Bebisskvaller!

[-Tessie-]

Anns "Lillasyster Plask" kom till världen igår efter en snabb och bra förlossning! =) Massor med augustikramar till henne och hela familjen!

[-- Mia --]

Wow!

Häftigt! ¨Låter bra att den blev snabb och bra och att det inte blev så struligt trots bltr och mediciner.

Stort grattis till er alla i familjen!
Kram Mia & co

[*Ade*]

Åh, stort GRATTIS och många kramar till Ann och hela familjen! Och välkommen till världen lillasyster! Skönt att det gick bra.

[Karolina.]

Grattis Ann! Vad roligt!! Ska erkänna att jag har tjuvläst lite inne på decembergruppen.... Kram från Karolina som också ska bli trebarnsmor i mars

[-Vivi-]

i massor! har oxå varit o tjuvläst inne på december... =)

Kram till dej o hela familjen!

[-Vivi-]

Vilka trevliga nyheter man får läsa när man kikar in här!!
Kul, grattiskramar!!

[Ann&Lovisa Erik Alva]

Jo, hon kom ju lite tidigt då, eftersom mitt blodtryck (men inget annat) ville barka iväg käpprätt igen. Var inlagd tre dagar veckan innan, ti till to, när de behövde ha järnkoll på min medicindos, och sedan ville de undersöka mig lite då och då, för att se om det skulle gå att sätta igång mig. (Jag tål ju inte gelen, märkte vi med Lovisa...)

Samma dag som en sån undersökning, började det mola som mensvärk vid sjutiden (mitt i nattningen, go figure...) Det höll i sig resten av natten, men jag lyckades sova, och en Alvedon hjälpte mig att tjurskalligt lämna på dagis, som jag hade fått hjälp med av svärfar de tidigare dagarna, och när jag låg inlagd.
Åkte in till frisörtiden som jag bokade när jag blivit utskriven och var klar med magsjukan (!) som jag fick samma dag.
Är det inte det ena, så är det tandvärk... (Rotfyller också, såklart, men den gör i alla fall inte ont längre. Vill inte tänka på hur många Alvedon jag stoppat i mig den sista månaden.)

Det GJORDE lite ont när frisören fönade, men jag hade ju läst på om omföderskors veckolånga förvärkar, så jag bet ihop och blev fin i håret.
Åkte och lämnade in den stora kameran på rengöring, och sa glatt att jag borde hinna på 24 timmar, eftersom jag hade hela 1-2 veckor kvar. De där är inte pålitliga, tyckte personalen, och pekade på magen...

Hem och hämta på dagis och fritids. Hmm... Alvedon hjälpte INTE. Hem, mata barn, påminna M om att det var Lovisas fiolkonsert samma kväll, skälla irriterat på barn, svära över TENS-apparaten som jag fått hyra dagen innan, då jag äntligen nått upp till 38+0, mitt MVC:s tidsgräns för det. Skicka iväg dottern till konserten. Planerade att komma efter med lillebror (100 meter bort.) M ringer från konserten, inser läget, kommer och hämtar sonen, som farmor tar hand om på konserten.
Jag ringer förlossningen, som vill höra ALLT om mig, trots att journalen finns på datorn. Fem minuter mellan värkar som jag inte kan prata mig igenom? Jamen, hoppa ner i badkaret i en timma!
Va?! Jaha... OK då...
Sitter sammanbitet i badet och muttrar förbannelser över hon som kom med det mindre lysande förslaget. M packar frenetiskt den där väskan som vi borde ha haft stående (bara halvklar, och bara med mina grejer i sedan sjukhuset, inte en bebis-pinal.) Fick ta den gamla Ixus:en, kameran var ju inlämnad...
När barnen och farmor kommer tillbaka, valsar båda barnen in i badrummet, Lovisa under en värk. Heja... Blir det några barnbarn nu?
Farmor och M packar åt barnen som får följa med hem till farföräldrarna. Jag vill inte lämna badkaret och visa mig med värkar innan de har stuckit.
Sen! M får ringa förlossningen och meddela att jag nu har EN minut mellan värkarna och att det börjar bli bråttom. Jodå, vi får komma in!
I full karriär tvärsöver stan, hade jag velat skriva, men vi kom på E4:an bakom en polisbil, och säkerhetsbälte hade jag INTE på mig. Så vi låg så snabbt (maken) och försiktigt (jag) vi kunde som en rem utefter E4:an upp till Danderyd.

Ring på klockan, och värk. Pust! Trots TENS på sniskan och profylaxandning, började det kännas omänskligt att bara pusta sig igenom värkarna. Informerade snabbt om att jag borde ha bedövning tidigt pga. blodtrycket, som annars kunde sticka iväg.
De började ta sina blodprover... Gaah! Fick någon att förstå att lustgas hade funkat prima förut, och att jag GÄRNA tog det, typ NU! Jag vägrade lägga mig ner för CTG, och stod upp vid fotändan av sängen och tog värkar. Ville inte nudda något. Lustgasen låg på kudden. Jag väste åt M att ge mig den.
Lyckades byta om, komma upp i sängen och bli undersökt. Hoppsan! Öppen 8 cm! Både härligt och läskigt! Man försökte fortfarande sätta nålar i mig, bl a gjorde en elev det, som inte riktigt lyckades. Har ff fina blåmärken lite varstans. Eftersom Plask låg så lågt, så bestämde man sig för att ta vattnet. Hon har kallats Plask, ja... Det var MYCKET vatten! Plask! sa det, upp på barnmorskan, ner i urringningen och över hela tröjan! Hon och den andra tog det med humor. På en gång tryckte det på.
"Det trycker... på..."
"Jag tror inte att det blir någon bedövning; det blir BARN" hörde jag med dubbla känslor. Nu hade jag lustgasen för fullt, och tänkte, "OK, nu kör vi!" Det tyckte inte de andra: personalen höll emot så sängen hoppade, fick jag höra sen, och M sa om och om igen "Håll emot!"
"Vaddå?" tänkte jag, och krystade duktigt. Krystvärkar gillar jag; de är så hanterliga, och de gör halva jobbet åt en. Lustgasen var underbar, sa jag det?
Plask igen, och hon var ute! Tjoho! Kl. 20.34 föddes hon, efter 19 minuter inne på förlossningen. Personalen var ff lika road över snabbheten. Tydligen inte lika vanligt som jag trodde.

Den här gången visste jag mer vad som väntade, och fick också snabbt upp henne på magen. Man väntade lite med att ta navelsträngen, så det behövde jag inte argumentera för. En otroligt fin och gosig tjej! Och vad lik de andra två! Mmmysig!
Jag fick ju sy, förståss, men bara fyra stygn på två ställen, så det var ju kanon i jämförelse med förra gången!
Vi fick snabbt klara oss själva, eftersom normala människor föder på natten, och det började bli fullt nu. Inga problem. Vi fick vår fikabricka, och vid halv två på natten hade vi fått ett rum uppe på avdelning 16, där man hamnar vid komplikationer.
Hehe! Det kändes inte så för OSS, men visst, jag behövde ju hjälp med blodtrycket i efterhand. Jag var den på avdelningen som inte kunde sluta le.
Kameran återbördades av svärfar i samband med att barnen fick träffa sin lillasyster för första gången.
Utskriven i fredags, tre dygn senare. Mina föräldrar, som hållit fortet det sista dygnet, tog emot hemma. Vi gick på Eriks luciatåg fyra timmar efter utskrivning, och efter det fotade min mamma det första kompletta familjeporträttet. Ska lägga in det i mitt galleri nu. Lillasyster är så fin! Och lugn, trots att hon var den mest aktiva bebisen i magen. Syskonen vill hålla, och är stolta, såklart. Hon var ju önskad av alla i familjen, som nu är komplett.

[peek]

Vad roligt att läsa! Skönt att allt gått bra och jättegrattis!

[Veronica m Saga&Tyra]

Wow, GRATTIS!! :-)

[Veronica m Saga&Tyra]

Håhå, grattis!!! Här går det undan...
Vilken härlig berättelse!
Jag är tillbaka i Vårberg och jobbar så då kanske jag stöter på dig med barnvagn framöver ;-)

[***Summertime]

WOW! Vilken berättelse! Skönt att hon inte var lika krånglig som storebror GRATTIS till lillskrutt-ann (ähum... förlåt... kunde inte låta bli detta usla skämt!)

[*Ade*]

Åh, Ann! Så underbart att läsa! Skönt att allt gick bra. Sitter med tårar i ögonen och tittar på lilla bebisen. Min är ju redan 3 1/2 månader. Var tog nyfödhetstiden vägen?

Stor kram och njut!

[Maria med A och S]

Åh, grattis Ann!!! Vad härligt med en lillasyster, jag förstår att de stora njuter nu när de är så stora att de förstår så mycket

Stora kramar
/Maria

[-miapia-]

Oj, vilken snabb tjej! Vad kul att läsa din berättelse. Har lillasyster fått något namn ännu? GRATTIS!

[Ann&Lovisa Erik Alva]

"JAG kommer ihåg det och tycker inte OM det", muttrade storasyster när vi annonserade det definitivt på nyårsdagen, "medan ERIK GILLAR det men kan inte komma IHÅG det!"
Nu har hon i alla fall accepterat det, och barnen fick ringa varsin uppsättning av släktingar och berätta det:
Hon får heta ALVA som tilltalsnamn. Storasyster gick under första neotiden under "Alvöra snedöga trindkind", och den här tjejen får föra det vidare, lik som hon är!

Nu ligger ju Alva 7:a på topplistan, men det är ju ändå inte lika poppis som Erik var när vi valde det, som ändå bara träffat en jämnårig med samma namn (härute i de södra förorterna...), och tjejnamn har ju större spridning, så vi hoppas att hon slipper ha dubbletter i klasser och grupper.
Sedan vi kanske någon gång flyttar till svenskare trakter, men då har hon kanske redan hunnit få sin egen identitet...