo hos dig!
På vilket sätt har han satt henne i knipa, det brukar ju heta att man är två om att skaffa barn (även om kvinnan har sista ordet)?
Vad är det med mammor som gör dem så speciella? Jag lyfter upp det du skrev nedan:
Berätta för mig vilka det är som anser att barnet behöver en mamma som mår så dåligt att det inte kan ta hand om barnet bättre än det behöver sin pappa. Gärna lite ordentliga undersökningar, inte bara hänvisning till din advokat.Alla som jobbar med kvinnor, barn, familjer vill så långt det är möjligt att barnet ska bo kvar hos sin mamma! Och pappa, om de fortfarande är ihop. Men ALLA är överens om att den barnet behöver allra mest den första tiden är sin mamma.
Det handlar inte om politisk korrekthet, det handlar om förnuft, tycker jag. Varför skulle en bra pappa inte kunna vara bättre än en dålig mamma (jodå, båda sorterna av båda könen finns, jag lovar)? Jag har mitt barn boende hos mig 12 dagar av 14 (minst), är det något löjligt med det? Jag har en manlig vän som har sin dotter boende hos sig på heltid, mamman är inte riktigt frisk psykiskt och har för länge sedan valt att flytta över halva Sverige, hon träffar sitt barn ett par gånger om året. Är han också löjlig, eller tanken på honom? Varför det? Jag har inget emot att vara löjlig ibland, jag brukar kunna bjuda på det, men jag vill gärna veta varför och på vilket sätt jag är löjlig.Man må vilja vara hur politiskt korrekt som helst och förespråka pappors delaktighet i sina barns liv, javisst, men det måste inte gå så till den milda grad till överdrift, att man anser att pappan ska vara den enda föräldern och att han skulle kunna vara bättre. Tanken ter sig rent löjlig.
Ja de tjänar på att hålla folk kvar givetvis. Vad de har för tankar med att fabricera bristande föräldraförmåga vet jag inte alls.Men är det verkligen så vanligt? Det finns ju tillsynsmyndigheter. Menar du att de gör det för att tjäna pengar? Vad tjänar de för pengar på det? De har väl inte provis på omhändertagna barn eller menar du att de tjänar mer för att de tvingar någon att stanna där? Med vilket lagstöd kan de göra det?
De som får sina barn omhändertagna har nog ofta svårt att se anledningen, vilket hänger ihop med att de får sina barn omhändertagna...
Personalen var allmänt väldigt konstig. Man var emot amning och det visade sig att den personalen inte själv kunnat mamma sina barn. Man menade att man brast i sitt ansvar om man inte gick till bvc men när jag upplyste dem om att bvc-besöken är frivillga kunde man inte längre använda det som ett argument.
TV-n var bara tillåten att ha på efter klockan 18 och det visade sig att en ur personalen inte låtit sina barn titta på tv förrän de var tonåringar (och förmodligen gjorde uppror). De hade tv:n gömd i en garderob så barnen kände inte till att den fanns.
En personal hade aldrig besökt bvc och aldrig vaccinerat sina barn, hon gav dem antroposofiska mediciner om de blev sjuka. Ja kort sagt var personalen väldigt extrem på olika sätt detta använde man som en norm för oss som var där.
Föräldrarna till ett av de barn som blev omhändertaget var inte alls överens med personalen om någonting och jag hörde hur man ljög för deras handläggare om situationer jag själv bevittnat. Deras barn omhändertogs men efter tingsrättsdom ett par månader senare skulle barnet "återföras till föräldrarna omgående".
Hade jag inte själv tillbringat fflera månader där så hade jag nog haft svårt för att tro på det jag skriver här och nu.
Om man har någon laglig grund för det man gör det vet jag inte men vem vågar ta risken? Jag hade kunnat öppna dörren själv och gå därifrån men vem vet vad som hänt då?
Jag får vara glad åt att handläggarna i min kommun har bättre vett än att lyssna till den sammanfattning man skrev ihop och lämnade ut när jag skulle åka hem. Den var kort sagt full av motsägelser och mycket underliga slutsatser och en hel del stavfel.
Ja precis så är det."
Och även om de inte har lagstöd för att hålla kvar folk där, så vet vanliga människor ofta inte vilka rättigheter de har. De är så rädda för att få barnen tagna med polis till något hemskt fosterhem, att de inte vågar annat än att åka till hemmet. Och stanna kvar där.
Mitt lilla barn mår utmärkt, är glad, trygg och harmonisk och omtyckt och beundrad var vi går av alla, både de vi känner men också av de vi inte känner så jag kan väl inte vara så hemskt dålig som förälder som man ville ha det till så fort jag sa att jag ville åka hem.
Jag har noll insatser från kommunen så de måste ju också vid det här laget vara övertygade om att allt fungerar bra.
Saken var den att min kommun till slut klargjorde för "hemmet" att syftet inte alls var ett omhändertagande då ändrade man plötsligt åsikter.
Där fanns ett föräldrapar som ständigt gjorde en massa misstag som till och med jag reagerade mot, men deras kommun hade klargjort att de skulle åka hem med sitt barn på den bestämda dagen. Man blundade för alla tabbar. Barnet lämnades ensamt på rummet gråtandes väldigt långa stunder.
En gång lämnades barnet kvar i en babysitter och föräldrarna försvann, ingen visste var. De var borta en timme drygt. Hade kört till stan för att handla. (!?) Barnet och föräldrarna lämnade sedan stället utan att ha en bostad. De ville stanna kvar men fick inte för sin kommun.
Hmmm. Med förbehåll för att det vi läst här är vinklat (men det har du ju redan tagit hänsyn till).
Valet är alltså mellan:
1)en förälder som har blivit sviken, har depressionssymtom, är medveten om sina svagheter och funderar NOGA över sin egen lämplighet och uppenbarligen försöker vara objektiv. Som inser att det bästa KANSKE är att lämna barnet till den andra föräldern, men som ännu inte är säker. Som är van att klara allt själv men som nu insett att det är klokast att ta emot hjälp. Som nu tackat ja till en plats på utredningshem.
2)en person som under kort tid lämnat sin sambo, som inte förbehållslöst visat sitt stöd när det uppdagades att en graviditet var ett faktum, som i samband med sveket hittade en ny partner med vilken ett nytt barn avlats. Som inte har några som helst planer eller idéer om vad som ska hända, och som verkar ha ansett att det vore OK att ha två nya bebisar och en sambo och ett ex (då och då) i sitt hem, samtidigt, fast det är inte säkert, inga klara besked....
Oj, vad valet blev lätt.
Att pappan här verkar vara en tvättäkta knöl som inte går att lita på har inget som helst med hans kön att göra.
Nej, jag tycker inte valet är så lätt, och det tycker ju uppenbarligen inte TS heller, annars hade hon ju inte skrivit in här. Att pappan är en knöl har inget med hans förutsättningar för att vara en god förälder att göra, MEN det har mammans eventuella psykiska problem. Har vi sett mammor eller pappor uppföra sig illa innan barnet är fött, men ändå kunnat bli kompetenta föräldrar? Ska mammor som "lurat" pappor att bli föräldrar bli fråntagna sitt barn? Nej, trodde nog inte det!1)en förälder som har blivit sviken, har depressionssymtom, är medveten om sina svagheter och funderar NOGA över sin egen lämplighet och uppenbarligen försöker vara objektiv. Som inser att det bästa KANSKE är att lämna barnet till den andra föräldern, men som ännu inte är säker. Som är van att klara allt själv men som nu insett att det är klokast att ta emot hjälp. Som nu tackat ja till en plats på utredningshem.
2)en person som under kort tid lämnat sin sambo, som inte förbehållslöst visat sitt stöd när det uppdagades att en graviditet var ett faktum, som i samband med sveket hittade en ny partner med vilken ett nytt barn avlats. Som inte har några som helst planer eller idéer om vad som ska hända, och som verkar ha ansett att det vore OK att ha två nya bebisar och en sambo och ett ex (då och då) i sitt hem, samtidigt, fast det är inte säkert, inga klara besked....
Oj, vad valet blev lätt.
Att pappan här verkar vara en tvättäkta knöl som inte går att lita på har inget som helst med hans kön att göra.
Jag tycker det är bra och skönt att TS har hittat en metod som verkar bra, men jag tycker det är förvånande och deprimerande att läsa om hur föräldraskapet bedöms efter olika måttstockar här inne, beroende på vilket kön föräldern har.
