Hon har alltid varit väldigt bestämd men nu är det rent löjligt. I morse var det bråk om precis allting, från trosorna till overallen, via yoghurt och tandborstning. Hon skriker, vrålar, ålar...
Ber man henne sluta skrika så in i vassen så vrålar hon "JAG SKRIKER INTE" och när jag sa "nä, nu börjar jag blir trött på dig" vrålade hon "DU FÅR INTE VARA TRÖTT" Kan ju inte låta bli att tycka att det är ganska roligt - hon anser verkligen inte att hon skriker, det är alla andra som har fel. *s*
Om pappa lägger henne så ska mamma göra det, om mamma gör i ordning välling så skulle ju pappa har gjort det... Allting är strider och stackars storebror står där mitt i alltihop och försöker trösta lillasyster och hjälpa sina föräldrar... Han har visserligen också haft sina perioder men aldrig så här illa. Vi bor i hus och det hörs ut på gatan hur hon vrålar.
Jag vet att det kommer gå över, men jösses, om hon är så här vid två och ett halvt, hur blir hon då som fjortis!
I am the master of my fate,
the captain of my soul.
1
helt skogstokig! Ja, det är vad Maja är och jag snart blir...
Hon har alltid varit väldigt bestämd men nu är det rent löjligt. I morse var det bråk om precis allting, från trosorna till overallen, via yoghurt och tandborstning. Hon skriker, vrålar, ålar...
Ber man henne sluta skrika så in i vassen så vrålar hon "JAG SKRIKER INTE" och när jag sa "nä, nu börjar jag blir trött på dig" vrålade hon "DU FÅR INTE VARA TRÖTT" Kan ju inte låta bli att tycka att det är ganska roligt - hon anser verkligen inte att hon skriker, det är alla andra som har fel. *s*
Om pappa lägger henne så ska mamma göra det, om mamma gör i ordning välling så skulle ju pappa har gjort det... Allting är strider och stackars storebror står där mitt i alltihop och försöker trösta lillasyster och hjälpa sina föräldrar... Han har visserligen också haft sina perioder men aldrig så här illa. Vi bor i hus och det hörs ut på gatan hur hon vrålar.
Jag vet att det kommer gå över, men jösses, om hon är så här vid två och ett halvt, hur blir hon då som fjortis!
Usch vad jobbigt... Själv har jag haft en rätt så bestämd tjej jag med. Men med tiden har jag insett att ibland får man välja sina strider. Jag tror inte på att alltid vara den som bestämmer, utan låta dem ha en egen vilja, trots att man får försöka styra den ibland. Och jag tror även på positiv förstärkning, dvs att berömma allt som görs bra, och om det behövs kanske införa ett belöningssystem för ett par olika saker. För oss har det mest varit tandborstning och påklädning. Det gör allt så mycket mer positivt om NÅGOT fungerar i alla fall! Efter några veckor så tycker jag man har en annan stämning överlag...
2
Usch vad jobbigt... Själv har jag haft en rätt så bestämd tjej jag med. Men med tiden har jag insett att ibland får man välja sina strider. Jag tror inte på att alltid vara den som bestämmer, utan låta dem ha en egen vilja, trots att man får försöka styra den ibland. Och jag tror även på positiv förstärkning, dvs att berömma allt som görs bra, och om det behövs kanske införa ett belöningssystem för ett par olika saker. För oss har det mest varit tandborstning och påklädning. Det gör allt så mycket mer positivt om NÅGOT fungerar i alla fall! Efter några veckor så tycker jag man har en annan stämning överlag...
Kunde varit en rapport hemifrån oss... vi har också scener om precis allt nuförtiden - och här går det inte att välja sina fighter längre, det är Cornelia som väljer dem skulle man kunna säga... men det ingår väl i trotsåldern gissar jag (som inte har någon erfarenhet sedan tidigare av den)... hon ger sig liksom inte förräns hon har haft ett utbrott, vi har fått ett utbrott och sedan ska man kramas och bli vänner efteråt ungefär... Att bara ignorera eller försöka släta över funkar inte längre hos oss - då går man utanför hennes 'regler' för hur det ska vara.
Hos oss är det absolut så att man både tycker väldigt synd om henne och nästan skulle kunna skratta åt det ibland (men då får man ju bita ihop).
Att hämta på dagis är en plåga nuförtiden... jag är ju gravid och har rätt mycket sammandragningar så lyfta henne eller springa efter är uteslutet... det kan ta sin lilla tid då kan jag bara säga.
Jag har lärt mig att det för oss i alla fall kommer och går i vågor... Cornelia orkar inte trotsa hela hela tiden - tack och lov, men trots-perioderna är desto intensivare. Tur är väl det, för då hinner man vila upp sig mellan varven - men samtidigt blir man lika 'trött' när nästa period drar igång.
Tror dock inte att det nödvändigtvis behöver bli värre i framtiden bara för att de trotsar mycket nu. Jag tänker att trotset är ju en frigörelseprocess och om man trotsar mycket när man är liten har man ju ett 'försprång'... och då kanske det inte behöver vara så illa nästa omgång... och nästa.
Men det är klart, har man en bestämd unge nu så lär man nog få leva med det resten av livet... sånt brukar ju inte ändras... oavsett om det är en trotsålder eller inte.
Stackars storebror... kan nog nästan vara svårast för honom kan jag tänka. Han är ju inte så stor och är det svårt att förstå sig på ett barn i trotsåldern när man är vuxen så måste det vara jättesvårt om man är liten... Min svärmor jobbar på förskola och hon berättar ibland om de stora barnen som undrar "varför gör h*n så konstigt" när de små barnen trotsar på sitt irrationella sätt... det är väl ändå huvudet på spiken... tänk om man kunde svara på det...
3
Kunde varit en rapport hemifrån oss... vi har också scener om precis allt nuförtiden - och här går det inte att välja sina fighter längre, det är Cornelia som väljer dem skulle man kunna säga... men det ingår väl i trotsåldern gissar jag (som inte har någon erfarenhet sedan tidigare av den)... hon ger sig liksom inte förräns hon har haft ett utbrott, vi har fått ett utbrott och sedan ska man kramas och bli vänner efteråt ungefär... Att bara ignorera eller försöka släta över funkar inte längre hos oss - då går man utanför hennes 'regler' för hur det ska vara.
Hos oss är det absolut så att man både tycker väldigt synd om henne och nästan skulle kunna skratta åt det ibland (men då får man ju bita ihop).
Att hämta på dagis är en plåga nuförtiden... jag är ju gravid och har rätt mycket sammandragningar så lyfta henne eller springa efter är uteslutet... det kan ta sin lilla tid då kan jag bara säga.
Jag har lärt mig att det för oss i alla fall kommer och går i vågor... Cornelia orkar inte trotsa hela hela tiden - tack och lov, men trots-perioderna är desto intensivare. Tur är väl det, för då hinner man vila upp sig mellan varven - men samtidigt blir man lika 'trött' när nästa period drar igång.
Tror dock inte att det nödvändigtvis behöver bli värre i framtiden bara för att de trotsar mycket nu. Jag tänker att trotset är ju en frigörelseprocess och om man trotsar mycket när man är liten har man ju ett 'försprång'... och då kanske det inte behöver vara så illa nästa omgång... och nästa.
Men det är klart, har man en bestämd unge nu så lär man nog få leva med det resten av livet... sånt brukar ju inte ändras... oavsett om det är en trotsålder eller inte.
Stackars storebror... kan nog nästan vara svårast för honom kan jag tänka. Han är ju inte så stor och är det svårt att förstå sig på ett barn i trotsåldern när man är vuxen så måste det vara jättesvårt om man är liten... Min svärmor jobbar på förskola och hon berättar ibland om de stora barnen som undrar "varför gör h*n så konstigt" när de små barnen trotsar på sitt irrationella sätt... det är väl ändå huvudet på spiken... tänk om man kunde svara på det...
Hej
vi har haft precis likadant med vår dotter. Hon var VÄÄÄÄLDIGT intensiv i sitt ifrågasättande ett tag. Hon ifrågasatte hårt om det verkligen var vi som bestämde, och då får man nog välja sina strider. Men det är ju inte alltid rätt det heller, för de vill ju ha motstånd, de vill ju att man ska bestämma, men de testar så hårt att man undrar ibland om man klarar av att vara den "sparringpartner" de kräver... Min enda tröst är att det går över... Och på "andra sidan" kommer ni ut starkare. OCh det är ok att bryta ihop allihopa och sedan bli sams. Barn måste se att vi vuxna också blir arga och ledsna och sedan blir allt bra igen.
Ett enda tips: det går inte att diskutera sig ur situationen, eller förhandla, det bästa är att bara upprepa det man vill, vänlig men bestämt: "ta på dig overallen, ta på dig overallen, var snäll och ta på dig overallen", typ...
Kram
4
Hej
vi har haft precis likadant med vår dotter. Hon var VÄÄÄÄLDIGT intensiv i sitt ifrågasättande ett tag. Hon ifrågasatte hårt om det verkligen var vi som bestämde, och då får man nog välja sina strider. Men det är ju inte alltid rätt det heller, för de vill ju ha motstånd, de vill ju att man ska bestämma, men de testar så hårt att man undrar ibland om man klarar av att vara den "sparringpartner" de kräver... Min enda tröst är att det går över... Och på "andra sidan" kommer ni ut starkare. OCh det är ok att bryta ihop allihopa och sedan bli sams. Barn måste se att vi vuxna också blir arga och ledsna och sedan blir allt bra igen.
Ett enda tips: det går inte att diskutera sig ur situationen, eller förhandla, det bästa är att bara upprepa det man vill, vänlig men bestämt: "ta på dig overallen, ta på dig overallen, var snäll och ta på dig overallen", typ...
Kram
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
